↑ Åter till BOKEN

Kapitel 3: Katastrofscenarierna

Om de faror som alarmister fruktar att
en global uppvärmning kan medföra,
samt skeptikers lugnande invändningar

.
.
3.1   Varningsrop eller skräckpropaganda? 

Det finns ingen anledning att slå larm om man inte ser någon fara hota. Därför är det självklart att alarmisternas budskap om en antropogen global uppvärmning alltid har inrymt angivelser av vilka oönskade effekter man befarar att uppvärmningen har haft eller kommer att få. Många alarmister oroar sig ärligt för att våra mänskliga aktiviteter ska åstadkomma en klimatförändring som kan få katastrofala följder. Den inställningen måste man respektera, även om man inte delar deras farhågor.

Däremot har jag svårt att acceptera att man i opinionsbildande syfte medvetet överdriver de risker man tycker sig se. Jag kan förstå varför man gör det. Skräckpropaganda har i alla tider visat sig vara ett effektivt övertalningsmedel. Rädsla kopplar bort storhjärnans förnuft och låter den så kallade reptilhjärnan ta kommandot. Det är inte för intet man talar om att ”skrämma vettet ur folk”.

Därför är det föga förvånande att en agiterande politiker som Al Gore medger att han överbetonat farorna med en global uppvärmning.6 Men det förefaller helt oacceptabelt att ett föregivet vetenskapligt organ som IPCC tar till skräckpropaganda. Likväl har ledande personer inom IPCC gjort uttalanden som tyder på att man tänkt i sådana banor. Klimatologen Stephen Schneider var pådrivande vid klimatpanelens inrättande och förklarade året efter att ”vi måste måla upp skrämmande scenarier”.7 I en tidningsintervju 1995 rörande den globala uppvärmningen deklarerade IPCC:s huvudredaktör John Houghton: ”Om vi vill ha en bra miljöpolitik, måste vi ha en katastrof”.8 Efter det att USA invaderat Irak skrev han en tidningsartikel med titeln ”Global uppvärmning är nu ett massförstörelsevapen – den dödar fler människor än terrorism”.9

I detta kapitel ska jag ta upp flertalet av de katastrofhot som utmålats av alarmister och redogöra för min egen och andra skeptikers syn på de anförda riskerna med en global uppvärmning.


http://grist.org/article/roberts2/
7  S. Schneider, 1989, Discover, p. 45
8  Intervju ”Me and my God”, 1995, Sunday Telegraph 10 sept
9  J. Houghton, 2003, London: The Guardian 28 juli

 


3.2   Värmeböljor och hälsoeffekter

Ett halvt vetande riskerar tyvärr att bli mera framgångsrikt än ett helt.
Det halva vetandet uppfattar nästan allting som betydligt enklare än det är,
och kan därför te sig mer begripligt och mer övertygande

.                                                                                                       Friedrich Nietzsche

2003 drabbades Europa av en extrem värmebölja som beräknas ha krävt 35 000 liv. Alarmister såg värmeböljan som en följd av den globala uppvärmningen och hävdade att sådana extrema vädersituationer kommer att bli vardagsmat under 2000-talet. Är det inte katastrofalt nog för att uppröra och skrämma alla?

Jo, visst är det upprörande att så många människor drabbats av värmerelaterade dödsfall, och nog låter det rimligt att frekvensen av sådana dödsfall bör ha ökat som en följd av den globala uppvärmningen. Men då bör också rimligen frekvensen av köldrelaterade dödsfall ha minskat. Hur många liv som av den senare anledningen sparats avgör naturligtvis i vilken mån man ska uppfatta den globala uppvärmningen som skrämmande eller ej med hänsyn till temperaturrelaterade dödsfall. Tar man bara hänsyn till de värmerelaterade dödsfallen nöjer man sig med ett halvt vetande.

Sambanden mellan temperaturer och folkhälsa har sedan länge kartlagts och analyserats inom den medicinska forskningen. I en översiktsartikel år 2004 konstaterade ledande köldstressforskare att kyla är långt mera dödsbringande än värme i USA, Europa och snart sagt alla länder utanför tropikerna.10 Köldrelaterade dödsfall i Storbritannien har till exempel befunnits vara 2–400 gånger vanligare än värmerelaterade dödsfall, beroende på vad man räknar som temperaturrelaterade dödsfall. För Europa i sin helhet skattar den danske statsvetaren Bjørn Lomborg att ungefär 7 gånger fler människor dör av kyla än av hetta.11

Vad temperaturrelaterade dödsfall beträffar tycks vi alltså ha mera gott än ont att vänta av en global uppvärmning, särskilt som uppvärmningen enligt klimatmodellernas spådomar kommer att vara störst i jordens kalla områden och under de kallaste delarna av dygnet och året.

Sedan kan man undra om det är särskilt meningsfullt att söka beräkna följderna av en global uppvärmning från de nuvarande sambanden mellan dödsrisker och temperaturer. Statistik visar att den bästa temperaturen för att undvika dödsfall är cirka 15 °C i Finland, 21 °C i London och 24 °C i Aten.12 Temperaturer runt 35 °C kan skörda liv i det kalla Norden, men ställer inte till med större bekymmer i tropikerna. Temperaturer runt –15 °C är inte bekymmersamma för oss nordbor, men kan orsaka dödsfall i varmare länder. Det är inte temperaturen i sig själv som är bekymret. Vad som utgör dödsbringande temperaturer varierar från land till land.

Det återspeglar att vi har anpassat våra liv till den temperatur som normalt råder där vi bor och har en sämre beredskap för temperaturer som kraftigt avviker från det normala. Om klimatet förändras, är det rimligt att anta att vi kommer att anpassa oss till den nya situationen och fortsätta att ha en viss brist på beredskap för extremtemperaturer i förhållande till det nya läget. Oavsett om det blir varmare eller kallare kommer värmeböljor och köldknäppar sannolikt att fortsätta att kräva liv, men troligen i ständigt minskande utsträckning.

Sådan har nämligen tendensen varit under 1900-talets globala uppvärmning, åtminstone i den industrialiserade delen av världen. I Storbritannien minskade antalet köldrelaterade dödsfall med mer än 33% under perioden 1971–2003, medan den förväntade ökningen av antalet värmerelaterade dödsfall helt uteblev.13 I USA sjönk dödsriskerna 1979–2006 med cirka 25% för såväl extrem kyla som extrem värme, så att kyla förblev ungefär dubbelt så dödsbringande som värme.14 De industrialiserade länderna har alltså inte haft några svårigheter att framgångsrikt anpassa sig till den globala uppvärmningen. Teknik (t. ex. luftkonditionering), god energiförsörjning och annan välfärd har hjälpt oss att minska riskerna att dö av hetta och kyla.


10
  W. R. Keatinge & G. C. Donaldson, 2004, Southern Medical Journal 97:1093
11  Bjørn Lomborg, 2007, Cool It (SNS förlag), kapitel 2
12  W. R. Keatinge et al., 2000, British Medical Journal 321:670
13  Department of Health & Health Protection Agency, Healt Effects of Climate Change in UK 2008, p. 81
14  I. M. Goklany, 2009, Journal of American Physicians and Surgeons 14:102

 


3.3   Ökenutbredning

Enligt IPCC har jordens ökenområden ökat i yta under 1900-talet, speciellt i Sahel och andra gränsområden till Sahara. Detta är en direkt följd av den globala uppvärmningen, säger alarmisterna och målar upp en hotbild enligt vilken öknarna allt snabbare kommer att breda ut sig över allt större landområden under 2000-talet.

