↑ Åter till BOKEN

Kapitel 2: Alarmisternas budskap

Om klimatologiska observationer som ligger till
grund för alarmisternas hypotes att vi riskerar att
fördärva vår jord genom våra mänskliga aktiviteter

Hur det alarmistiska budskapet
förts upp på den politiska agendan

 


2.1 Att bränna kol

När jag lärde mig läsa behövde jag omsider hjälp med att skilja på kål och kol. Då vidare-befordrade far min vad han själv fått lära sig i skolan som torpareson från Håle socken i Västergötland:

Kôl med å äter man, och kull med o bränner man”.

Kull bränner man, och det höll man fordom på med lite varstans i det skogrika Sverige. Det är därför det finns så många Kullbrandstorp, Kullbrandsgårdar och Kullagårdar i landet, jämte ett och annat Gullbrandstorp och Gullbrandsbo. Att bränna kol i denna bemärkelse innebar att framställa träkol genom torrdestillering av ved i kolmilor.

Före industrialismens genombrott var träkol en viktig basråvara, oumbärlig vid järnframställning och andra metallurgiska processer. Numera har träkolet ersatts av fossila kolhaltiga bränslen som stenkol, bergolja och naturgas i flertalet industriella sammanhang. Men när vi ska laga grillmat utomhus på sommaren kommer träkolet fortfarande väl till pass. Det består nästan enbart av kol och brinner utan låga och utan att avge någon rök. Det enda som bildas vid fullständig förbränning av rent kol är den färg- och luktlösa gasen koldioxid. Och så energi i form av värme, förstås:

C (kol) + O2 (syre) CO2 (koldioxid) + värme

Det är för värmens skull som vi eldar med kol och kolhaltiga bränslen i våra grillar, pannrum och värmekraftverk. Likaså är det för värmeenergins skull som vi förbränner drivmedel som bensin, diesel, fotogen, gas och etanol till koldioxid och vatten i våra fordons förbrännings-motorer. Koldioxiden är bara en restprodukt vid förbränningsprocesserna, och släpps normalt ut i luften tillsammans med avgaserna i övrigt.


2.2 Fossila bränslen och biobränslen

Att atmosfären tillförs koldioxid genom förbränningsprocesser är inget oroande i och för sig. Luftens koldioxid behövs för växternas fotosyntes och utgör ytterst en näringsmässig bas för alla former av liv på jorden.

Det omsätts årligen enorma mängder av atmosfärisk koldioxid genom biologisk fotosyntes och efterföljande förbränning av de producerade kolföreningarna. Vi människor påverkar detta naturliga kretslopp genom att skaffa oss mat, förbränna den mat vi äter, samt genom att elda upp diverse bränslen för att tillgodose våra behov av uppvärmning, rörlighet och energi.

Klimatfrågan rör främst våra mänskliga aktiviteter vad bränsleförbrukningen beträffar. Ur miljöaspekt finns det därvidlag anledning att skilja mellan förbränningen av fossila bränslen och förbränningen av ved, träkol, etanol och andra så kallade biobränslen.

Förbränning av biobränslen kan ses som en miljömässigt oförarglig process bland många andra i kolets naturliga kretslopp. Den koldioxid som förbränningen ger upphov till har sitt ursprung i koldioxid som togs upp ur atmosfären när biobränslena bildades och lämnar därför på sikt inte något bestående bidrag till atmosfärens koldioxidhalt. Åtminstone inte så länge vi återplanterar det vi eldat upp.

Kolet i fossila bränslen har också sitt ursprung i atmosfärisk koldioxid, men har sedan årmiljoner varit bortdraget från kol-kretsloppet. Förbränning av fossila bränslen ger därför atmosfären ett nytillskott av koldioxid över de kortare tidsrymder som vi normalt intresserar oss för i samhällelig planering. Detta nytillskott av koldioxid är det befogat att uppmärksamma och utröna effekterna av.

2 fossil


2.3 Utsläppen av fossil koldioxid

Sedan industrialismens genombrott vid mitten av 1800-talet har vår globala förbrukning av fossila bränslen ständigt ökat (Bild 3). År 2010 hade utsläppen av fossil koldioxid nästan nått upp till 9 gigaton kol (GtC) per år.

