↑ Åter till BOKEN

Kapitel 5: Jordens temperaturhistoria

Om istider, interglacialer och det holocena optimet

 

 


5.1   Från varm forntid till istidsåldern

Jorden anses vara 4,6 miljarder år gammal. Hur varmt det var på den nyskapade jorden är det ingen som vet, eftersom det fortfarande råder delade meningar om hur det gick till när solsystemet och planeterna bildades. Ej heller är det så mycket bevänt med vår detaljkunskap om jordens temperatur under de första 4,59 årmiljarderna efter dess tillkomst.

Vissa saker tror sig dock geologer och andra kunna säga om förhållandena för sådär 100 miljoner år sedan. För det första anser man att det genomsnittligt var bra mycket varmare då än nu, kanske runt 10 grader varmare. Därför fanns det inga permanenta istäcken på hav och sjöar, inte ens i polartrakterna. För det andra är man överens om att den globala medeltemperaturen på lång sikt sjönk så sakteliga. När däggdjuren började breda ut sig för 50 miljoner år sedan hade det blivit så kallt att jorden lagt sig till med polära istäcken. Dessa har därefter långsiktigt tenderat att tillväxa i storlek. För 2 miljoner år sedan började polarisen regelbundet att periodvis nå in över de kontinentala landområdena så att det utbildades inlandsisar. Jorden hade nått den istidsålder vi nu befinner oss i.

Temperaturutvecklingen under istidsåldern har man relativt gott grepp om, bland annat genom isotopanalyser av borrkärnor upptagna från oceanernas bottenlager. Sådana analyser har gett vid handen att jordens medeltemperatur långsiktigt fortsatt att tendera mot allt lägre värden även under de senaste årmiljonerna (Bild 12).

I miljonårigt perspektiv är jorden på väg att frysa ihjäl snarare än att dö av värmeslag.

12 temp miljontals år


5.2   Istidsåldern

På vägen mot allt kyligare klimat har jordens medeltemperatur varierat kraftigt. Under de senaste två årmiljonerna har kalla perioder med inlandsisar (istider eller glacialer) regelbundet omväxlat med varma perioder (interglacialer) under vilka landisen smält bort. I början av istidsåldern infann sig istiderna ungefär vart 40 000:de år. Under den senaste årmiljonen har intervallet mellan istiderna ändrats till cirka 100 000 år.

Bild 13 visar hur temperaturen varierat under de senaste fyra istiderna enligt isotopanalyser av borrkärnor från isen vid Vostok-stationen på Antarktis. De interglaciala värmeperioderna har haft en varaktighet i storleksordningen 10 000–20 000 år. Under resterande 80 000–90 000 år av varje istidscykel har stora delar av jordens kontinenter varit täckta av inlandsis. Istiderna representerar alltså det normaltillstånd moder Jord hamnat i den senaste årmiljonen. Interglacialerna är de kort-varigare perioder under vilka jorden tillfälligtvis kunnat återhämta sig värmemässigt och befria sig från det mesta av inlandsisarna.

13 vostok temp

Den senaste istiden startade för ungefär 110 000 år sedan. Liksom under tidigare istider fluktuerade temperaturen kraftigt, men det var hela tiden mycket kallare än nu så att inlandsisarna kunde växa till sig. För 20 000 år sedan blev det som kallast. Då var Nordeuropa täckt av ett upp till 4 km tjock islager, vilket började smälta bort för 16 000 år sedan. 4 000 år senare hade inlandsisen försvunnit från större delen av den europeiska kontinenten, och temperaturen steg snabbt och kraftigt. Därmed inleddes på allvar den interglacial som vi nu befinner oss i.

Geologer bedömer att jorden under den nuvarande interglacialen ännu inte har nått upp till tidigare interglacialers topptemperaturer, vilka enligt Bild 13 var ungefär 2 grader högre än nu. IPCC håller med om att delar av jorden då var flera grader varmare än nu, men hävdar att man måste gå 3 miljoner år tillbaka i tiden för att med säkerhet veta att den globala medeltemperaturen varit högre än nu. Den senare bedömningen (hur man nu kommit fram till den) översätts på en del alarmistiska hem-sidor till att jorden under 1900-talet blivit varmare än den varit på miljontals år.

Själv tycker jag det räcker med att gå 6 000 år tillbaka i tiden för att få ett helt annat intryck. Så låt oss se på jordens temperaturutveckling under den nuvarande interglacialen!