Visst låter det troligt att global uppvärmning skulle kunna leda till ökad ökenutbredning. Det är inte svårt att för sitt inre mana fram en bild av Saharas sandhav med dess brännande ökenhetta som tagit död på all växtlighet. Ju hetare det är, desto svårare borde det väl vara att få marken att grönska?

Nej, inte nödvändigtvis. Högsta medeltemperaturen på jorden har vi runt ekvatorn. Där ser man inga öknar, utan där finns jordens frodigaste växtlighet i form av de tropiska regnskogarna. Det är inte hetta, utan bristen på nederbörd som ger upphov till öknar, sa min geografilärare redan på den tiden jag hade en sådan. Sedan visade han med båda händerna hur varmluften vid ekvatorn stiger uppåt, avkyls och ger regnskogarna deras regn, förs ut på båda sidorna om ekvatorn mot vändkretsarna och sedan faller tillbaka mot jordytan som kruttorr luft.

Jordens största ökenområden ligger vid vändkretsarna. Dessutom har vi öknar i sådana nederbördsfattiga delar av Amerika och Asien som ligger i regnskugga av Anderna, Klippiga bergen och Himalaya. Vad ökenutbredningen beträffar bör vi därför först och främst fråga oss vilken effekt global uppvärmning har på nederbördsmängderna i världen.

Svaret på den frågan är alla överens om. Ju högre global medeltemperatur, desto mera vattenånga förmår atmosfären suga upp från oceanerna och omsider fälla ut igen som nederbörd. Det stämmer väl överens med geologernas vittnesbörd om att ökenutbredningen på jorden varit som störst under istiderna. Under värmeperioderna mellan istiderna (dvs. en sådan period som vi nu befinner oss i) har öknarna varit som minst. Under den nuvarande periodens varmaste årtusenden för cirka 6000 år sedan (Avsnitt 5.3) fanns det gott om såväl växter som djur i Sahara.

IPCC bedömer att 1900-talets globala uppvärmning har ökat luftfuktigheten med 5% med ökad nederbörd som följd. Man försöker göra troligt att ökningen av nederbörd främst berört regioner som redan är nederbördsrika, medan torra regioner förmodas ha blivit ännu torrare. Argumenteringen för en sådan fysikaliskt osannolik fördelning av den ökade luftfuktigheten är föga övertygande. Den regeringsobundna klimatpanelen NIPCC ger i sin rapport flera exempel på torra områden (t. ex. Mexiko och Sahel) där mängden nederbörd stigit under de senaste tre decennierna. Dessutom påpekar både IPCC och NIPCC att nederbördens naturliga variation är så stor att det såväl regionalt som globalt varit i stort sett omöjligt att påvisa några statistiskt signifikanta trender hänförbara till den globala uppvärmningen.

Mot den bakgrunden ter sig hypotesen om ökad ökenutbredning till följd av global uppvärmning tämligen ohållbar. 1900-talets ökenspridning i Sahel och liknande områden har huvudsakligen orsakats av skogsavverkning, svedjebruk och överbetning. Bönder har huggit ner och bränt träd och buskar för att röja mark till ettåriga åkrar. Vedinsamling, stubbåkerbränning och betesdjur har ytterligare bidragit till att utrota perenna växter och blottlägga marken för vinderosion. Så har sanden kunnat ta över.

Botemedlet mot ökenspridning har varit ändrad jordanvändning och återplantering. Genom sådana åtgärder har man fått ökenarealerna att minska i Kinas inland. De senaste femton åren har det publicerats ett flertal studier där man på basis av satellitmätningar kunna fastställa att även de afrikanska öknarna krympt under de senaste tre decennierna. NIPCC redogör i detalj för sådana resultat och nämner avfolkning, ökad nederbörd och de stigande lufthalterna av koldioxid som möjliga förklaringar till att Sahara och Sahel börjat grönska igen.

Alarmisterna har rätt såtillvida att den ökenutbredning som pågått i Afrika och Asien fram till 1980-talet åstadkommits genom mänskliga aktiviteter. Kuriöst nog har böndernas användning av biobränslen varit en bidragande orsak. Den globala användningen av fossila bränslen tycks däremot ha bidragit till att öknarna börjat grönska igen av skäl som jag ska återkomma till i sista avsnittet av detta kapitel.

 

3.4   Tropiska sjukdomar

I de varma tropikerna grasserar dessvärre sjukdomar som inte förekommer i kallare trakter. Malaria, gula febern och denguefeber är de mest kända exemplen på sådana så kallade tropiska sjukdomar. Alla tre sprids via myggor. Malaria kräver enligt Världshälsoorganisationen cirka 700 000 liv per år. Denguefebern drabbar årligen 200 miljoner människor, varav cirka 20 000 dör. Gula febern kan man vaccinera sig mot, så för dess del inträffar dödsfall endast bland de ovaccinerade och har minskat till cirka 30 000 per år.

Alarmister hävdar att global uppvärmning får till följd att tropiska sjukdomar kommer att breda ut sig. Mekanismen bakom detta skulle vara att de smittbärande organismerna får nya varma landområden att sprida sig till. Man tycks tro att de tropiska sjukdomarna finns i tropikerna för värmens skull.

Den som låtit sig skrämmas av detta alarmistiska budskap kan känna sig tämligen lugn. Visst har det lilla antalet svenskar som drabbats av denguefeber ökat under 2000-talet. Men det beror inte på att de smittbärande myggorna kommit till Sverige. I stället är det vi svenskar som i ökad omfattning har tagit oss till de tropiska länder (t. ex. Thailand) där sjukdomen finns. Sjukdomens ökade utbredning på vissa ställen i tropikerna beror enligt Världshälsoorganisationen på faktorer som befolkningstillväxt, ökad urbanisering och brist på vatten. Två medicinska experter på denguefeber fann i en specialstudie år 2009 att sjukdomens utbredning inte har någon som helst relation till global uppvärmning.15 De varnade för att alarmisternas påståenden att en sådan relation föreligger riskerar att dra uppmärksamhet och ekonomiska anslag från de verkliga problemen i sammanhanget.

Ej heller finns det någon som helst risk för att malariamyggan ska göra sitt intåg i Sverige under 2000-talet. Den finns nämligen redan här, men är inte längre smittbärande. Det fick jag lära mig i fjärde klass i folkskolan år 1947. Då hade det gått 14 år sedan det sista fallet av inhemsk malaria rapporterats.

Redan de gamla romarna kunde drabbas av malaria och gav sjukdomen dess namn (dålig luft). Under 1800-talet fanns det malaria i hela Europa. Sedan dess har vi svenskar lyckats utrota den inhemska malarian, precis som vi genom kraftfulla åtgärder lyckats bli kvitt smittkoppor, tuberkulos, polio, och andra farsoter som kunde drabba oss före industrialismens genombrott och en bra bit in på 1900-talet. Sådan har utvecklingen varit i alla industrialiserade länder.