3 utsläpp

Det var väl inte så mycket, tycker en del debattörer på internet. De naturliga utsläppen av koldioxid från biosfären och hydrosfären (sjöar och oceaner) är ju uppåt tjugo gånger så stora. Jo, så är det helt visst (detaljer kommer i Kapitel 7). Men det är bara de fossila utsläppen som ger atmosfären ett nytillskott av koldioxid. Nytillskottet år 2000 var ungefär 1% av atmosfärens totala mängd av koldioxid och skulle inte ha vållat någon oro om det hade rört sig om en engångsföreteelse. Men utsläppen fortsätter år efter år. Även om vi begränsar utsläppen till den nuvarande nivån, kommer förbränningen av fossila bränslen att inom hundra år ha tillfört atmosfären mera koldioxid än den för närvarande totalt innehåller.

Sedan är det en annan fråga hur mycket av nytillskottet av koldioxid som stannar kvar i atmosfären och därmed bidrar till att höja luftens koldioxidhalt. Den kärnfrågan i klimatproblematiken kommer jag att behandla tämligen ingående i Kapitel 7–9.

Innan vi går vidare kan du ta en titt på Tabell 1 för att friska upp dina skolkunskaper om hur mycket koldioxid luften innehåller uttryckt i volymprocent. Eller rättare sagt hur lite koldioxid det finns. Koldioxiden kommer bara på fjärde plats bland luftgaserna, och inte ens det. Uppgifterna i tabellen hänför sig nämligen till torr luft. I själva verket är luften vanligen fuktig och innehåller 0,5–2 volymprocent vattenånga.

tabell 1Eftersom det finns mindre än en promille koldioxid i luften anges koldioxidhalten normalt i miljontedelar, vilket förkortas ppm efter engelskans ‘parts per million’. 1 ppm atmosfärisk koldioxid svarar mot 2,12 GtC.


2.4 Atmosfärens koldioxidhalt efter 1960

Vid ett observatorium på vulkanen Mauna Loa i Hawaii har man kontinuerligt mätt atmosfärens halt av koldioxid sedan 1958 (Bild 4). Koldioxidhalten var då 315 ppm. Därefter har den stadigt ökat och närmar sig nu 400 ppm. Mätningarna har utförs med sådan noggrannhet att man även kunnat registrera årstidsbundna växlingar i koldioxidhalten. Det är därför mätkurvan (kallad Keelingkurvan efter den forskare som initierade mätningarna) uppvisar årsvisa fluktuationer.

4 Keelingkurvan-1

Bild 4.  Atmosfärens koldioxidhalt enligt mätningar vid Mauna Loa. Svart kurva visar månatliga värden, röd kurva är medelvärdesutjämnad     (Källa: FN:s Klimatpanel)

 

Omkring år 2000 var koldioxidhaltens ökningstakt ungefär 1,5 ppm per år. Det svarar mot 3 Gtonkol och därmed mot hälften av de årliga utsläppen av fossil koldioxid runt sekelskiftet. Om koldioxidhalten förutsätts fortsätta att stiga i samma takt efter år 2000, kommer atmosfären att år 2173 innehålla dubbelt så mycket koldioxid som den gjorde år 1958.

Många har känt sig oroade av dessa observationer. Det som väckt oro är möjligheten att de stigande halterna av koldioxid leder till en global uppvärmning av jorden. Så låt oss se hur temperaturen vid jordytan ändrats under föregående århundrade.


2.5 Jordens medeltemperatur under 1900-talet

Det är lätt att bestämma temperaturen i luften eller vattnet vid en given tid på en given plats på jordens yta. Man behöver bara använda sig av en termometer och läsa av gradtalet. Lite besvärligare är det att beräkna den årliga medeltemperaturen vid mätstället, eftersom temperaturen kan variera med ett sextiotal grader beroende på under vilken tid på dygnet och under vilken årstid den mäts. Vill man sedan från lokala bestämningar av årsmedeltemperaturen försöka beräkna en global medeltemperatur ställs man dessutom inför såväl definitionsmässiga som beräkningsmässiga problem. Hur ska tropikernas hetta vägas samman med polartrakternas kyla?

