↑ Åter till BOKEN

Kapitel 16: Slutord

Om svenska tigrar, Stockholmsinitiativet,
information, kunskap och demokrati

.
.
.
.
16.1   En svensk tiger

Jag lärde mig läsa under Andra Världskriget, då det satt ”En svensk tiger”-affischer på alla annons-pelare. ”Tala är silver, tiga är guld” fick min generation lära sig. Så jag har inte tidigare lagt mig i den offentliga samhällsdebatten, utan nöjt mig med att uträtta vad jag haft att göra.

Som forskare specialiserade jag mig på kemisk reaktionskinetik. Bland annat ägnade jag mig åt matematisk modellering av de komplexa reaktionssystem som svarar för växternas fotosyntetiska fixering av atmosfärisk koldioxid. Därför har jag varit tvungen att sätta mig in i problemen rörande kolcykeln och naturens upptag av luftburen koldioxid. Redan när IPCC inrättades var det uppenbart för mig att väsentliga delar av det alarmistiska budskapet stod i strid med experimentella bestämningar av koldioxidens atmosfäriska uppehållstid. Men det sa inte jag till någon, åtminstone inte offentligt. ”Det är väl ingenting att springa och babbla om”, som Fridolf Rhudins ensamma hund försvarade sitt tigande med när han ätit upp en katt.

Ej heller sa jag någonting när alarmisterna började använda Bernmodellen för att beräkna framtida atmosfäriska koldioxidnivåer. Det borde jag kanske ha gjort, eftersom det inte är allom givet att ha fått ägna sitt yrkesliv åt reaktionskinetik och därmed kunna inse att och varför Bernmodellen är vetenskapligt undermålig. Men forskare håller sig normalt till det egna ämnesområdet. Vi litar på att forskare inom andra områden själva klarar av att lösa det områdets speciella problem, och att de söker experthjälp i mån av behov. Så går det till i vetenskapens värld, och det fungerar bra. Åtminstone på sikt.

Klimatologi är en relativt ung vetenskap. I sin nuvarande alarmistiska tappning har den bara några få decennier på sin nacke. 1900-talets sista decennium ägnade Al Gore och andra alarmister åt att söka skrämma vettet ur folk med sina hypoteser om våra mänskliga aktiviteters katastrofala inverkan på klimatet. Det vann man uppmärksamhet och politiskt inflytande på.

Men uppmärksamheten ledde även till att den vetenskapliga processen snabbades upp. De alarmistiska hypoteserna har det senaste decenniet inte enbart blivit kritiskt granskade av klimatologer, utan även av forskare från andra ämnesområden. Och alla har inte varit lika tystlåtna som jag.


16.2   Stockholmsinitiativet

I december månad år 2008 offentliggjordes ett upprop undertecknat av en känd svensk samhälls-debattör samt 20 toppforskare (16 professorer, 4 docenter) vid svenska universitet och högskolor. Uppropet kritiserade IPCC:s alarmistiska utvärderingar av koldioxidens inverkan på klimatet och varnade politiker för att grunda sina beslut på IPCC:s slutsatser.

De svenska forskarnas kritik av IPCC:s bedömningar väckte ingen större uppståndelse. Inhemska alarmister förklarade snabbt att liknande upprop redan hade förekommit i USA. Liksom i Sverige, hade de undertecknats av smärre grupper av forskare som vanligen inte ens var klimatologer. Därför kunde man bortse från deras invändningar, tyckte alarmister och media.

Borde man inte i stället ha resonerat precis tvärtom? Forskare brukar inte lägga sig i vad som försiggår inom andra ämnesområden än det egna. När IPCC:s bedömningar drar på sig offentlig kritik från toppforskare utanför klimatologin, borde det vara anledning nog att misstänka att kritiken är berättigad. Som tvärvetenskapare är klimatologer ofta tvungna att ge sig in på ämnesområden där andra än de själva besitter spetskompetensen.