IPCC hävdade i sin fjärde rapport att global uppvärmning ger signifikanta bidrag till spridningen av tropiska infektionssjukdomar. NIPCC ger referens till en mångfald medicinska studier där forskarna dragit rakt motsatt slutsats. Även ekologiska experter har rest starka invändningar mot IPCC:s bedömning i ordalag som:

       Det finns föga belägg för att klimatförändringen har gynnat infektionssjukdomar 16

       Det finns inte en enda infektionssjukdom för vilken ökad förekomst under de senaste
.            decennierna kan tillförlitligt tillskrivas klimatförändringen
17

       Insektsburna sjukdomar har inte visat någon nettoökning i utbredning eller förekomst 18

De tropiska sjukdomarna finns inte i tropikerna för värmens skull, utan för att staterna i tropikerna generellt sett hör till kategorin fattiga utvecklingsländer. Man har helt enkelt inte haft ekonomiska resurser att bli kvitt gisslet. Risken att tropiska sjukdomar ska få någon större spridning utanför tropikerna lär vara tämligen obefintlig, oavsett om klimatet blir varmare eller kallare. Världshälsoorganisationen meddelade 2011 att samhälleliga insatser medfört att antalet döda i malaria globalt sett minskat mer än 25% under det senaste decenniet.19 Man bedömde att sjukdomen generellt är på tillbakagång och inom 10 år kommer att vara utrotad i en tredjedel av de återstående malariadrabbade länderna.


15
  E.-E. Ooi & D. J. Gubler, 2009, Future Virology 4:571
16  K. D. Lafferty, 2009, Ecology 90:888
17  S. E. Randolph, 2009, Ecology 90:927
18  D. Harvell et al., 2009, Ecology 90:912
19  http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs094/en/

 


3.5   Utrotning av växter och djur

Den enes bröd, den andres död
                             Ordspråk

1988 kom svenska Miljöpartiet in i riksdagen efter att i valkampanjen ha hävdat att årets omfattande säldöd orsakats av våra utsläpp av miljögifter. I själva verket hade sälarna drabbats av ett virus, men det stod inte klart före valet. Därför kunde man politiskt dra växlar på att alla tycker om de gulliga sälarna och att ingen gillar miljögifter.

Nu hävdar miljöorganisationer och klimatalarmister att djur och växter i kalla områden riskerar att utrotas av global uppvärmning. Åter rör det sig om rena spekulationer, grundade på följande tankegång: I tropiska och tempererade nejder kan djur förflytta sig (och växter sprida sig) till svalare områden när temperaturen blir för hög. Men djur och växter som redan håller till i jordens kallaste områden har ingenstans att ta vägen för att söka skydd mot hettan när det blir varmare. Global uppvärmning hotar därför att utrota fjällväxter och polardjur. Isbjörnar ligger enligt Al Gore speciellt illa till, eftersom havsisen i Arktis enligt hans spådom med 75%:s säkerhet skulle vara bortsmält år 2014 (vilket i realiteten visade sig vara ett rekordår för den arktiska havsisens utbredning).

Om detta kan man först och främst säga att alla arter på vår jord alltid hotas av utrotning enligt den grundläggande evolutionära princip som Darwin kallade kampen för tillvaron. Varje förändring av väder och klimat gynnar vissa arter och missgynnar andra i denna kamp.

Då kan man fråga sig vad vi människor egentligen har för anledning att välja sida när den evolutionära kampen står mellan arter som saknar betydelse för vår egen försörjning? Jag tror att den stora omsorgen om utrotningshotade arter har sin grund i att vi hoppas att jorden ska fortsätta att se ut som den gjorde när vi själva växte upp. Men det är ett fåfängt hopp. Jorden är föränderlig och har alltid varit det. Evolutionens väg är kantad av liken av utrotade arter som fått ge vika för nya arter. Så kommer det att förbli, med eller utan den mänskliga artens inblandning i konkurrensen.

Global uppvärmning medför att fjällväxter kommer att utsättas för starkare konkurrens från mera värmekrävande växter, och ökad konkurrens gör alltid kampen för tillvaron svårare. Men fjällväxterna finns inte i fjällen för att de älskar kyla, utan för att de i motsats till andra växtarter har kunnat uthärda den. Därför finns det ingen större anledning att tro att fjällväxter skulle förlora sin konkurrenskraft om temperaturen höjs.

I en översiktsartikel år 2010 konstaterade ekologen Leif Kullman att 1900-talets globala uppvärmning brutit en långvarig trend av tundraexpansion och biologisk utarmning i den skandinaviska fjällvärlden.20 Han fann att fjällvegetationen ökad i omfattning och mångfald, till fromma för såväl vild fauna som rendjursnäringen. Dessutom påpekade han att 1900-talets globala uppvärmning inte har lett till utrotning av en enda fjällväxtart, vare sig i Skandinavien eller världen i övrigt.

NIPCC drog likartade slutsatser i sin utvärdering av rapporter rörande Alpernas växtvärld. Dessutom fann man att det saknas belägg för att 1900-talets globala uppvärmning lett till utrotning av någon enda växt- eller djurart någonstans på jorden. Slutsatsen är helt i linje med data som FN:s miljöorganisation UNEP redogjort för i sin World Atlas of Biodiversity.21 Enligt den utrotades endast hälften så många vilda ryggradsdjur under 1900-talets sista tre decennier som under motsvarande period under 1800-talet. Det sena 1900-talets utrotningstakt sades vidare vara den lägsta sedan 1500-talet. Det tyder inte på att global uppvärmning är till förfång för arternas fortbestånd.

Vad isbjörnar beträffar är det förvisso så att de gärna vistas på havsis. Men de livnär sig inte på is, utan företrädesvis på sälar som tar igen sig vid sina andningshål i isen. Försvinner isen får sälarna ta igen sig på öar och klippor i havsbandet, som de gör här i Norden under sommarhalvåret. Isbjörnar kan jaga på land, och är duktiga på att gå och att simma. De lär ta sig dit där maten finns, vare sig det är på havsis, landis, eller fast mark.

IPCC går på Al Gores linje och bedömer att isbjörnar riskerar att fara illa på grund av krympande arktiska havsisar. NIPCC påpekar att denna bedömning helt baseras på teoretiska modeller och inte stöds av vad som observerats i verkligheten. Bland annat uppmärksammar man rapporter som tyder på att antalet isbjörnar under de senaste femtio åren ökat från 5 00010 000 till 20 000–25 000 (data sammanställda 2012 av internationella naturvårdsunionen IUCN:s Polar Bear Specialist Group22 svarar mot gränserna 22 600–32 100). Denna tillväxt återspeglar troligen främst att införda förbud mot jakt på isbjörnar har haft avsedd effekt. De senaste åren har isbjörnstammen på sina ställen vuxit sig så stark att inuiterna börjat klaga, varför begränsad jakt på isbjörn nu åter tillåtits.23

Så naturvänner med gott öga till arktiska rovdjur kan glädja sig åt att isbjörnstammen har varit på frammarsch och tycks vara välmående. Men de gulliga sälarna kan hålla sig för skratt.


20
  L. Kullman, 2010, Ambio 39:159
21
UNEP World Atlas of Biodiversity, 2002, (Groombridge and Jerkins)
22 
http://pbsg.npolar.no/en/dynamic/app/ (menyruta: Nations)
23  P. Waldie, 2012, http://www.liveleak.com/view?i=daa_1333647281

 

 

3.6   Försurningen av sjöar och hav

I mitten av 1900-talet kom det larmrapporter om att insjöarna i södra och västra Götaland försurats. Detta kunde hänföras till våra sydvästliga grannländers (Polen, Tyskland, England) användning av fossila bränslen med högt innehåll av svavel och kväve. Sådana bränslen ger upphov till luftföroreningar i form av svavel- och kväveoxider, vilka tas upp i regndroppar och omvandlas till starka syror som svavel- och salpetersyra. Situationen har numera förbättrats genom att man höjt kraven på bränslenas kvalitet och avgasreningen. Enligt Naturvårdsverket kvarstår det problem med en försurad nederbörd, eftersom sjöfarten fortfarande tillåts använda bränslen med hög svavelhalt. Men det finns ingenting som tyder på att försurningen av Götalandsjöarna orsakats av utsläppen av fossil koldioxid. I så fall borde även Norrlandsjöarna ha drabbats, och det har de inte.