Mot den bakgrunden är det föga förvånande att det framförts olika åsikter om hur jordens yttemperatur ändrats under 1900-talet. På en del ställen (t. ex. Antarktis) tycks det ha blivit kallare, och på andra ställen har det blivit varmare. Flertalet forskare är dock överens om att det globalt sett skett en uppvärmning av jordens yta under 1900-talet. Rapporterade sammanvägningar av årsmedeltemperaturer från ett stort antal geografiskt spridda mätställen tyder på att jorden genomsnittligt blev ungefär 0,7 °C varmare under föregående århundrade.

Att vi har haft en global uppvärmning under 1900-talet styrks dessutom av en mångfald temperaturberoende skeenden i naturen. Glaciärerna har varit på reträtt i ett flertal fjällområden världen runt. Ishavens istäcken har minskat i yta. Snöperiodernas längd i nordliga länder som Sverige har förkortats med flera dagar eller till och med veckor.


2.6 Strålningsbalans

Nu har jag faktiskt redan presenterat tillräckligt med data för att vi ska kunna precisera det vetenskapliga kärnproblemet i klimatfrågan: Kan den globala uppvärmningen av jorden under 1900-talet ha orsakats av våra utsläpp av fossil koldioxid?

Många är som bekant övertygade om att man måste svara ja på den frågan. För att förstå hur de resonerar bör man känna till lite om den mekanism de anser knyter den globala uppvärmningen till de stigande halterna av atmosfärisk koldioxid.

Temperaturen vid jordens yta bestäms främst av balansen mellan instrålningen av energi från solen och utstrålningen av energi från jorden. Solen skiner på jorden med en intensitet given av den så kallade solarkonstanten (S), vilken ungefär har värdet 1 370 watt per kvadratmeter strax utanför atmosfären. Om jorden hade saknat atmosfär och vore kolsvart skulle all den mottagna energin absorberas och värma upp jordytan, till dess man får strålningsbalans genom att temperaturen blir så hög att energiavgivningen blir lika stor som energiupptagningen. Utstrålningen av energi är enligt Stefan–Boltzmanns strålningslag proportionell mot fjärdepotensen av temperaturen (T) mätt i grader Kelvin (K). Proportionalitetskonstanten (k) har värdet 0,0000000567 watt per kvadratmeter. Vid strålningsbalans i områden som har solen i zenit gäller därför att

.                                             S = k T 4

vilket ger T = 394 K. Jordytans balanstemperatur i sådana områden borde alltså under de angivna förutsättningarna vara 394 K, vilket är detsamma som 121 °C. Solen värmer!

Nu är det dock så att jorden varken är kolsvart eller saknar atmosfär. En del av den infallande solstrålningen absorberas i atmosfärens övre lager (t. ex. i ozonskiktet) och en ännu större del reflekteras av moln eller av jordytan utan att avge någon energi. Man brukar räkna med att endast 70% av den infallande solstrålningen absorberas vid jordytan. Med den modifikationen av instrålningen får man med solen i zenit strålningsbalans för

                                              0,7 S = k T 4

Det ger T = 361 K, dvs. 88 °C. Lämnar du en täckt bil med stängda fönster i tropikernas solsken en vindstilla dag, kan lufttemperaturen inne i bilen bli högre än 80 ˚C vid middagstid. Och på bilplåten kan du steka ägg; äggviteproteiner börjar koagulera redan vid 61 ˚C.

Står solen lägre på himlen, sjunker instrålningen av energi per kvadratmeter landyta av rent geometriska skäl. Då nås strålningsbalans vid lägre temperaturer än när solen står i zenit. På jordens nattsida är instrålningen av energi praktiskt taget noll, varför den strålningsbalanserande temperaturen där ligger nära absoluta nollpunkten (–273 ˚C). Så kall hinner jordytan dock inte att bli innan det dagas igen. Dessutom är strålningsbalansen inte det enda som påverkar yttemperaturerna.

Men i princip är det kravet på strålningsbalans som medför att det uppstår temperaturskillnader vid jordytan. Naturens strävan mot strålningsbalans gör tropikerna varmare än polarområdena, dagen varmare än natten, och sommaren varmare än vintern.


