↑ Åter till BOKEN

Kapitel 15: Vetenskap versus politik

Om IPCC:s alarmistiska agitation och
samarbete med politiska miljöorganisationer

Samt hur världens regeringar tagit befälet över
beskrivningen av det vetenskapliga kunskapsläget

.

.


15.1   IPCC som agitatorisk instans

To capture the public’s imagination … we have to offer up scary scenarios,
make simplified dramatic statements and make little mention of any doubts we might have.
Each of us has to decide what is the right balance between being effective and being honest

                                                                                                                 Stephen Schneider

IPCC inrättades på initiativ av oroade miljömedvetna forskare som ville få politiker att vidtaga åtgärder för att minska utsläppen av fossil koldioxid. Att informera politiker om kunskapsläget tycks för dessa initiativtagare och blivande IPCC-ledare ha varit samma sak som att informera om det alarmistiska budskapet. Uttalanden av ledande representanter för IPCC tyder på att man ansett sig ha till uppgift att agitera för detta budskap snarare än att bedöma dess vetenskapliga hållbarhet. Denna agitatoriska inställning framgår speciellt tydligt av det ovan citerade uttalandet av miljöbiologen och klimatologen Stephen Schneider år 1989.

Schneider var pådrivande vid inrättandet av IPCC år 1988, startade en egen klimatologisk tidskrift med alarmistisk profil, har lämnat författarbidrag till IPCC:s fyra första rapporter, tillhörde den kärngrupp inom IPCC:s ledning som författade de sammanfattande Syntes-rapporterna, och fortsatte att aktivt arbeta inom IPCC fram till sin död år 2010. Inför 2009 års klimatmöte i Köpenhamn förklarade han i en intervju att det inte finns någon objektiv vetenskap, och betecknade sig själv som aktivist.164

Schneider har hävdat att det avkortade citatet ovan tagits ur sitt sammanhang och därmed ger en felaktig bild av hans åsikter. Hans oavkortade uttalande165 klargör sammanhanget: Schneider vet vad som etiskt krävs av honom som vetenskapsman. Men han känner sig också etiskt förpliktigad att agitera enligt sin alarmistiska övertygelse för att befria världen från ett katastrofhot. Det är detta etiska dilemma Schneider anser att envar forskare har rätt att lösa genom att inte skilja tro från vetande utan söka vinna gehör för sin trosövertygelse genom oärlighet.

Så kändes det kanske rätt att tänka för den högutbildade miljöaktivisten Schneider, när han tyckte sig veta vad som är sanning och därför fann sig etiskt förpliktigad att ägna sig åt alarmistisk agitation. Men egentligen röjer hans uttalande en anstötlig övermänniskoattityd: Vi som besitter den rätta insikten kan tillåta oss att vara oärliga och skrämma eller lura mindre vetande; annars kanske de inte har vett att dra samma slutsatser som vi.

Skeptiska forskare har inte haft vett att dra samma slutsatser som alarmisterna. Men det var inte forskarnas syn på de vetenskapliga problemen Schneider ville påverka. I stället hade han ett politiskt mål. Han var inställd på att så effektivt som möjligt sprida det alarmistiska budskapet till allmänheten, dvs. till politiker, mediarepresentanter och vanligt folk. Och då tyckte han att det var tillåtet att luras genom skrämsel, överförenklingar och oärlighet.

Schneider har utan tvekan varit en av de mest inflytelserika personerna inom IPCC. Den aktivistiska inställningen i citatet ovan genomsyrar de senaste tre IPCC-rapporterna, speciellt de politiskt betydelsefulla sammanfattningarna för beslutsfattare. Det alarmistiska budskapet framhävs och förstärks genom vilseledande presentationer och bedömningar ägnade att skapa opinion för alarmisternas politiska åsikter snarare än att allsidigt belysa det vetenskapliga kunskapsläget.


164   
http://stephenschneider.stanford.edu/Publications/PDF_Papers/New_Republic_TNR_QA_Schneider.pdf
165    http://en.wikipedia.org/wiki/Stephen_Schneider

 


15.2   IPCC, Greenpeace och Världsnaturfonden

It does not matter what is true, it only matters what people believe is true.
                                                                                             Patrick Moore

Patrick Moore var en av grundarna av Greenpeace och fällde det ovan citerade yttrandet 1981 som president för den kanadensiska moderavdelningen och styrelseledamot i dess internationella avläggare.166 I likhet med Stephen Schneider tyckte han att det går an att lura folk i opinions-bildande syfte. Det stör mig inte nämnvärt. Greenpeace är en aggressiv aktivistorganisation. Man hävdar inte att man är en opolitisk organisation som sysslar med objektiva vetenskapliga bedömningar.