Även koldioxid ger upphov till en syra när den löses i vatten. Det bildas kolsyra, som visserligen är en svag syra men likväl en syra. Under 1950-talet förde klimatologer därför fram tanken att oceanerna fortlöpande försuras av att de upptar stora mängder fossil koldioxid. Tanken mötte genast stark kritik. Oceanerna står i kontakt och pH-jämvikt med många basiska ämnen, bland annat kalk. Då är det enligt kemisk teori omöjligt att långsiktigt ändra deras pH-värde genom tillsats av koldioxid. Oceanerna är faktiskt basiska med pH-värden runt 8, trots att de redan tagit upp tio gånger mer koldioxid än vad förbränningen av alla världens kända reservoarer av fossila bränslen skulle kunna ge upphov till. Utsläppen av fossil koldioxid lär inte kunna försura oceanerna i sin helhet.

Å andra har sidan har direkta mätningar visat att oceanernas ytvatten tenderat att bli något mindre basiskt på många ställen under industriell tid. IPCC bedömer att ytvattnets pH-värde sänkts med 0,1 enheter efter 1750 (typiskt från 8,2 till 8,1), och spår att det kan komma att sänkas med ytterligare 0,1–0,3 enheter fram till år 2100. Man förmodar att detta kan få förödande effekter på det marina livet, något som alarmister tagit fasta på i klimatdebatten. Bland annat har man hävdat att koraller och musslor får svårt att bilda sina kalkrev respektive kalkskal och därför riskerar att dö ut.

NIPCC gör helt andra bedömningar i sin fjärde rapport (2014), vars Kapitel 6.3 ägnar 130 sidor åt att granska mer än 700 forskarrapporter om de biologiska effekterna av en havsförsurning. Där redogörs för ett stort antal laboratoriestudier som visar att flertalet marina organismer inte har några som helst svårigheter att anpassa sig till en försurning av vattnet med några få tiondels pH-enheter. Tillväxten av musselskal befanns i ett arbete till och med öka något vid försurning. Det senare var ett intuitivt oväntat resultat och belyser hur komplexa organismer är. Biologisk ämnesomsättning är en aktiv process där organismerna avsätter energi för de ändamål som krävs för att säkra tillväxten. Hur en pH-ändring påverkar skalbildning avgörs inte bara av hur mycket energi skalbildningen kräver, utan av hur organismen i sin helhet påverkas.

NIPCC uppmärksammar också ett stort antal fältstudier som belägger att koraller och andra marina organismer (i likhet med landlevande organismer) farit väl under det sena 1900-talet och början av 2000-talet, något jag ska återkomma till i Avsnitt 3.15.

Men vad som framför allt kan utläsas av IPCC:s och NIPCC:s rapporter är hur mycket pH-värdet i havets ytvatten varierar av naturliga skäl. Mellan 6,7 och 8,9 beroende på var det uppmätts. Med upp till 1,4 pH-enheter vid en och samma lokal beroende på vilket år under 2000-talet det mätts, och med 0,2–0,6 enheter beroende på när under dygnet eller när under året mätningen gjorts. Marina organismer är alltså redan nu anpassade till ett liv med pH-variationer som vida överstiger den försurning som enligt IPCC skett under industriell tid. Många organismer lever och frodas redan nu vid de pH-värden som IPCC på basis av osäkra modellprognoser hävdar att ytvattnet kommer att uppvisa om hundratals år med påstådda förödande konsekvenser för det marina livet.

 

3.7   Översvämningar

Varje år inträffar det översvämningar i bäckar, åar, älvar och floder runt om i världen. Enligt Världsnaturfonden är detta inslag i vattnets kretslopp ofrånkomligt och normalt till fördel för djur, växter och åkerbruk. Oförutsedda omfattande översvämningar i tätbefolkade låglandsområden orsakar dock vanligen stor förödelse och kan kosta många människor livet. 1900-talets mest katastrofala översvämningar finns angivna i Tabell 2 och har varit skrämmande kostsamma i människoliv räknat.

tabell 2

Alarmister och IPCC har tagit intryck av dessa skrämmande uppgifter för 1900-talet. De hävdar att global uppvärmning kommer att öka frekvensen av våldsamma skyfall och därigenom leda till ännu fler och ännu värre översvämningskatastrofer under 2000-talet.

Deras argumentation har den sakligt korrekta grunden att global uppvärmning kan förväntas leda till ökade nederbördsmängder. Den befarade ökningen av våldsamma skyfall finns det dock inga belägg för i meteorologisk statististik för 1900-talet. NIPCC vänder sig på sådana och andra grunder med skärpa mot IPCC:s bedömning. Dessutom kan man fråga sig om de årligen återkommande stora översvämningarna i världen främst orsakas av skyfall. Rör det sig inte snarare vanligen om ihållande normalregn eller is/snöavsmältning?

Som framgår av Tabell 2 är Kina det land som drabbats värst av översvämningar under 1900-talet. Översvämningskatastroferna inträffade före 1960 och orsakades av Gula floden. De har i stort sett helt upphört efter det att flodens vattenflöde reglerats genom dammbyggen. En likartad utveckling kan förväntas i andra översvämningsdrabbade länder. Alla ansvarsfulla regeringar strävar efter att eliminera föreliggande hot inom ramen för tillgängliga ekonomiska resurser.

 


3.8   Stormar och orkaner

Tropiska orkaner bildas över hav då luften är varm och fuktig, och då havstemperaturen överstiger 26 °C. Ett flertal sådana oväder sveper varje år in från Atlanten mot öar och länder vid Karibiska sjön. De intensivaste orkanerna brukar åstadkomma stor förödelse och kräver vanligen dödsoffer. Alla vuxna minns orkanen Katrina som år 2005 dränkte storstaden New Orleans. Den kostade 1836 människor livet, och gav materiella skador till en beräknad kostnad av 500 miljarder kronor.

Tropiska orkaner förekommer även i Stilla havet. Där kallas de tyfoner och drabbar främst Kina och Japan. Andra delar av världen utsätts likaså med jämna mellanrum för förödande oväder med höga vindstyrkor. Spåren efter stormen Gudruns trädfällande framfart i Sydsverige år 2005 var synliga i timmerförråden in på 2010-talet.

Tropiska orkaner hämtar sin energi från, och hålls vid liv av, havens värme. Alarmister har därför hävdat att global uppvärmning kommer att leda till en ökad frekvens av intensiva oväder i allmänhet och tropiska orkaner i synnerhet.

Vad vindar beträffar föreligger det en uppsjö av meteorologiska data som mängder av forskare nogsamt analyserat med avseende på stormar och orkaners frekvens och intensitet. Resultaten har fått IPCC att i samtliga rapporter dra samma slutsats som NIPCC, nämligen att 1900-talets globala uppvärmning inte har lett till någon säkerställd global ökning av ovädrens antal eller styrka. Den enda trend IPCC framhöll som statistiskt signifikant i 1995 års rapport var att vindstyrkorna i nordatlantiska orkaner minskat under senare häften av 1900-talet (Bild 7). Beträffande ett katastrofhot som starkt uppmärksammats i den amerikanska klimatdebatten anser U. S. National Climatic Data Center det numera även vara statistiskt säkerställt att antalet kraftiga tornadoer i USA minskat under perioden 1950–2006.24

7 storm atlanten

Mindre blåsigt väder är också vad man borde förvänta sig av en global uppvärmning som främst berört de kallare delarna av jorden. Det är temperaturskillnaden mellan varma och kalla områden som ger upphov till lågtryck och högtryck och de luftrörelser som försöker utjämna tryckskillnaderna. Ju större temperaturskillnader, desto kraftigare vindar. Om de kalla områdena värms mera än de varma, utjämnas temperaturskillnaderna. Då bör vindstyrkorna bli lägre och ovädren mindre intensiva.