2.7 Växthuseffekten

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma
.                                                                      Viktor Rydberg

I läroböcker anförs ofta ett räkneexempel som baserar sig på ett alternativt sätt att beakta strålningsbalansen. Man försöker undkomma komplikationen att de balanserade temperaturerna är olika vid olika platser och tider genom antagandet att jorden uppvisar en medeltemperatur som kan beräknas med hjälp av Stefan-Boltzmanns strålningslag. Vidare noterar man att den totala solinstrålningen till jorden är proportionell mot jordklotets tvärsnittsyta, medan utstrålningen sker från hela jordytan vilken är 4 gånger större än tvärsnittsytan. På så sätt får man in en faktor 4 i balansekvationen

                                                 0,7 S = 4 k T 4

vilket ger T = 255 K, dvs. –18 ˚C.

Jordytans medeltemperatur brukar anges till 15 °C och är alltså betydligt högre än –18 °C. En bidragande orsak till detta är att jordens atmosfär även påverkar utstrålningen av energi från jordytan. Midvinternattens köld är hård när det är stjärnklart, men den är inte alls lika hård under mulna nätter. Molnen absorberar nämligen det mesta av den strålning som sänds ut från jordytan. En del av den absorberade strålningsenergin förs tillbaka till jordytan, vars temperatur därför blir högre än den skulle ha varit i frånvaro av moln. En sådan temperaturhöjning genom återföring av energi från atmosfären brukar man kalla växthuseffekt.

Den totala förhöjningen av jordytans medeltemperatur på grund av atmosfärens växthuseffekt är enligt räkneexemplet ovan ungefär 33 °C. Den anses till största delen orsakas av vatten i luftburen flytande eller fast fas (moln och dimma), och till mindre del av så kallade växthusgaser.


2.8 Koldioxidens växthuseffekt

Utstrålningen av energi från jorden sker i form av infrarött ljus (värmestrålning). För att en atmosfärisk gas ska kunna bidraga till växthuseffekten krävs därför att den förmår absorbera strålning inom det infraröda våglängdsområdet. Gaser som uppfyller det kriteriet brukar man kalla växthusgaser.

Vattenånga är den i särklass viktigaste växthusgasen. Koldioxid kommer som tämligen god tvåa. Forskare är därför överens om att stigande koldioxidhalter kan leda till en global uppvärmning av jordens yta. Problemet är att avgöra hur stark effekten är.

Vid slutet av 1800-talet försökte den svenske kemisten Svante Arrhenius uppskatta koldioxidens bidrag till växthuseffekten på teoretisk väg. Han fann att en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt skulle kunna ge en temperaturökning av 5 °C. Beräkningarna var dock baserade på den tidens bristfälliga kunskaper om koldioxidens absorptionsspektrum. Korrektion av kalkylerna med hänsyn till nutidens tillförlitligare spektraldata har visat att den framräknade temperaturökningen blir 0,22 i stället för 5 °C.1 Om man räknar som Arrhenius gjorde, vilket ingen längre gör.

Under 1930-talet genomförde fysiker experimentella studier av koldioxidens bidrag till atmosfärens absorption av infrarött ljus. De drog slutsatsen att koldioxidens växthuseffekt är försumbart liten jämfört med vattenångans. Slutsatsen föreföll rimlig med tanke på att vattenånga är cirka 4 gånger effektivare än koldioxid som växthusgas och föreligger i upp till 50 gånger högre koncentration i de lägre luftlagren.

Mot bakgrund av dessa resultat ebbade forskarnas intresse för koldioxidens klimatpåverkan ut för några decennier. Det återuppväcktes på 1970-talet, när datorerna gjorde sitt intåg inom forskningen. Då började meteorologerna utveckla avancerade strömningsmodeller för beräkningar av kortsiktiga väderleksprognoser med datorhjälp. Klimatologerna knöt an med liknande modellstudier av väderlekens utveckling på lång sikt. Därmed ansåg man sig kunna genomföra modellberäkningar av koldioxidutsläppens förmodade inverkan på klimatet. Sådana studier ledde till slutsatsen att koldioxidens direkta växthuseffekt är relativt liten, men ändå skulle kunna leda till kraftigt förhöjda temperaturer om det finns förstärkande återkopplingseffekter.