5.3   Det holocena optimet

Först så går det upp, så går det ner, så går det upp.
Sen så går det ner, så går det ännu mera ner.
Sen så går det upp, så går det ner, så går det upp…
.                                                Tage Danielsson

Vi befinner oss nu i en geologisk epok som kallas holocen. Epoken inleddes för 12 000 år sedan och svarar helt enkelt mot den nuvarande interglacialen. I IPCC:s första rapport presenterades kurvan i Bild 14 för att illustrera hur den globala medeltemperaturen har varierat de senaste
18 000 åren. Den vänstra halvan av kurvan beskrivs ganska väl av Tage Danielssons ovan citerade text till ”Livet i Finnskogarna” och påminner oss om att temperaturen alltid har fluktuerat, även genomsnittligt och globalt.

14 holocent optimum

I kurvans högra ytterkant återfinner man två värmetoppar markerade med ”R” och ”M”.
M:et står för den medeltida värmeperioden som jag redan har berört. R:et står för den så kallade romerska värmeperioden som Julius Caesar fick uppleva. Mer än så tänker jag inte säga om den. I stället vill jag rikta uppmärksamheten på den höga och breda toppen i högra bildhalvan. Den har sedan länge getts namnet
det holocena optimet och svarar mot de årtusenden då den globala medeltemperaturen allmänt anses ha varit som högst efter istiden. Mer än 1 ˚C högre än nu, enligt IPCC:s bedömning
år 1990.

IPCC konstaterar i 2007-års rapport att i stort sett alla områden av världen har uppvisat mer eller mindre kraftigt förhöjda temperaturer under perioden 9 0003 000 f Kr. Men man vänder sig mot användningen av termen ”det holocena optimet”, eftersom det tycks ha rört sig om en utsträckt flertusenårig värmeperiod där värmetopparna inte har varit helt samtidiga överallt. Därför betraktar man värmetopparna som lokala fenomen och drar slutsatsen att det holocena optimet inte kan tas som belägg för att den globala medeltemperaturen då var högre än den nuvarande. Det holocena optimets värmetoppar i vissa områden skulle kunna ha balanserats av köldtoppar i andra områden.

Mot detta invänder skeptiker att man med IPCC:s kriterium på samtidighet i värmetopparna även har anledning att betrakta 1900-talets förhöjda temperaturer som lokala fenomen. Vidare efterlyser man data som påvisar existensen av balanserande köldområden under perioden
9 000–3 000 f Kr. Då uppvisade enligt IPCC större delen av Nordamerika, Grönland och Euroasiatiska kontinenten kraftigt förhöjda årsmedeltemperaturer, som mest med 7 ˚C i Sibirien och 4 ˚C på Grönland. Samtliga studerade landområden på södra halvklotet (Nya Zeeland, Tasmanien, Antarktis och Sydafrika) var likaså betydligt varmare än nu. Även årsmedel-temperaturerna i större delen av jordens oceaner tycks ha varit förhöjda. De enda ställen där man enligt IPCC:s sammanställning påträffat sänkta temperaturer är inom oceanernas tropiska delar (20 ˚S–20 ˚N). Där var temperatursänkningen måttlig och icke-generell (omfattade t. ex. ej västra Stilla Havet). Hur skulle det kunna balansera de förhöjda temperaturerna i snart sagt resten av världen?

Klimatologer är inte de enda som har anledning att bedöma kunskapsläget rörande temperaturerna under holocen. Därför kan det vara klokt att även ta del av vad forskare inom andra ämnesområden har att säga. I ett modernt geologiskt översiktsverk konstaterar man kort och gott att jorden för 5 000–6 000 år sedan var 2 grader varmare än nu.44 Existensen av denna värmeperiod befästs inte enbart av temperaturskattningar, utan även av en mångfald geologiska, biologiska och arkeologiska observationer. De väsentligaste av dem beskrivs utförligt i ett känt naturgeografiskt standardverk.45

För att hålla oss till det egna närområdet, så smälte de skandinaviska glaciärerna i stort sett helt bort under det holocena optimet, även den jättelika Jostedalsbreen. Trädgränsen låg mer än hundra meter högre än nu i den svenska fjällvärlden, så även i Alperna. Gränserna för de europeiska lövskogs- och barrskogsbältena låg betydligt nordligare än nu. I Södermanland kunde man plocka vindruvor. I Östergötland fanns det sköldpaddor. I Skåne fanns det pelikaner. Och i Tyrolen traskade ismannen Ötzi 3300 f Kr fram på alpvägar som sedan dess blivit nedisade igen och endast delvis töat fram under det varma 1900-talet.