År 2009 bildades föreningen Stockholmsinitiativet av en mera varierad samling personer (varannan med professors rang) som engagerat sig i klimatfrågan. Man författade ett nytt IPCC-kritiskt upprop, fick det undertecknat av vid pass tusen personer och överlämnade det till den svenska regeringen. Media informerades om initiativet genom en press-release, men det hade man inte mycket för. Media lade locket på. Uppropet omnämndes mig veterligt varken i ledande dagspress eller i radio/television.

Alarmister uppmärksammade emellertid angreppet på det alarmistiska budskapet. Som mothugg startades bloggen ”Uppsalainitiativet – för dig som inte tror att du vet bäst själv” av en anonym skara personer. Av bloggens titel att döma saknar de vetenskaplig spetskompetens. Man skönjer Jantelagens ”Du ska inte tro att du vet mer än vi”, riktat mot Stockholmsinitiativet.

Men åtminstone två av Stockholmsinitiativets professorer har av från dem fristående forskare styrkts veta bättre än IPCC. Den ene är geografen Wibjörn Karlén, som visat att IPCC:s rapporter om 1900-talets regionala uppvärmning innehåller temperaturpåslag som saknar stöd i de meteorologiska data man säger sig ha utgått från. Den andre är geologen Nils-Axel Mörner, som visat att IPCC:s rapporter om havsnivåhöjningar och översvämningshotade korallöar inte stöds av de observationer som gjorts.

Journalister framhåller ofta att de har till uppgift att granska makthavarna. Genom att medvetet negligera Stockholmsinitiativet har svenska media i själva verket bidragit till att mörka berättigad forskarkritik av FN-organet IPCC med dess regeringsutsedda ledamöter. Man har gjort sig till en del av det politiska etablissemanget genom att i avsaknad av egen spetskompetens ta etablissemangets ställning i en vetenskaplig kontrovers. Borde man inte åtminstone ha rapporterat om kontroversen?

IPCC:s ledande ideolog Stephen Schneider förklarade redan 1989 att han kände en etisk förpliktelse att främja det alarmistiska budskapet genom att skrämmas, överförenkla, dölja tvivel och tillåta sig och andra att vara oärliga efter eget skön. Borde inte ett sådant uttalande få varenda journalist att se rött? Borde det inte föranleda alla medborgare att fråga sig hur pass oärliga Schneider och övriga alarmistiska IPCC-författare tillåtit sig vara när de gjort sina bedömningar?

Borde inte media uppmärksamma skeptikernas kritik, vilken ofta just går ut på att IPCC försöker skrämmas, överförenkla, dölja obekväma fakta och vilseleda? Hur har man annars tänkt sig att forskarnas kritik ska komma till allmänhetens kännedom? I motsats till långt mindre väsentliga utredningar har IPCC-rapporterna aldrig sänts på remiss till universitet och högskolor, där den vetenskapliga spetskompetensen finns.

Nyhetsmedia försökte tiga ihjäl Stockholmsinitiativet. När jag förstod det, beslöt jag mig för att berätta vad jag själv visste och började skriva på denna bok.


16.3   Behovet av information

Vetenskapliga kontroverser uppstår när forskare har skilda meningar om tolkningen av de observationer man gjort. Inom klimatologin har kontroverserna varit talrika, vilket hänger samman med att man sysslar med komplexa fenomen. På sikt kommer den vetenskapliga processen säkerligen att kunna lösa de klimatologiska kontroverserna, en efter en. Men det kräver att forskare ges fri tillgång till all relevant information, så att den vetenskapliga processen kan ha sin gång. Forskare som hemlighåller väsentlig källinformation diskvalificerar sig som vetenskapare.

Behovet av allmänt tillgänglig information sträcker sig längre än till forskarnas värld. Väder och klimat har stor betydelse för den samhälleliga verksamheten. De klimatologiska kontroverserna har därför utvidgats till politiska stridsfrågor. Allmänheten har intresse av att kunna ta ställning i sådana klimatfrågor. Det kräver information om de bakomliggande vetenskapliga kontroverserna, vari de består och vilka de kontroversiella observationerna är.