Men det gör IPCC. Därför kan man tycka att IPCC borde måna om sin integritet och avstå från allt samröre med Greenpeace. I stället visar det sig att IPCC gett vetenskaplig status åt kampanjskrifter från Greenpeace, att flera av IPCC:s expertgranskare är anställda vid Greenpeace, och att några av IPCC:s mest inflytelserika författare är prominenta aktörer inom Greenpeace.

Miljöforskaren William Hare har varit talesman för Greenpeace sedan 1992 och därefter avancerat till höga poster inom organisationen (t. ex. policy director och chief negotiator). Vid utarbetandet av den fjärde rapporten såg IPCC till att engagera honom som huvudförfattare. Han ingick till och med i det team av kärnförfattare som under ordförande Pachauris ledning skrev den sammanfattade Syntesrapporten.

Miljöforskaren Richard Klein utsågs till huvudförfattare i IPCC vid 25 års ålder, efter att två år tidigare ha avlagt en Mastersexamen i geologi och börjat göra sig känd som en begåvad talesman för Greenpeace. Tre år senare togs han upp i IPCC:s ledning genom att utses till koordinerande huvudförfattare. Då var han forskarstuderande och förblev sådan i ytterligare tre år innan han avlade sin doktorsexamen. En tjugofemårig student med sex år kvar till sin doktorsexamen lär inte ha varit en av världens vetenskapliga toppexperter. Hans meritering i IPCC:s ögon torde helt och hållet ha legat i den miljöaktivistiska inriktning han gett uttryck för som talesman för Greenpeace.

Donna Laframboise, journalisten som avslöjade att IPCC i mycket stor utsträckning stött sig på grå litteratur, har fortsatt sin granskning av IPCC:s sätt att arbeta och skrivit en bok om vad hon kommit fram till.167 Hon ger ytterligare exempel på studenter som utsetts till huvudförfattare innan de ens fullbordat sin forskarutbildning. Men framför allt betonar hon hur starka band det finns mellan IPCC och de internationella miljöorganisationerna. Världsnaturfonden är i likhet med Greenpeace en miljöaktivistisk organisation med en klart uttalad politisk målsättning i alarmistisk riktning. Världsnaturfonden håller sig med en vetenskaplig panel bestående av 130 klimatforskare. 75 av dessa deltog som författare av den fjärde IPCC-rapporten. 19 av dem var till och med koordinerande huvudförfattare, dvs. ingick i det som jag kallat IPCC:s ledning.168

Det intryck man får av sådana fakta är IPCC aktivt och medvetet samarbetar med Greenpeace och Världsnaturfonden på grund av organisationernas gemensamma intresse att bilda opinion för det alarmistiska budskapet. Greenpeace och Världsnaturfonden anger ärligt att sådan agitation för närvarande är ett av organisationernas miljöpolitiska huvudsyften. IPCC försöker klä sin politiska agitation i vetenskaplig täckmantel.


166  
 
http://www.seashepherd.org/commentary-and-editorials/2006/12/20/the-truth-about-greenpeace-and-whaling-357
167    D. Laframboise, 2011, The Delinquent Teenager Who Was Mistaken For The World’s Top Climate Expert
168   
http://nofrakkingconsensus.com/2011/10/01/78-names

 


15.3   Vad ska in? Sol och vind

Våren 2011 meddelade IPCC i en press-release att man färdigställt en specialrapport som visar att nästan 80% av världens energibehov kan tillgodoses av förnyelsebara källor år 2050, främst genom en kraftig utbyggnad av sol- och vindkraft. När den drygt tusensidiga specialrapporten publicerades kunde press-releasens uppgift spåras till ett kapitel169 där IPCC som huvud-författare anlitat en topptjänsteman inom Greenpeace International, nämligen dess Renewable Energy Director Sven Teske. Uppgiften hade hämtats från ett arbete publicerat av Sven Teske och medarbetare, vilket i sin tur härstammar från en Greenpeace-rapport sammanställd av Sven Teske och medarbetare i samarbete med en paraplyorganisation för den europeiska industrin för framställning av förnyelsebar energi.170 Teske har som IPCC-expert utvärderat sin egen rapport, vilket onekligen varit det enklaste sättet för IPCC-ledningen att försäkra sig om att utvärderingen skulle vidarebefordra Greenpeace-rapportens positiva bild av den förnyelsebara energins möjligheter.