Ett flertal forskningsgrupper runt om i världen har med hjälp av klimatmodeller försökt beräkna hur mycket jordytans medeltemperatur kan förväntas stiga under 2000-talet på grund av koldioxidens växthuseffekt. De kvantitativa utfallen av beräkningarna skiljer sig starkt för olika modeller, men ett representativt resultat visas i Bild 6. Genomsnittligt förutsäger klimatmodellerna att jordens globala ytmedeltemperatur kommer att ha ökats med cirka 4 ˚C år 2100 om inget görs för att begränsa koldioxidutsläppen från förbränningen av fossila bränslen. Modellberäkningarnas prognosvärde är dock starkt ifrågasatt.

 

 


2.9 Klimatologer slår larm

Klimatmodellernas förutsägelser fick oroade klimatologer att slå larm. Deras tolkning av de observationer jag hittills redogjort för kan sammanfattas som följer: Sedan industrialismens start vid mitten av 1700-talet har vår förbränning av fossila bränslen tillfört atmosfären ett nytillskott av koldioxid i ständigt ökande takt. En stor del av nytillskottet har stannat kvar i atmosfären och åstadkommit en ökning av atmosfärens koldioxidhalt. Detta har på grund av koldioxidens växthuseffekt resulterat i en global uppvärmning av jorden.

Om vi inte begränsar våra utsläpp av fossil koldioxid, så kommer den globala uppvärmningen enligt alarmister att fortskrida i hög takt under 2000-talet och troligen få ett flertal katastrofala följder: Världen kommer allt oftare att drabbas av förhärjande orkaner och dödsbringande skyfall eller torka. Värmeböljor kommer att bli allt intensivare och kräva allt fler liv. Öknarna kommer att breda ut sig. Inlandsisarna kommer att smälta, så att havsytan höjs och omfattande landområden läggs under vatten. Tropiska sjukdomar kommer att spridas, och såväl djur som växter riskerar att drabbas av massutrotning. Vill det sig riktigt illa, kan den globala uppvärmningen till och med resultera i att vi drabbas av en ny istid genom att Golfströmmens lopp ändras.

Detta alarmistiska budskap baserar sig på ett flertal separata hypoteser, t. ex.

.     • att det pågår en global uppvärmning

.     • att uppvärmningen främst orsakas av ökningen av luftens koldioxidhalt

.     • att ökningen av luftens koldioxidhalt främst orsakas av mänskliga aktiviteter

.     • att uppvärmningen kommer att fortsätta under 2000-talet om inget görs åt utsläppen

.     • att uppvärmningen har eller kommer att få katastrofala följder

Egentligen är det inställningen till den sista av de uppräknade hypoteserna som avgör om man är alarmist eller ej. En forskare kan mycket väl stödja några av de andra hypoteserna utan att därför vara alarmist. Men en alarmist stöder normalt alla hypoteserna. Och var och en av hypoteserna har ifrågasatts av skeptiker.

Jag ska omsider gå in på skeptikernas invändningar mot de enskilda hypoteserna. Men först ska jag ägna några sidor åt att beskriva hur den vetenskapliga kontroversen rörande hypotesernas giltighet blev till en politisk klimatfråga.


2.10 Klimatfrågan politiseras

Alarmisternas budskap anammades av miljörörelser världen runt. Många klimatforskare och miljövänner blev övertygade om att det pågår en antropogen (människoframkallad) global uppvärmning, och att denna utgör vår tids särklassigt största miljöhot. De försökte få upp klimatfrågan på den politiska agendan, bland annat genom att i samarbete med FN:s miljöorgan UNEP och Världsmeteorologiska organisation WMO anordna internationella konferenser med den globala uppvärmningen som tema.

Alarmisternas synsätt vann omsider politiskt gehör och kom bland annat att stödjas av inflytelserika politiker som den amerikanske senatorn, sedermera vicepresidenten och presidentkandidaten, Al Gore. Denne begåvade opinionsbildare har mer än någon annan lyckats ge spridning åt och skapa förståelse för alarmisternas budskap genom sitt politiska agerande, sina böcker, och sin film ”En obekväm sanning”.

1988 inrättade WMO tillsammans med UNEP ett nytt FN-organ kallat Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC). Panelen består av ett antal (för närvarande 194 stycken) representanter för FN:s medlemsländers regeringar. Panelen utser en vetenskaplig ledning bestående av administrativ FN-personal och klimatforskare.