Huvudsyftet med min bok har varit att förse läsaren med sådan information. Det kan behövas som motvikt till Al Gores skräckpropaganda och försök att dölja att det föreligger kontroverser: ”Hur vet vi att detta är sant? Jo, det finns ingen annan förklaring”.

I själva verket finns det alternativa, och i flertalet fall långt trovärdigare, förklaringar till i stort sett samtliga observationer som alarmisterna stöder sitt budskap på. NIPCC:s rapport ger mängder av exempel på information som utelämnats eller misstänkliggjorts i IPCC-rapporterna, eftersom den strider mot väsentliga delar av det alarmistiska budskapet. Efter Climategate har det även framkommit att IPCC-rapporterna ger uttryck för bedömningar som i skrämmande hög grad grundats på grå litteratur och vetenskapligt ohållbara argument. Sådana brister i IPCC:s utvärderingar har jag funnit för gott att detaljerat informera om. Det kan behövas som motvikt till medias tendens att framställa IPCC:s bedömningar som vetenskapligt befästa sanningar.

Därigenom har boken, i högre grad än jag ursprungligen tänkt mig, kommit att inriktas på IPCC:s utvärderingar av det klimatologiska kunskapsläget. Å andra sidan är denna inriktning försvarbar, eftersom IPCC-rapporterna har utgjort den huvudsakliga grunden för de senaste decenniernas klimatdebatt. Det är i dessa rapporter som den alarmistiska synen på kontroversiella klimatfrågor blivit klarast uttryckt. Det är IPCC:s bedömningar som skeptiker riktat sina starkaste invändningar mot. Och för stora delar av allmänheten har IPCC:s rapporter via media kommit att utgöra den främsta källan till information om klimatfrågor.

I boken har jag avstått från att beakta ekonomiska aspekter av klimatfrågan. Däremot finner jag det angeläget att avslutningsvis påminna om att det står andra värden än ekonomiska på spel. Värden som berör vetenskapens kärna och syften.


16.4   Kunskap är makt, men vad är rätt kunskap?

Det har i alla tider funnits människor som sökt skaffa sig makt genom att påstå att de besitter den rätta kunskapen. Medicinmän, präster och profeter av allehanda slag har tillförsäkrat sig inflytande och privilegier genom att hävda att de förmedlar en kunskap som de inhämtat på grund av exceptionellt goda kontakter med högre makter. Dessa religiösa förkunnare har påfallande ofta hotat med död och pina åt individer eller samhällen som inte hörsammar de högre makternas förmenta vilja. Sådana domedagsprofeter har vanligen lyckats skrämma sig till ett samhälleligt inflytande med sina hot. I brist på säkerställd kännedom om gudarnas vilja har försiktighetsprincipen fått gälla.

Det finns fortfarande ett otal människor som anser att den rätta kunskapen står att finna i åsikter uttryckta av religiösa förkunnare. De är dessbättre i minoritet bland makthavarna i sekulära nutida samhällen. Beslutsfattandet i Sverige och liknande länder sker huvudsakligen på basis av kunskaper som inhämtats med vetenskapliga metoder. Skälet är enkelt. Vetenskapliga metoder har befunnits ge den tillförlitligaste kunskapen. Beslutsfattare har därför stort förtroende för vetenskapare och deras slutsatser. Att åberopa vetenskapliga rön smäller högre än att åberopa trosläror. Kunskap är makt.

Men inte nödvändigtvis. Häxorna som brändes i 1500-talets Europa hade den rätta kunskapen. De visste att de inte var häxor. Likväl blev de avrättade. Makten över deras liv låg hos religionsförkunnare som ansåg sig kunna avgöra vem som var häxa, och som blev trodda av domstolsväsendet. De som säger sig besitta den rätta kunskapen får endast makt om de är betrodda. De som besitter den rätta kunskapen blir endast hörda om de uppfattas som trovärdiga. Det insåg Greenpeace-grundaren Moore: ”Det spelar ingen roll vad som är sant, det enda viktiga är vad folk tror är sant”.