I Ryssland tinade de vidsträckta områdena med tundror och permafrost upp, även i de nordligaste regionerna utmed Barents hav enligt en färsk rapport.46 Författarna fann att sommartemperaturerna där varit cirka 3 grader högre än nu från år 6000 f Kr till år 1500 f Kr. Därefter har det gradvis blivit kallare, så att permafrost och tundror återkommit och kunnat breda ut sig. Permafrostområdenas upptining under det holocena optimet medförde inga som helst synbara effekter av katastrofal art. Det kan vara värt att observera, eftersom alarmister hävdar att upptining av nuvarande (nybildade) tundror och permafrostområden kan komma att leda till frisättning av katastrofala mängder av växthusgasen metan.

Tusentals år i närliggande historisk tid med långt varmare klimat än det nuvarande, utan att människor for illa, Grönlandsisen smalt bort eller isbjörnarna dog ut? Det är lätt att förstå att alarmister inte vill höra talas om det holocena optimet. Det slipper de förmodligen också i framtiden, eftersom värmeperioden i modern forskning döpts om till ”Holocene Thermal Maximum” för att klargöra att det rör sig om ett holocent temperaturmaximum och ingenting annat.


44 
Geologica, 2008, Tandem Verlag GmbH
45  N. Roberts, 1998, The Holocene: an environmental history, 2nd ed., Blackwell Publishers
46  J. S. Salonen et al., 2011, Quarternary Research 75:501

 


5.4   Är 1900-talets uppvärmning unikt snabb?

I 2007-års rapport förde IPCC fram ett nytt argument till stöd för tanken att 1900-talets globala uppvärmning är unik. Man sade att uppvärmningen har varit exceptionellt snabb, mycket sannolikt tio gånger snabbare än den naturliga uppvärmning som fick inlandsisen att smälta bort.

Tio gånger snabbare än uppvärmningen som knäckte de kilometertjocka inlandsisarna? Då har vi kanske trots allt skäl att frukta att istäckena på Grönland och Antarktis börjar smälta bort inom kort?

IPCC kom fram till sin slutsats genom följande resonemang: 1900-talets globala uppvärmning var 0,7 °C, vilket svarar mot en fart av 7 °C/årtusende. Inlandsisens huvudsakliga avsmältning startade för 17 000 år sedan och var avslutad 7 000 år senare. Den globala uppvärmningen under denna tiotusenåriga period var 4–7 °C. Det ger en genomsnittsfart av 0,6–1,0 °C/årtusende, vid pass tio gånger långsammare än 1900-talets uppvärmning.

Tycker du att IPCC:s argumentering är övertygande? Då vill jag dra din uppmärksamhet till den amerikanska rymdstyrelsens rapport att den globala årsmedeltemperaturen sjönk cirka 0,1 °C från 2010 till 2011. Det svarar mot 100 °C/årtusende. Denna temperatursänkning är enligt en grov skattning minst 100 gånger snabbare än den naturliga nedkylning (högst 10 °C på minst 10 000 år) som gav upphov till den senaste nedisningen. En ny istid tycks alltså vara på väg, med språng. Det styrks av att kvällstemperaturen idag sjönk med fyra grader på lika många timmar, vilket svarar mot mer än åtta miljoner grader per årtusende.

Så kan man naturligtvis inte resonera. Det fel IPCC och jag begår i argumenteringen ovan är att vi drar meningslösa slutsatser från en jämförelse av ojämförbara storheter. Vetenskapligt sett är det fullständigt meningslöst att jämföra en temperaturtrend över tiotusen år med trend kalkylerad för ett århundrade eller ett år eller några timmar. Detta är IPCC:s klimatexperter fullt medvetna om.

Så varför presenterar IPCC en meningslös slutsats i sin rapport, ger den vetenskaplig status genom att värdera den som mycket sannolik, och framhåller den som väsentlig genom att ta med den i sammanfattningen för beslutsfattare?