IPCC har till uppgift att förse beslutsfattare och andra intresserade med faktaunderlag rörande forskning med anknytning till antropogena klimatförändringar. Panelens vetenskapliga ledning anlitar därför experter som sammanställer och utvärderar de tillgängliga vetenskapliga resultaten inom olika klimatologiska och ekonomiska specialområden. Resultaten av utvärderingarna har fortlöpande redovisats i omfattande huvudrapporter utgivna år 1990, 1995, 2001, 2007 och 2013–14.2 Till varje rapport har fogats en ”Sammanfattning för beslutsfattare”. Den författas av IPCC:s ledning i samråd med de politiskt utsedda representanterna för medlemsstaternas regeringar. Huvudrapporterna framläggs i tre delar, varav den första (Working Group 1) behandlar den vetenskapliga fysikaliska bakgrunden. När jag hänvisar till IPCC:s rapporter avser jag denna vetenskapliga del (WG1).

Sveriges regeringsrepresentant i IPCC utses av Miljödepartementet och biträds i förhandlingarna med IPCC av Naturvårdsverket. Upplysningsartiklar från Naturvårdsverket har beskrivit IPCC som en opolitisk organisation, med motiveringen att de diskussioner som förs och de beslut som fattas endast rör vetenskapliga frågor. Det är en självmotsägelse enligt min definition av politik. Att fatta beslut är en politisk process. Vetenskapliga frågor avgörs inte genom beslut, speciellt inte genom beslut fattade av representanter för statliga regeringar. Själv har jag vigt mitt liv åt vetenskapen och tycker det är viktigt att man håller rågången klar mellan vetenskap och politik. IPCC:s rapporter är inlägg i den politiska debatten, inte i den vetenskapliga.

Det hindrar inte att rapporterna även kan innehålla vetenskapligt intressant information.

 

2   http://www.ipcc.ch (menyruta: Publications and data)


2.11 FN:s klimatpanel (IPCC) blir alarmistisk

De alarmister som initierat inrättandet av IPCC kom, naturligt nog, också att ingå i IPCC:s vetenskapliga ledning. Huvudredaktör för IPCC:s tre första rapporter var klimatforskaren John Houghton. Han har i en tidningsartikel (London Times, 1996) betecknat klimatproblemet som en ”moralisk fråga” och framfört åsikten att en minskning av utsläppen av växthusgaser kommer att bidra till att ”frälsa planeten från mänsklighetens girighet och likgiltighet”. Även IPCC:s förste ordförande, den svenske klimatologen Bert Bolin, var övertygad alarmist och har gett uttryck för moraliska värderingar i sina uttalanden om klimatfrågan. Han betecknade en numera prominent skeptiker som extremt naiv och oansvarig,3 medan andra skeptiker fick höra att de gick oljeindustrins ärenden.4

Det intryck man får av sådana uttalanden är för det första att ledningen för IPCC haft en förutfattad mening rörande lösningen på de vetenskapliga problem som IPCC formellt sett gavs till uppgift att söka belysa. För det andra förefaller två av panelens mest inflytelserika ledare ha sammanblandat det vetenskapliga problemet med icke-vetenskapliga begrepp som moral, frälsning och ansvar. Det är oroväckande, eftersom förutfattade meningar och religiösa eller moraliska övertygelser är dåliga utgångspunkter när man ska söka belysa kontroversiella vetenskapliga problem.

Mot den bakgrunden kan man glädjas åt att den första rapporten från IPCC var ganska återhållsam. Den redogjorde någorlunda balanserat för aktuella klimatologiska problem och de alarmistiska hotbilder som framkommit. Slutsatser framfördes vanligen i allmänna ordalag som både alarmister och skeptiker kunde ställa upp på. Sålunda konstaterade man till exempel att våra utsläpp av växthusgaser kan bidra till en uppvärmning av jorden, utan att ta ställning i den egentliga kontroversen vilken gäller hur stort bidraget är. Dessa intetsägande ordalag vittnar om att alarmisternas budskap redan från början av många betraktades som kontroversiellt och otillräckligt underbyggt. Rapporten mynnade ut i en uppräkning av ett antal punkter där osäkerheten var speciellt stor och ytterligare studier krävdes.