Nej, nej, nej, tro dem inte”, löd rubriken till ett inlägg i Dagens Nyheter av tidningens dåvarande vetenskapsredaktör Karin Bojs en månad efter Climategate. Enligt henne var det bland annat klimatskeptikerna vi skulle misstro. I likhet med andra redaktörer i svenska media hyste hon stor tilltro till IPCC:s beskrivning av kunskapsläget. Och det är inte så konstigt. Utredande organ brukar inte ljuga. IPCC är en avläggare till FN:s miljöorganisation, och de flesta av oss är välvilligt inställda till miljörörelsen. De flesta av oss är naturvänner och tycker att Världsnaturfonden och Greenpeace har goda syften när de försöker uppmärksamma myndigheter och allmänhet på miljöförstöring och miljörisker. En bidragande orsak till att den klimatalarmistiska agitationen vunnit så starkt gehör är att den framställts som ett värnande om miljön.

Det är möjligt att Al Gore, Greenpeace, Världsnaturfonden och IPCC alla har ädla syften med sin agitation för det alarmistiska budskapet. Det är möjligt att de agiterar för miljöpolitiska åtgärder som i och för sig är önskvärda. Men det saknar betydelse för den vetenskapliga utvärderingen av det klimatologiska kunskapsläget. Klimatalarmismen gör miljörörelsen en otjänst med sina försök att på vetenskapligt ohållbara grunder framställa koldioxid som ett första klassens miljögift. Uppmärksamheten dras från den mångfald av vetenskapligt belagda miljörisker vår användning av fossila bränslen för med sig. Miljöåtgärder riskerar att riktas åt fel håll.

Miljöorganisationer må ha goda syften, men de har också en politisk agenda. Miljöaktivister har en politisk grundinställning som högprioriterar miljön. Andra medborgare kan ha andra prioriteringar och sätta välfärd före miljön. Alla tycker inte att höghastighetståg är väsentligare än bilar. Många tycker att vi hellre ska lägga våra skattepengar på förbättringar av skola, vård och omsorg än på subventioner av vindkraft och biobränslen. Vad vi tycker beror på vår egen politiska inställning och bedömning av kunskapsläget. Hur individuella ställningstaganden ska omsättas i handling avgör vi genom våra demokratiska val av politiker.

Det är därför jag har funnit för gott att gång efter annan påpeka att IPCC är en politisk organisation, inte en vetenskaplig. Panelen består av politiskt utsedda delegater. Dessa har tillåtits påverka utformningen av IPCC-rapporterna och har kunnat ersätta vetenskapliga experters bedömningar med egna alarmistiska åsikter. Det har även den alarmistiska IPCC-ledningen tillåtit sig göra. Ledningen har inte dragit sig för att samarbeta med miljöpolitiska aktivistorganisationer. Tvärtom är ett stort antal personer i ledningen knutna till sådana organisationer. Det är ur vetenskaplig trovärdighetsspekt lika illa som om en stor del av ledningen skulle ha stått på oljeindustrins lönelista.

Det finns ingen anledning att betrakta IPCC:s rapporter som vetenskapliga utvärderingar av det klimatologiska kunskapsläget. Väsentliga delar av den föreliggande kunskapen har utelämnats. Den alarmistiska syn rapporterna framför stöds huvudsakligen av uppgifter utan vetenskapligt kunskapsvärde. Data som inte kan kontrolleras och reproduceras är vetenskapligt ointressanta. Grå litteratur är vetenskapligt tvivelaktig. Spådomar av modeller som inte validerats är prognostiskt värdelösa. Att skrämmas med extremvädersuppgifter som saknar statistisk signifikans är skrämmande ovetenskapligt. Dessutom förtiger IPCC att flera basala alarmistiska hypoteser falsifierats av verkligheten. Det tar inte naturen flera århundraden att absorbera 80% av ett koldioxidutsläpp, utan mindre än 50 år. Jorden har varit mycket varmare än nu under tusentals år i historisk tid. Och växthuseffektens värmeplatta är inte varm.