Det får du själv ta ställning till. Min egen slutsats är att man med avsikt försöker vilseleda politiker, mediarepresentanter och andra som inte är så vana att utvärdera vetenskapliga observationer. Man vill förse klimatalarmistiska opinionsbildare med ett nytt argument liknande hockeyklubban. Många har också låtit sig luras. På alarmistiska hemsidor kan man numera i regel återfinna påståendet att 1900-talets uppvärmning inte bara har varit unikt stor, utan även unikt snabb.

Men låt oss strunta i IPCC och rikta in oss på sakfrågan! Uppborrade glaciäriskärnor har gett god indirekt kunskap om jordens temperaturutveckling under de senaste femtiotusen åren i form av tidsmässiga mätserier för temperaturmarkörer som syrgasisotopen O18. Därmed kan vi också beräkna hur snabbt temperaturen ändrat sig i olika tidsavsnitt av mätserierna.

Sådana analyser har bland annat genomförts för en välkänd grönländsk iskärna med beteckningen GIPS2. Resultaten ges i Bild 15. De visar att temperaturerna under holocen (dvs. efter 10000 f Kr) uppvisat förändringshastigheter som typiskt pendlat mellan +2 och –2 ˚C/århundrade. Mot den bakgrunden ter sig 1900-talets uppvärmningsfart (0,7 ˚C/århundrade) föga unik. Den faller helt inom ramen för den holocena tidens naturliga variation.

15 fart av temp ändringar

Anmärkningsvärt och vetenskapligt obegripligt är att IPCC i sammanfattningen av 2007-års rapport försöker framställa 1900-talets uppvärmning som unikt snabb, trots att huvudrapporten detaljerat redogör för och diskuterar ett stort antal långt snabbare temperaturskiften som inträffat under de senaste 100 000 åren. Bland annat noterar man där att temperatursvängningarna varit kraftigare och abruptare under istiden än under holocen, något som även framgår av Bild 15. Den uppvärmning man framhåller som speciellt extrem inträffade för ungefär 14 000 år sedan, då den grönländska årsmedeltemperaturen steg med cirka 16 grader under loppet av 40 år (blåkryssad topp i Bild 15). Det är förvisso en lokal observation, men lokala uppgifter är det enda man har att hålla sig till om man vill jämföra 1900-talets temperaturutveckling med forna tiders.

NIPCC:s bedömning av kunskapsläget är att temperaturutvecklingen under 1900-talet och resten av holocen endast är unik i ett avseende: Den nuvarande interglacialens topptemperaturer har genomsnittligt varit cirka 2 ˚C lägre än de fyra föregående interglacialernas toppvärden. Den miljonåriga trenden med långsiktigt sjunkande temperaturer tycks alltså hålla i sig.

 

5.5   När påbörjades 1900-talets uppvärmning?

Den holländske meteorologen Oerlemans publicerade år 2005 en analys av historiska data för utsträckningen av 169 glaciärer jorden runt. Han fann att glaciärerna genomsnittligt började dra sig tillbaka redan 1820, då vår användning av fossila bränslen var obetydlig (Bild 16). Glaciärernas tillbakaryckning har sedan dess fortskridit i nära nog konstant takt, utan att synbart påverkas av den kraftiga ökningen av utsläppen av fossil koldioxid under andra hälften av 1900-talet. NIPCC uppmärksammar ett antal arbeten som snarare tyder på att glaciäravsmältningen globalt sett saktat av de senaste decennierna.

16 glaciärsmältning

Även höjningen av havsytenivån har befunnits följa en kurva snarlik den i Bild 16,47 med en nyligen påvisad tendens att sakta av snarare än att snabbas upp under 1900-talet.48

Dessa observationer talar för att de senaste två århundradenas glaciäravsmältning och havsytehöjning har orsakats av naturligt betingade faktorer snarare än av våra ständigt ökande utsläpp av fossil koldioxid. Det utesluter inte att även utsläppen av fossil koldioxid kan ha bidragit till 1900-talets globala uppvärmning. Vill man förutsättningslöst utreda orsakerna till uppvärmningen lär man bli tvungen att beakta och försöka uppskatta bidragen från såväl naturliga variationer som mänskliga aktiviteter.

Då kan vi börja med att granska hur man sökt förklara den naturliga variationen av temperaturen i förindustriell tid.

47   S. Jevrejeva et al., 2008, Geophysical Research Letters 35:LO8715

48   J. R. Houston & R. G. Dean, 2011, Journal of Coastal Research 27:409