24 
National Climatic Data Center, U. S. Department of Commerce, Climate Review 2006

 


3.9   Extremt väder

Flertalet av världens naturkatastrofer har haft anknytning till extrema vädersituationer som ovanligt höga eller låga temperaturer, alltför stor eller liten nederbörd, eller exceptionellt höga vindstyrkor (stormar och orkaner). Al Gore och alarmister av hans skola hävdar att global uppvärmning ökar risken för sådana katastrofer genom att göra vädret allt extremare. Då uttrycker de en förmodan som det inte finns något som helst vetenskapligt belägg för.

I detta avseende har nämligen det vetenskapliga kunskapsläget förblivit oförändrat sedan alarmisterna med Rio-deklarationens försiktighetsprincip försökte befria sig från kraven på vetenskapliga belägg för de hotbilder man målade upp. IPCC inleder i 2007-års rapport sammanfattningen av utvärderingen av extrema vädersituationer med konstaterandet (WG1, kapitel 3.8.5):

the archived data are not yet sufficient for determining long-term trends in extremes

NIPCC drar samma slutsats och klargör att observerade trender endera är statistiskt insignifikanta eller utan påvisbar relation till global uppvärmning. Båda panelerna anför extremvädrens stora naturliga variation som huvudskälet till att man inte kan upptäcka några effekter hänförbara till 1900-talets globala uppvärmning.

IPCC ger en god beskrivning av den mångfald av problem som extremvädersanalytiker ställs inför. Frekvensen av extrema temperaturer, vindstyrkor och nederbördsmängder varierar mycket starkt från år till år och från plats till plats av skäl som ännu inte kunnat klarläggas. Variationerna tycks i hög grad återspegla kända naturliga meteorologiska oscillationer med perioder på några år till flera decennier (Kapitel 6). Men de kan även vara slumpmässigt betingade, eftersom väder uppvisar ett i matematisk mening kaotiskt (oregelbundet) beteende. Kommer därtill sedvanliga tekniska problem med terminologiska oklarheter, tidsmässiga luckor och bristfällig geografisk täckning i de analyserade dataserierna.

Eventuella effekter av 1900-talets globala uppvärmning på extremväder är alltså så små att de drunknar i bruset av vädrets naturliga variation. Det innebär att även eventuella effekter på motsvarande skaderisker torde vara försumbart små jämfört med de naturligt föreliggande riskerna.

Vad man däremot klart kan utläsa av föreliggande statistik är att antalet döda till följd av extrem-väder kraftigt minskat de senaste 90 åren. Det framgår bland annat av en omfattande analys genomförd av det amerikanska inrikesdepartementets vetenskaplige expert Indur Goklany.25 Hans studie gällde dödligheten relaterad till värmeböljor, köldknäppar, stormar, orkaner, åska, översvämningar och torka. Den visade att sådana extremväder globalt orsakade 242 dödsfall per år och miljon människor under 1920-talet. Dödligheten har därefter fortlöpande sjunkit och uppgick under perioden 2000–2006 till 3 dödsfall per år och miljon människor.

1900-talets globala uppvärmning har alltså inte medfört någon ökad risk att dö på grund av extremväder. I stället har dödsrisken successivt kunnat reduceras med mer än 98% genom samhälleliga insatser. Goklany hänför denna gynnsamma säkerhetsutveckling till ökat välstånd och teknologiska framsteg. Industrialismen med dess ekonomiska tillväxt har gett oss resurser att drastiskt minska dödligheten till följd av extremväder under ett århundrade som enligt alarmisterna präglats av en global uppvärmning utan motstycke i historisk tid. Det visar att mänskliga insatser har varit långt väsentligare än klimatförändringen. Därför kommer trenden med sänkt dödlighet på grund av extremväder troligen att hålla i sig under 2000-talet, vare sig det blir varmare eller kallare.

Goklany påpekar också att extremväder är en relativt obetydlig dödsorsak i globalt perspektiv. Det illustrerar han genom att sammanställa Världshälsoorganisations rapport om vad folk avled av år 2002 med antalet döda på grund av extremväder under perioden 2000–2006. En komprimerad version av Goklanys sammanställning ges i Tabell 3.

tabell 3

Något ska man dö av. Posten ”Andra sjukdomar” i Tabell 3 svarar ungefärligen mot äldre svensk kyrkobokförings dödsorsak ”af Ålderdom”. Vi strävar mot att dess andel ska bli 100% och söker reducera vad vi betraktar som förtida dödsfall. Dit hör posten ”Skador”, och vad sådana beträffar är trafikolyckor och våld långt mera dödsbringande än extremväder i den rika delen av världen. Fattiga länder kan drabbas hårt av extremväder, främst torka som rika länder bemöter med konstbevattning. Men fattiga länder har även saknat resurser att bli av med det stora gisslet infektionssjukdomar.

Goklanys analys visar att 1900-talets globala uppvärmning inte någonstans lett till ökad dödlighet på grund av extremväder av något slag. Den belyser dessutom att underutveckling och fattigdom är ett vida större hälsoproblem än klimatförändringar.

Att lägga pålagor på användningen av fossila bränslen är enligt mångas mening ett säkert sätt att få den fattiga delen av världen att långvarigt förbli fattig, hungrande och sjukdomsdrabbad.


25 
I. M. Goklany, 2009, Journal of American Physicians and Surgeons 14:102

 


3.10   Smältande glaciärer

Jordens glaciärer smälter och blir mindre för varje år, säger alarmister. Inte överallt, säger skeptiker och får medhåll av såväl NIPCC som IPCC. NIPCC framhåller dessutom hur lite vi egentligen vet: Massbalansdata som sträcker sig över mer än ett år har endast rapporterats för cirka 200 av jordens 169 000 kända glaciärer.

Själv har jag bara varit vid en enda större glaciär. Sommaren 1975 for jag med hustru och barn till Norge på semestern. Där tittade vi bland annat på Nigardsbreen, som är en sidoarm till Europas största fastlandsglaciär Jostedalsbreen. När jag jämför de foton jag då tog med nutida foton av glaciären får jag intrycket att isranden ligger kvar på ungefär samma ställe som den befann sig 1975. Det gör den faktiskt också enligt Norges Vassdrags- og Energidirektorat. Sedan jag besökte Nigardsbreen har glaciären först dragit sig tillbaka några hundratal meter. Därefter har den vuxit till sig igen och ryckt fram 200 meter under de senaste två decennierna.

Nigardsbreen tycks dock vara ett av många undantagsfall. Ett flertal glaciärer i flertalet fjällområden på jorden har enligt IPCC krympt under 1900-talet. Snö- och istäckenas utbredning har likaså avtagit markant, och i mina sydsvenska hemtrakter har den korta snösäsongen blivit ännu kortare.