Politiker skulle få stora trovärdighetsproblem om man försökte grunda energiförsörjningsbeslut på underlag framtagna av kärnkraftsförespråkare i samarbete med en lobbyorganisation för kärnkraftsindustrin. Samma brist på trovärdighet föreligger för underlag framtagna av Greenpeace i samarbete med den europeiska paraplyorganisationen för sol- och vindkrafts-industrin. Greenpeace-rapportens vetenskapliga trovärdighet ökas inte av att IPCC låter dess upphovsman Sven Teske utvärdera den i en föregivet objektiv IPCC-rapport. Däremot har IPCC:s trovärdighet som bedömare av det vetenskapliga kunskapsläget tagit stor skada av att man inte förmått skilja mellan vetenskap och miljöpolitisk agitation.

Donna Laframboise invände redan år 2010 mot att IPCC utsett Greenpeace-direktören Sven Teske till huvudförfattare i den planerade specialrapporten om förnyelsebara energi.171 Hon frågade sig ”Var slutar Greenpeace, och var börjar IPCC?

Och var finns gränsen mellan IPCC och Världsnaturfonden? Miljöpolitiska aktivist-organisationer som Greenpeace och Världsnaturfonden ägnar sig åt politik, inte åt vetenskap. Genom att inte hålla rågången klar mellan vetenskap och politik har IPCC förvandlat sig till en lobbyorganisation för alarmistisk miljöpolitik.

Därigenom har IPCC troligen lagt en snara om egen hals. I USA är klimatfrågan starkt partipolitiskt polariserad. Demokraterna följer den väg deras tidigare presidentkandidat Al Gore utstakat och stöder alarmismen. Republikanerna förhåller sig skeptiska. Ur republikansk synvinkel representerar IPCC därför en organisation som agiterar för det demokratiska partiets miljöpolitik. En sådan organisation har republikanerna ingen anledningen att stödja.

Våren 2011 beslöt det amerikanska representanthusets republikanska majoritet att strypa USA:s anslag till IPCC. Indien har distanserat sig från IPCC och inrättat ett nationellt organ för bedömning av det klimatologiska kunskapsläget. Kyoto-avtalet om begränsningar av fossila koldioxidutsläpp omfattade aldrig stora utsläppsnationer som Kina, Indien och Brasilien, varför USA vägrat att ratificera avtalet. Kanada, Ryssland, Japan och Nya Zeeland förnyade inte avtalet när det löpte ut 2012. Och när Australien 2013 bytte från en rödgrön till en konservativ regering avskaffades omedelbart landets koldioxidskatt. Den internationella uppslutningen bakom IPCC och dess indirekta rekommendationer om politiska åtgärder har varit tämligen stark, men tycks vara på väg att bryta samman.

Det finns säkert många som beklagar att den världspolitiska utvecklingen tagit en sådan vändning. Vetenskapen kvittar det lika.


169  
http://climateaudit.org/2011/06/14/ipcc-wg3-and-the-greenpeace-karaoke/
170   http://www.greenpeace.org/international/Global/international/publications/climate/2010/fullreport.pdf
171   http://nofrakkingconsensus.com/2010/01/28/greenpeace-and-the-nobel-winning-climate-report/

 


15.4   IPCC:s dolda agenda

I Kapitel 14 gavs ett flertal exempel på klimatologiska problemområden där IPCC:s bedömningar av kunskapsläget varit otillbörligt vinklade i alarmistisk riktning. Beträffande problem av central betydelse för det alarmistiska budskapet har vinklingen varit så stark att man får intrycket att IPCC strävat efter att dölja kunskapsläget i stället för att belysa det.

Så var med säkerhet fallet när IPCC-författarna i 2001-års rapport beslöt sig för att dölja delar av Keith Briffas årsringsdata för att ingen skulle kunna förledas till att dra ”felaktiga” slutsatser från resultaten (Avsnitt 14.4). Briffa blev omsider en av den fjärde IPCC-rapportens huvudförfattare, men fick kritik av hockeyklubbans konstruktör Mann för att inte ha varit tillräckligt alarmistisk. I ett Climategate-mail till Mann år 2007 försvarar Briffa sitt bidrag till den fjärde rapportens kapitel om temperaturutvecklingen med följande kommentar:172

               I tried hard to balance the needs of the science and the needs of the IPCC,
.               
which were not always the same.