IPCC:s andra rapport var också återhållsam, åtminstone i den version som panelens vetenskapliga experter och granskare beretts möjlighet att uttala sig om. Men när slutversionen lades fram hade IPCC:s ledning via en huvudförfattare strukit en central expertgrupps slutsatser att någon mänsklig påverkan på klimatet inte kunde fastställas. I stället infogade man en mening som angav att vetenskapliga data nu tydde på ”en märkbar mänsklig påverkan på jordens klimat” (detaljer och referenser ges i Avsnitt 15.5). Den vetenskapliga utvärderingen förkastades och ersattes med ett politiskt betydelsefullt uttalande förenligt med IPCC-ledningens alarmistiska åsikter.

Genom den kuppen förvandlades IPCC till ett politiskt organ för alarmisterna. Några ledande skeptiker sade upp bekantskapen med IPCC, andra anser sig ha blivit utrensade genom att inte längre ombes deltaga i panelens arbete. IPCC:s efterföljande rapporter präglas helt av alarmisternas synsätt, medan skeptikers invändningar tämligen kortfattat avfärdas eller helt negligeras.

Likväl har IPCC:s rapporter visat sig vara mycket effektiva som politiska instrument. IPCC:s slutsatser har av politiker och massmedia kommit att betraktas som vetenskapliga sanningar och har legat till grund för den internationella överenskommelse om begränsningar av utsläppen av växthusgaser som går under namnet Kyoto-protokollet. Det antogs 1997 och trädde i kraft 2005.

IPCC:s alarmistiska utvärderingar har omsider fått skeptiska forskare att protestera i organiserad form. År 2007 bildades en Nongovernmental International Panel on Climate Change (NIPCC) där regeringsrepresentanter inte har någon talan. Två år senare publicerades deras första rapport på cirka 900 sidor, vilken sammanställts av 37 seniora forskare från ett flertal länder. Numera har ytterligare ett antal NIPCC-rapporter publicerats, de senaste 2013 och 2014.5

Men låt oss gå tillbaka till år 1992. Då inträffade nämligen något ruskigt som bäddade för 1995 års politiska IPCC-kupp.


3
H. Svensmark & N. Calder, 2007, The Chilling Stars, p. 73

4 R. S. Lindzen, 2008, in Global Warming–Looking Beyond Kyoto, p. 31

5 http://www.nipccreport.org/ (menyruta: Reports)

 

2.12 Rio-deklarationens försiktighetsprincip

Alarmisterna inom IPCC:s ledning var uppenbarligen missnöjda med de vaga formuleringarna i panelens första rapport. Inför FN:s miljökonferens i Rio 1992 presenterade IPCC en supplementär rapport med starkare betoning av alarmerande aspekter. Belöningen kom i form av den så kallade Rio-deklarationens paragraf 15, vilken lyder som följer:

      I syfte att skydda miljön ska försiktighetsprincipen tillämpas så långt möjligt och med
    hänsyn
tagen till staternas möjlighet härtill. Om det föreligger hot om allvarlig eller
.     oåterkallelig skada, får inte avsaknaden av vetenskaplig bevisning användas som ursäkt
.     för att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring.

Försiktighet är en dygd, så paragrafen kan vid en första anblick tyckas en ge oförarglig anvisning om att stater ska föra en ansvarsfull och riskfri miljöpolitik. Bakom paragrafens tillkomst kan man skönja klimatalarmisters rädsla för en hotande global uppvärmning och deras övertygelse om att vi måste vidtaga åtgärder för att avvärja detta hot.

Men hur i hela friden ska man utan stöd av vetenskaplig bevisning kunna avgöra om det föreligger ett skadehot eller ej? Ska tro få ersätta vetande? Kan jag skriva till regeringen och med hänvisning till försiktighetsprincipen kräva att den vidtar åtgärder för att öka koldioxidutsläppen, därför att jag tror att större delen av jordens växter håller på att utrotas på grund av koldioxidbrist? Nej, det är naturligtvis inte så alarmisterna har tänkt sig att paragraf 15 ska tillämpas. Befrielsen från vetenskaplig bevisning är säkerligen bara tänkt att gälla för medborgare som har den rätta tron i form av den rätta miljöpolitiska övertygelsen.