Men är det så märkligt under ett århundrade med global uppvärmning? Det är inte mer än
20 000 år sedan hela Nordeuropa täcktes av inlandsis, och en ny istid är tämligen säkert i antågande. Nu befinner vi oss i en värmeperiod som fått inlandsisen att smälta undan och dra sig tillbaka mot Nordpolen. Varför inte glädjas åt att vi håller på att bli kvitt kvarvarande rester av den senaste inlandsisen?

Det skulle man kanske kunna göra om det inte vore så att den nuvarande avsmältningen är människoframkallad och har oönskade effekter, säger alarmister. Sedan vi började elda med fossila bränslen på 1800-talet har glaciärerna krympt med tiotals meter om året (Avsnitt 5.5), vilket ofta beskrivits som rekordsnabbt.26

I själva verket är det en ganska beskedlig avsmältningsfart. Enligt geologerna tog det 100 år för den senaste inlandsisen att dra sig tillbaka från Malmö till Helsingborg, en sträcka på 5 mil. Det tog 1000 år för Finland att bli isfritt från ryska gränsen till Bottenhavet, en sträcka på cirka 50 mil.

I båda fallen svarar det mot en avsmältningstakt på 500 meter om året. Glaciäravsmältningen kan knappast tas som tecken på att 1900-talet har varit osedvanligt varmt.

Låt oss i stället se på de oönskade effekterna av glaciärernas avsmältning.


26 
http://svt.se/2.108068/1.2159709/gronlandsisen_smalter_med_rekordfart

 


3.11   Himalaya och vattenförsörjningen

I sin bok ”En obekväm sanning” drog Al Gore uppmärksamhet till en ofta citerad förment risk med glaciäravsmältningen. Han yttrade sig i ordalag som är så beundransvärda att de förtjänar att även här citeras i sin helhet:

”Glaciärerna i Himalaya på tibetanska högplatån hör till dem som har påverkats mest av den globala uppvärmningen. Himalaya har 100 gånger mer is än Alperna och står för mer än hälften av dricksvattnet för 40% av världens befolkning – detta tack vare flera asiatiska flodsystem som alla har sin källa på samma högplatå. Om inte världen snabbt vidtar kraftfulla åtgärder för att minska den globala uppvärmningen kan dessa 40% av världsbefolkningen inom det närmaste halvseklet mycket väl komma att lida allvarlig brist på dricksvatten.”

Kraften och den moraliska bitonen i hans uttalande imponerar. Den globala uppvärmningen är ingen bagatell. Till och med Himalayas glaciärer smälter bort. Enbart detta är ett allvarligt hot mot nästan varannan människa på vår jord. Om vi inte snabbt gör något åt den globala uppvärmningen kommer nära nog hälften av jordens befolkning att få brist på vatten.

Vad händer då om vi snabbt försöker göra något åt den globala uppvärmningen? Det säger Al Gore inte något om. Men det gör källan som troligen inspirerat honom till uttalandet. Al Gores bok utkom nämligen efter det att IPCC i sin tredje rapport dragit slutsatsen att folk i Himalayas avvattningsområden oavsett eventuella klimatförändringar hotas av vattenbrist inom en nära framtid, detta på grund av en kraftigt ökad vattenförbrukning (befolkningsökning, konstbevattning, med mera). Vattenbristen hotar vad vi än gör åt klimatet. Den har ingenting med Himalayas glaciärer att göra.

Al Gore undviker på ett begåvat sätt det direkta påståendet att avsmältningen av Himalayas glaciärer hotar vattenförsörjningen för 40% av världens befolkning. Men han vill få oss att tro att detta är vad han säger, och det är också så vi alla uppfattar hans budskap.

Därför att ytligt sett förefaller sambandet mellan glaciärer och vattenförsörjning vara uppenbart. De floder som rinner fram från stora glaciärer är oftast enormt vattenrika. På YouTube kan man se en filmsnutt ”The speed of glacial melting” som visar den forsande flod som avvattnar Nigardsbreen.27 Filmarens kommentar är ”Så här fort smälter glaciären”. Och visst är det så att det forsande vattnet kommer från glaciärens avsmältning, åtminstone en nederbördsfri dag.

Men sedan tänker man efter lite, om man är av det kynnet, och inser att det är skillnad på avsmältning och avsmältning. I Nigardsbreens fall är det uppenbart att vattnet i filmsnuttens glaciärflod inte kom från någon nettoavsmältning av glaciären, eftersom denna massbalansmässigt fortfarande var stadd i tillväxt när filmen togs.28 Sommarhalvårets smältvatten måste därför ha kommit från nederbörd, företrädesvis från den nederbörd som ansamlats på glaciären under vinterhalvåret i form av snö och is.

Så vad är det egentligen Al Gore försöker antyda i sitt uttalande om Himalayas glaciärer? Är det den årliga nettoavsmältningen som utmålas som högst väsentlig för asiaternas vattenförsörjning?

Så tycks bland annat Greenpeace ha uppfattat det, när man ser glaciärerna som vattenreservoarer.29 Men då blir Al Gores budskap föga logiskt: ”Vi måste stoppa nettoavsmältningen, eftersom den är så väsentlig för vattenförsörjningen”.

Nej, rimligen måste det vara den årstidsvisa avsmältningen av nederbörden i Himalaya som Al Gore har i tankarna, eftersom den lär stå för huvudparten av vattenflödet i de stora flodsystem som avvattnar Himalaya. Men nederbördsmängderna i Himalaya bestäms huvudsakligen av förhållandena i Stilla Havet och Indiska Oceanen. Det är där luftmassorna tar upp den vattenånga som sedan fälls ut som nederbörd när luften avkyls genom hävningen över Himalayas bergsområden.

Därför verkar det orimligt att tro att Himalayas glaciärer har någon som helst effekt på nederbörden i bergsmassivet. Det skulle fortsätta att regna och snöa i Himalaya även om glaciärerna inte funnes där. Nederbörden skulle ansamlas i fjällsjöar eller i form av snötäcken, precis som i våra svenska fjäll. Sjöisar och snötäcken är precis lika goda eller onda reservoarer för vinternederbörden som glaciärer. Vattenflödet i Himalayas avvattningssystem skulle inte ändras nämnvärt, utan skulle fortsätta att uppvisa årstidsmässiga växlingar i ungefär samma utsträckning som nu.

Skulle dessa årstidsvisa ändringar av vattenflödet vålla olägenheter har säkerligen asiaterna själva en mera realistisk syn än Al Gore på vilka de verkliga problemen är och hur de ska lösas. I Sverige har vi sökt lösa vårflodsproblem genom reglering av våra älvar. Den vägen har även Kina och andra länder gått. Fler lär följa efter i den mån de har råd och finner det meningsfullt.


27 
http://www.youtube.com/watch?v=v9V9HKSrz7E
28  Norges Vassdrags- og Energidirektorat, Glaciological Investigations in Norway 2009
29  http://www.greenpeace.org/usa/en/campaigns/global-warming-and-energy/science/impacts/global-melting/glaciers

 


3.12   Smältande polarisar

Enorma vattenmassor ligger uppbundna i polartrakternas isområden. Smälter Grönlands inlandsis kommer havsytan enligt IPCC att höjas 7 meter. Smälter all is i Antarktis stiger havet 57 meter. Det skulle dränka det mesta av Stockholm, Göteborg, Malmö, och resten av våra svenska kuststäder. Danmark, vars högsta berg når 171 meter över havet, skulle reduceras till några småöar i Nordsjön. Alla länder med kustområden skulle drabbas på liknande sätt. Maldiverna, Tuvalu och andra atoll-ögrupper skulle helt försvinna under havsytan.