En i den inre kretsen av alarmister säger alltså rent ut

att IPCC har andra syften än de rent vetenskapliga med sin rapport,
att
vad IPCC vill säga ibland motsägs av vetenskapliga rön, och
att
hans eget bidrag till rapporten inte utgör någon renodlat vetenskaplig bedömning.

Det hedrar Briffa att han i sin kommentar tycks yppa missnöje med att ha behövt sammanjämka sin vetenskapliga bedömning med vad IPCC:s ledning ansett att den ska leda fram till för slutsatser. Det är beklagligt att sammanjämkningen likväl har skett.

I ett mail från FN:s miljöorganisations forskningschef Alcamo till två IPCC-insiders beröms de senare för att ha arbetat flitigt för ”saken” (for the cause).173 Sedan föreslår Alcamo att IPCC ska publicera sin rapport veckan innan den alarmistiska aktivistorganisationen Greenpeace har sitt årsmöte, detta för att media ska få höra ”budskapet” från två olika håll. Sådana överväganden har inget med vetenskap att göra. I stället handlar det om politisk aktivism syftande till att främja ”saken” och ”budskapet”.

En snäll tolkning är att den ”sak” man arbetar för helt enkelt är det alarmistiska budskapet.
Men det finns också skäl att erinra om att de vetenskapliga klimatproblemen för förre IPCC-ordföranden Pachauri endast var en bricka i spelet om för honom långt väsentligare politiska mål:
174

           I am not going to rest easy until I have articulated in every possible forum the need
.          to bring about major structural changes in economic growth and development.
         That’s the real issue. Climate change is just part of it.


172   
Climategate email 1177890796, Jun 14 2007
173    Climategate email 0876437553, Oct 9 1997
174   
http://www.webcitation.org/5zblp2dJC       (Nature 2007, 450:1150)

 


15.5   En märkbar politiskt påverkan

Den sammantagna bevisningen tyder på att det finns en märkbar mänsklig påverkan på klimatet” slog IPCC fast i sammanfattningen av sin andra rapport. Det är tveklöst den politiskt mest betydelsefulla slutsatsen IPCC någonsin dragit, eftersom den övertygade mängder av människor om att det inte längre rådde något vetenskapligt befogat tvivel om att 1900-talets globala uppvärmning orsakats av våra mänskliga aktiviteter.

Det är också den IPCC-slutsats som mött starkast kritik. Expertgruppen som vetenskapligt bedömt problemet hade nämligen dragit rakt motsatt slutsats. Det hade man gett uttryck för på flera ställen i den version av huvudrapporten som presenterades vid ett plenarmöte i Madrid då den vetenskapliga utvärderingen slutförts och färdiggranskats av externa experter. Men när rapporten utkom i tryck hade samtliga skeptiska invändningar strukits i huvudrapporten och ersatts med sammanfattningens ovan citerade alarmistiska slutsats.175 Ändringarna hade införts av huvudförfattaren Ben Santer, uppenbarligen med IPCC-ledningens goda minne eftersom de berörde såväl huvudrapporten som sammanfattningen för beslutsfattare.

IPCC:s utrensning av de vetenskapliga experternas skeptiska slutsatser gav upphov till en upprörd debatt i USA.176 Kritiker hävdade att IPPC brutit mot organisationens fastställda regelverk. Detta bestreds av såväl Santer som IPCC:s ledning, men förefaller uppenbart enligt andras bedömning. Skeptiker påpekade också hur meningslöst det varit att låta hundratals externa experter granska en rapport vars väsentligaste slutsats bytts till sin motsats efter det att granskningen slutförts.

Ett brev från Clinton/Al Gore-administrationen till IPCC:s chefredaktör Houghton blev speciellt uppmärksammat i debatten, eftersom brevet antydde att USA:s regering inte var nöjda med den färdiggranskade rapportversionen. Detta tolkades av skeptiker som att Santers revidering av rapporten genomförts av politiska skäl.177

Det förefaller vara en rimlig tolkning. Personal inom IPCC, FN:s miljöorganisation, och den amerikanska administrationen hade redan påbörjat förberedelser för mötet i Kyoto, där man ville få tillstånd bindande avtal om begränsningar av utsläppen av fossil koldioxid. För dessa alarmistiskt inriktade organisationer måste experternas färdiggranskade rapportversion ha varit en stor besvikelse. Det skulle bli mycket svårt att få några regeringar att binda sig för det kostsamma Kyotoavtalet om 1996 års IPCC-rapport tilläts uttrycka den vetenskapliga expertbedömningen att det saknades säkra belägg för en antropogen påverkan av klimatet. Det bör med andra ord ha förelegat starka politiska önskemål om att att ändra rapporten i alarmistisk riktning. Följande uttalande av Tim Wirth (Under Secretary of State for Democracy and Global Affairs i Clinton/Al Gore-administrationen) citeras ofta som belysande för att han som amerikansk IPCC-representant fäst större avseende vid de politiska målen än den vetenskapliga bedömningen:178