IPCC hävdar att deras rapporter utgör vetenskapliga bedömningar av kunskapsläget och därmed står för den rätta kunskapen. I själva verket agiterar IPCC-ledningen för det alarmistiska budskapet och sin egen syn på vilka politiska åtgärder världssamfundet bör vidtaga. Lyckas man övertyga regeringar och allmänhet om att IPCC-rapporternas bedömningar är vetenskapligt befogade, så har man våldfört sig på såväl den vetenskapliga som den demokratiska processen.

Vetenskapens uppgift är begränsad till att förse oss med kunskap. Vetenskapen lämnar inte något utrymme för förvanskningar av kunskapen, hur behjärtansvärda skälen att luras än må synas vara. Och vad demokratin beträffar är få medborgare beredda att ge representanter för särintressen rätten att skaffa sig ett oförtjänt politiskt inflytande genom falska utsagor. Alla anser sig inte betjänta av att samhället fattar beslut på felaktiga grunder.


16.5   Människan spår, men Gud rår

Klimatalarmisterna har arbetat i motvind de senaste åren. Det är inte så lätt att skrämmas med en global uppvärmning som vi inte sett skymten av efter 1996, trots att utsläppen av fossil koldioxid ständigt ökat. Allt fler bör rimligen ha börjat fråga sig hur stor makt människan egentligen har över klimatet. Är inte solen och naturens krafter i övrigt oss övermäktiga?

Ingen betvivlar att i stort sett allt vi människor företar oss har en klimateffekt. Om jag målar min röda stuga vit påverkar jag jordens reflektionsförmåga och därmed strålningsbalansen och klimatet. Det belyser vad som lagt grunden för kontroversen mellan alarmister och skeptiker: Antropogena effekter existerar. Men hur starka är de och hur stor inverkan har de på klimatet?

Denna fråga har klimatologiskt inriktade forskare sökt svaret på i flera decennier. IPCC och NIPCC är överens om vilket svar man fått genom direkta observationer av meteorologiska fenomen som stormar, orkaner, torka och skyfall: De antropogena effekterna är globalt sett så små att de inte kan upptäckas utan drunknar i bruset av den naturliga variationen. Likväl har alarmister fortsatt att hävda att människan har makt att styra klimatet, något man endast kunnat finna belägg för i räkneövningar utförda med matematiska modeller.

IPCC bedömde år 2007 att antropogena utsläpp av växthusgaser är den huvudsakliga anledningen till att jorden värmdes upp under den senare fjärdedelen av 1900-talet. Temperaturutvecklingen under 2000-talet har uteslutit den möjligheten. Vad man numera åter har anledning att fråga sig är om utsläppen av antropogena växthusgaser har någon mätbar global klimateffekt överhuvud taget. Ännu har jag inte träffat på något hållbart belägg för att så är fallet. Jag är förbluffad över den svaga vetenskapliga grunden för det alarmistiska budskapet. Jag förstår varför 1992 års miljökonferens i Rio ville befria alarmister från kravet att presentera vetenskapliga belägg för de skrämmande hotbilder man målade upp.

Den skeptiska organisationen NIPCC:s syn på det klimatologiska kunskapsläget överensstämmer tämligen väl med vad jag själv kommit fram till vid min utvärdering av argumenten som lagts fram i den vetenskapliga klimatdebatten. Därför ska jag avsluta boken med att citera maringeologen Bob Carter, en av författarna av NIPCC:s rapporter. I en intervju år 2011 sammanfattade han resultaten av de senaste decenniernas enorma ekonomiska satsning på klimatforskning på följande sätt:183

             Sedan 1988, när FN inrättade IPCC, har vi spenderat mer än 100 miljarder dollar utan
          att kunna finna några belägg för en mätbar mänsklig effekt på klimatet globalt sett.

Människan har kanske inte så stor makt över klimatet som somliga vill få oss att tro.