Sådana beräkningar lägger alarmister ofta fram för att illustrera vad som kan bli den slutliga följden av en kraftig global uppvärmning. Al Gore försöker skrämma oss med påståendet att Arktis redan under innevarande århundrade kan nå en årsmedeltemperatur på 12 °C, så att Grönland blir isfritt, isbjörnarna drunknar, och stora delar av världens kustområden sätts under vatten av en havsytehöjning på 8 meter. Skeptiker försöker lugna oss med påpekandet att de arktiska medeltemperaturerna för cirka 6 000 år sedan var flera grader högre än nu i tusentals år (Kapitel 5). Likväl överlevde såväl Grönlands inlandsis som isbjörnarna.

Ingen behöver vara rädd för att Grönland ska bli isfritt inom hundra år på grund av våra utsläpp av antropogena växthusgaser. IPCC bedömer på basis av klimatmodellernas förutsägelser att havsnivån i värsta fall kan komma att höjas med 41 (±18) cm fram till år 2100. Al Gores spådom att havsytan under innevarande århundrade genomsnittligt kommer att höjas med 80 cm per decennium kan därför betraktas som rent nonsens. Hur orealistisk spådomen är kan man även övertyga sig om genom att gå ner till havsstranden och titta. 2000-talets första decennium har nu förlöpt, och under det steg havsytan definitivt inte några 80 cm. Även om den globala uppvärmningen skulle fortsätta lär Grönland förbli istäckt tusentals år framöver, vilket även påpekats av IPCC.

Ej heller finns det något som tyder på att den antarktiska polarisen håller på att försvinna. IPCC bedömer att Antarktis som helhet varken uppvisat långsiktigt stigande medeltemperatur eller minskande istäcken under 1900-talet. Det är helt enkelt för kallt runt Sydpolen för att isen ska kunna smälta bort. I det inre av Antarktis är medeltemperaturerna lägre än –50 ˚ på vintern och lägre än –20 ˚C på sommaren.30 Även om medeltemperaturen skulle öka med 4 ˚C förblir det alldeles för kallt runt sydpolen för att befria Antarktis från is. Tillståndet med permanenta polarisar nådde jorden redan för 50 miljoner år sedan, då atmosfärens koldioxidhalt var långt högre än nu. Vi lär få dras med polarisar även i framtiden.


30 
Eur. Centre for Medium-Range Weather Forecasts; http://en.wikipedia.org/wiki/Climate_of_Antarctica

 


3.13   Dränkta korallöar

I den alarmistiska agitationen har Maldiverna i Indiska Oceanen och Tuvalu i Polynesien framhållits som typexempel på önationer som står inför ett omedelbart hot att dränkas på grund av global uppvärmning och åtföljande höjning av havsytan. Den svenske geologen Nils-Axel Mörner har varit en frontalfigur bland de skeptiker som betecknat sådana hotbilder som verklighetsfrämmande. År 2004 presenterade han en fältstudie som visade att havsnivån vid Maldiverna inte har stigit under de senaste trettio åren, utan sjunkit cirka 30 cm.31 I efterföljande arbeten har han funnit att det även saknas belägg för stigande havsnivåer vid önationerna Tuvalu och Vanuatu.

Den australienska väderlekstjänstens South Pacific Sea Level & Climate Monitoring Project har sedan 1993 använt tidvattenmätare för att registrera ändringar av havsnivån vid femton av de större korallögrupperna i västra Stilla Havet. De månatliga medelvärden som erhållits vid Tuvalu visas i Bild 8 och leder till en slutsats som är representativ för samtliga studerade ögrupper: Havsnivån uppvisar inte någon statistiskt signifikant långsiktig förändring överhuvud taget. Eventuella långsiktiga trender är så små att de försvinner i bruset av årstidsbundna och andra naturliga variationer av havsnivån.

8 Tuvalu

År 2010 jämförde två geologer historiska flygfoton med färska satellitbilder av 27 korallöar i Stilla Havet.32 Man fann att öarna genomsnittligt bibehållit eller ökat sin ytstorlek sedan 1950. Endast fyra av öarna hade minskat i yta. Av Tuvalus nio öar hade sju ökat i yta, en med så mycket som 30%. Samma år presenterade en annan forskargrupp data som visade att en av de mera kända korallöarna i Australiens Stora Barriärrev (Raine Island; äggläggningsplats för havssköldpaddor) inte bara ökat i yta, utan även i volym.33

Sådana observationer bekräftar vad man faktiskt känt till sedan länge. Korallrev, atoller och andra korallöar byggs upp av material från korallernas kalkskelett, och koraller håller sig nära vattenytan. Höjs havets yta följer korallerna, reven och korallöarna med. Sedan den senaste istidens landisar började smälta bort har havet stigit drygt hundra meter, dvs. genomsnittligt med nästan en meter per århundrade. Likväl ligger korallöarna kvar i havsytan. Där lär vi även återfinna dem i framtiden.


31 
N.-A. Mörner, 2004, Global and Planetary Change 40:49
32  J. A. Webb & P. Kench, 2010, Global and Planetary Change 72:234
33  J. L. Dawson & S. G. Smithers, 2010, Global and Planetary Change 72:141

 


3.14   Stigande hav

Global uppvärmning under de senaste århundradena tycks genomsnittligt ha åstadkommit en signifikant nettoavsmältning av glaciäris (Kapitel 5). Alarmister påpekar med rätta att detta bör ha lett till en global höjning av havsytan. Enligt IPCC har höjningen varit 17 cm under 1900-talet, vilket inte har ställt till med några påtagliga problem. Skillnaden mellan ebb och flod är normalt betydligt större än så i oceanernas kustområden och kan överstiga 10 m på särskilt utsatta ställen. Vid storm kan lokala havsnivåer temporärt höjas med flera meter. I många länder tvingas man även hålla beredskap för andra temporära havsnivåhöjningar (t. ex. tsunamier) som vida överstiger de som 1900-talets globala uppvärmning fört med sig.

Det alarmister oroar sig för är snarare vad framtiden kan bära i sitt sköte, om vi inte begränsar våra utsläpp av fossil koldioxid. Oron hade varit befogad om det funnits någon substans i Al Gores spådomar om havsnivåhöjningar på 8 meter före år 2100. Men enligt IPCC kommer havsytan bara att höjas med 4 (± 2) dm fram till år 2100 enligt det värsta utsläppsscenariot. Bedömningen baseras på klimatmodellernas förutsägelser och kan kanske förefalla skrämmande, om man tror på modellerna. Ur vetenskaplig aspekt finns det dock för närvarande större anledning att oroa sig över modellernas bristande förmåga att avge korrekta förutsägelser (Kapitel 11).

Om havet ska hinna stiga 4 dm till år 2100, måste stigningsfarten bli avsevärt högre än vad den varit under 1900-talet (1,7 mm/år). IPCC tar satellitbestämningar av havsytehöjden för perioden 1993–2003 som belägg för att farten redan ökat till 3 mm/år. De data som åberopas har emellertid försetts med ett starkt kritiserat påslag. Utan detta påslag tyder satellitmätningarna i stället på att farten minskat.34

Statistisk analys av havsnivåer registrerade med tidvattenmätare från 1930-talet till nutid har likaså lett till slutsatsen att stigningen av havet avsaktat snarare än ökat i fart.35

Det amerikanska programmet för geofysiska satellitmätningar sorterar under National Oceanic and Atmospheric Administration. I sin ”Sea Level Rise Budget Report 2012″ anser sig organisationen för första gången kunna lägga fram tillförlitliga beräkningar av den globala havsnivåändringen.36 Man finner på basis av satellitdata att havsytan under perioden 2005–2012 genomsnittligt stigit med 1,2 mm/år enligt en kalkyl av massbalansen, och med 1,3 mm/år enligt direkta observationer. För den som är intresserad av havsvolymer ökar man det senare måttet med 0,3 mm/år som kompensation för en förmodad global sänkning av havsbottnarna. Havsytan höjs alltså enligt dessa resultat för närvarande med lägre fart än den gjorde under 1900-talet.