Och vad gör man om föreslagna åtgärder för att avvärja ett hot förvärrar läget beträffande ett annat hot? Själv är jag övertygad om att den biologiska mångfalden är långt mera hotad av koldioxidbrist än av koldioxidöverskott (argumenten följer i Kapitel 12). Andra säger att de stigande halterna av koldioxid är det som räddat oss från att redan nu befinna oss i en ny istid. Och i utvecklingsländer vill man fortsätta att använda billiga fossila bränslen för att snabbt kunna minska fattigdomen och därmed risken att dö i förtid på grund av bristande välfärd. Därför tycks det mig långt ifrån uppenbart hur försiktighetsprincipen ska tillämpas i klimatfrågan.

Rio-deklarationens paragraf 15 bär vittnesbörd om att deltagarna i 1992 års miljökonferens inte förmått hålla rågångarna klara mellan tro och vetande. Värre än så, Rio-deklarationen uppmanar FN:s medlemsstater att i kontroversiella miljöfrågor fästa större vikt vid tro och politisk övertygelse än vid vetande.

Det är ruskigt värre!


2.13 Ingen rädder för vargen här

Våren ger blommor, sommarn ger hö,
hösten den är kärv, vintern ett fördärv
                                     
Evert Taube

I Norden varierar dygnsmedeltemperaturen årligen i storleksordningen 30 ˚C på grund av årstidsväxlingarna. Citatet ovan från Evert Taubes ”Nigande vals” belyser vilka årstider vi nordbor med rätta uppfattar som livsfrämjande respektive dödsbringande. De flesta av oss välkomnar sommarvärmen och många kan inte få nog av den. I den rika delen av världen har vi ekonomisk möjlighet att förflytta oss under semestertid. Då vallfärdar miljontals av oss till varmare länder, vanligen mitt under sommaren när det är som varmast hemma.

Under 1900-talet utsattes jorden enligt IPCC för en global uppvärmning på 0,7 °C. Temperaturökningen har främst hänfört sig till de kalla delarna av norra halvklotet och de kallaste delarna av året och dygnet (vintertemperaturerna och nattemperaturerna). Det kan inte rimligen ha oroat många, åtminstone inte vad själva värmen beträffar. Vem skräms av att de svenska vinternätterna genomsnittligt blivit någon grad varmare under 1900-talet? Vem sörjer att julottetemperaturen i Novosibirsk numera håller sig runt –23 °C i stället för –25 °C?

Så, hur skrämda kan folk utanför tropikerna tänkas bli av klimatmodellernas förutsägelser att det kan komma att bli några grader högre global medeltemperatur år 2100, om vi inte begränsar utsläppen av koldioxid? Förmodligen inte särskilt mycket, vad själva värmen beträffar. Uppvärmningen spås nämligen fortsätta att främst gälla de kallaste områdena och tidsperioderna, vilket väl snarast bör uppfattas som en välsignelse. Kommer därtill de ekonomiska fördelarna med ett varmare klimat och högre atmosfäriska halter av koldioxid: Lägre kostnader för uppvärmning och snöröjning, högre produktivitet i jord- och skogsbruk, lättare att förse jordens ökande befolkning med mat och välfärd.

Folk i tropikerna tycker förmodligen att det är varmt nog som det är. Men har vi nordbor kunnat lära oss att vistas i uppvärmda hus för att överleva vintern, så kan säkert tropikernas befolkning lära sig att vistas i luftkonditionerade lokaler när de tycker det blir för hett ute. Dessutom har de inte så stort politiskt eller ekonomiskt inflytande.

Därför tycks det uppenbart att alarmisterna har haft ett tämligen uselt opinionsmässigt utgångsläge när de hävdat att vi bör spendera miljoners miljarder kronor på att sänka koldioxidutsläppen för att förhindra en global uppvärmning. Likväl har de skaffat sig ett omfattande stöd för den linjen bland massmedia och världens politiker.

Hur de har kunnat lyckas med denna bedrift kommer säkert att bli föremål för omfattande forskning i framtiden. Själv vill jag peka på två saker som tveklöst haft en helt avgörande betydelse: Katastrofscenarierna och ”hockeyklubban”.

Låt oss börja med att diskutera de förra!