Faran för att jordens kustområden ska drabbas av snabbt stigande havsnivåer tycks alltså inte vara överhängande. Skulle havsytan fortsätta att höjas med ungefär samma fart som under 1900-talet, så lär det inte medföra större olägenheter under innevarande århundrade än det gjorde under det föregående. Besannas klimatmodellernas spådom att havsytan i värsta fall höjs med 4 dm fram till år 2100 skulle det kunna ställa till med betydande besvär, men knappast besvär av katastrofal art.

Det var i varje fall den åsikt som framfördes av professor Bert Bolin (IPCC:s ordförande 1988–97) och ambassadör Bo Kjellén (Sveriges regeringsutsedda IPCC-representant 1990–2001) i en artikel i Svenska Dagbladet strax före Bolins död år 2007. De tog klart avstånd från Al Gores överdrivna argumentering i detta och andra avseenden. De såg problem med den globala uppvärmningen, men fann att problemen inte är värre än att vi kan göra något åt dem. Artikeln avslutades med orden:

”Men det kräver att vi möter problemen med öppet sinne och utan fruktan. Rädslan är en dålig rådgivare.”

Det är kloka ord om de katastrofhot som en globala uppvärmning för med sig enligt alarmisternas syn. Men är det så klokt att enbart intressera sig för uppvärmningens negativa effekter?


34 
N.-A. Mörner, 21st Centuary Science & Technology, Winter 2010–2011
35  J. R. Houston & R. G. Dean, 2011, Journal of Coastal Research 27:409
36  http://ibis.grdl.noaa.gov/SAT/SeaLevelRise/documents/

 

 

3.15 Att väga ont mot gott

Gröna växter driver sin fotosyntes med hjälp av sol, koldioxid och vatten, men behöver även andra näringsämnen för att kunna leva. Beroende på klimat, jordmån och andra omständigheter kan ett eller flera näringsämnen vara begränsande för växternas tillväxt. Tillgången till koldioxid är så gott som alltid starkt begränsande.

En uppsjö av experimentella studier har nämligen visat att höjningar av luftens koldioxidhalt kraftigt stimulerar tillväxten av i stort sett alla växter, till lands såväl som till havs. Forskningsresultat som dokumenterar detta för mer än tusen växtarter har listats av NIPCC, vars första rapport ägnar ett helt kapitel (200 sidor) åt en utvärdering av de biologiska effekterna av förhöjda koldioxidhalter. Som belysande exempel bedömer NIPCC att avkastningen av örtartade växter typiskt ökar med 33% när koldioxidhalten höjs med 300 ppm. Den genomsnittliga avkastningsökningen för sädesslag som ris och vete, samt för vedartade växter, skattas till cirka 50 %.

NIPCC påpekar också att ”gödslingseffekten” av förhöjda koldioxidhalter är starkast när växterna lider brist på vatten. Det hänger samman med att en stor del av gröna växters vattenavdunstning sker genom bladens klyvöppningar för koldioxidupptag. Höga koldioxidhalter ger växterna möjlighet att spara vatten genom att bilda färre klyvöppningar eller förlänga tiden som öppningarna hålls stängda. Förhöjda koldioxidhalter stärker även växternas näringsupptag, motståndskraft mot ozon, och tolerans mot höga temperaturer. Analys av det sistnämnda förhållandet får NIPCC att dra slutsatsen att värmekänsliga växter inte behöver söka sig till svalare nejder vid en global uppvärmning.

Högre atmosfäriska koldioxidhalter är alltså gynnsamma för växtligheten. Därigenom gynnar de även djurlivet och det mikrobiella livet. Skulle koldioxidens växthuseffekt dessutom leda till signifikant högre temperaturer, så ger det biosfären ytterligare stimulans. Frodigast liv hittar vi i de tropiska regnskogarna runt ekvatorn. Kargast är livet runt de kalla polarområdena. Kommer därtill att högre temperaturer ger ökad luftfuktighet och därmed mindre risk för torka på jordens kontinenter, där livet i hög utsträckning begränsas av vattenbrist.

1900-talets globala uppvärmning, ökade luftfuktighet och förhöjda atmosfäriska koldioxidhalter bör alltså ha gett oss en grönare jord. NIPCC går världsdel för världsdel genom rapporter som visar att så också är fallet. Vegetationen är på frammarsch och öknarna på reträtt, något som bland annat kunnat befästas med satellitbilder. En detaljerad spektralanalys av världsomfattande satellitbilder presenterades år 2010 av de kinesiska geograferna Liu, Liu och Liu.37 De fann att jordens grönska under perioden 1981–2006 genomsnittligt ökat med 3% globalt sett. På latituder norr om 30 °N, där landområden dominerar, var ökningen inte mindre är 8%. Denna kraftiga ökning av landgrönskan under en tjugofemårsperiod präglad av global uppvärmning lär även ha gynnat världens försörjning med livsmedel och andra produkter från jord- och skogsbruk.

Kinesiska forskare har vid studium av sitt lands historia funnit att kinesiskt elände i form av epidemier, uppror, krig, svält, torka och översvämningar under åren 1000–1911 genomgående varit störst under köldperioder och då lett till en stark minskning av befolkningsantalet.38 Liknande resultat har erhållits vid granskning av historiska data för Europa och andra ställen på norra halvklotet.39 Avkylning tycks generellt orsaka mänskligt elände, medan uppvärmning har gynnat mänsklig välfärd. Detta kan enligt de kinesiska forskarna främst hänföras till temperaturens effekt på livsmedelsförsörjningen.

Skulle även 2000-talet komma att präglas av global uppvärmning, bör det ge kortare vintersäsonger med mindre tjäle, snö och is i de tempererade och polära delarna av världen. Det skulle troligen förtreta en del vinterentusiaster, och en och annan skidtävling skulle kanske få ställas in på grund av snöbrist. I gengäld skulle vi kunna glädja oss åt att nyttotransporterna till lands och havs underlättas, att kostnaderna för halkbekämpning, snöröjning, isbrytning och uppvärmning minskas, samt att sommaren kommer tidigare och varar längre. Men framför allt har vi anledning att uppmärksamma de försörjningsmässiga vinsterna av att jordens odlingsbara arealer skulle utökas, odlingssäsongerna förlängas och avkastningen av all odling förhöjas.

Stora delar av jordens befolkning lider fortfarande av undernäring. Hungersnöd och svältdöd är fortfarande de största katastrofhoten för många utvecklingsländer. Ökad koldioxidhalt, temperatur och luftfuktighet bidrar högst väsentligt till att minska dessa föreliggande katastrofhot. Det förefaller mig långt mera beaktansvärt än alarmisternas farhågor att våra utsläpp av fossil koldioxid i framtiden kan komma att leda till förmenta katastrofhot av annan och i mitt tycke ringare art.


37 
S. Liu, R. Liu & Y. Liu, 2010, Journal of Geographical Sciences 20:323
38  H. F. Lee et al., 2010, Climate Research 42:235
39  D, D, Zhang et al., 2011, Proceedings of the National Academy of Sciences USA 10:1073