              Even if the theory of global warming is wrong, we will be doing the right thing
            
in terms of economic policy and environmental policy

Det har fortfarande inte klarlagts på vems initiativ Santer genomförde sin alarmistiska revidering av 1996 års rapport, eller vem som omsider godkände revisionen. Det spelar inte heller någon större roll. Det avgörande är att ändringarna infördes, vilket torde ha krävt samråd med och medgivande från ett flertal nyckelpersoner inom IPCC-ledningen och bland Panelens regeringsrepresentanter. De vetenskapliga experternas slutsatser förtegs och ersattes av en åsiktsförklaring som stod i samklang med IPCC-ledningens och vissa regeringars alarmistiska övertygelse och miljöpolitiska intentioner. Vetenskapen fick ge vika för tro och politik.


175  
http://drtimball.com/2011/early-signs-of-cruipcc-corruption-and-cover-up
176   http://www.greenworldtrust.org.uk/Science/Social/IPCC-Santer.htm
177   http://media.hoover.org/sites/default/files/documents/epp_102b.pdf    (speciellt sida 19-27)
178   http://www.nationalcenter.org/dos7130.htm

.
.

15.6   Världens regeringar bestämmer vad IPCC ska säga

Klimatpanelen IPCC utgörs av de 194 regeringsutsedda representanterna för FN:s medlemsstater. Det är dessa politiskt utsedda diplomater som ytterst bestämmer vad som ska stå i IPCC-rapporterna om det vetenskapliga kunskapsläget. Inrättandet av IPCC har gett världens regeringar ett vetenskapligt obefogat inflytande över hur de klimatologiska forskningsresultaten ska tolkas och framställas för allmänheten.

Hur regeringarna utnyttjat denna maktposition till att påverka utformningen av de fyra första IPCC-rapporterna har endast i undantagsfall kommit till allmänhetens kännedom. Men under utarbetandet av den femte rapporten (2013–2014) ”offentliggjordes” även de primära rapportutkasten genom läckor. På så sätt kunde intresserade granskare (skeptiker179 såväl som neutrala forskare180) påvisa att väsentliga data i de vetenskapliga experternas ursprungliga rapportutkast rensats bort från slutversionerna eftersom de varit obekväma för vissa regeringar.

Flertalet regeringar ansåg sig uppenbarligen ha mera att vinna än att förlora på att stödja klimatalarmismen. Vad den fysikaliska bakgrunden (WG1) beträffar konstaterade IPCC-experterna i sina primära rapportutkast att klimatmodellerna misslyckats med att förutsäga och beskriva 2000-talets temperaturstillestånd och illustrerade detta med en figur som klart visade att så varit fallet. I slutversionen hade denna figur ersatts med en som utan stöd av de arbeten som experterna utvärderat gav det rakt motsatta intrycket. Och i sammanfattningen för beslutsfattare nämndes inte ett ord om 2000-talets uteblivna uppvärmning. I stället beskrevs temperaturutvecklingen som att vart och ett av de senaste tre decennierna successivt har blivit varmare än något tidigare decennium sedan 1850, en formulering som emanerade från den dåvarande rödgröna australienska regeringen.

Arbetsgruppen WG2 utvärderar vilka effekter en global uppvärmning kan förväntas få på samhälle och natur. Ekonomen Richard Tol var koordinerande huvudförfattare av ett WG2-kapitel där man på basis av föreliggande vetenskaplig litteratur bedömde att de samhälleliga effekterna var tämligen små och hanterbara genom en anpassning till de nya klimatförhållandena. När rapportens ”Sammanfattning för beslutsfattare” förhandlades fram enades regeringsrepresentanterna om att man i strid med denna på kunskapsläget (Kapitel 2) baserade expertbedömning skulle fortsätta att framställa de befarade effekterna som skrämmande med potentiellt katastrofala följder. Richard Tol fann att den regeringsmodifierade sammanfattningen därigenom gav uttryck för en alarmistisk syn som saknade vetenskapligt stöd och krävde att bli struken som medförfattare.

Utdrag ur Tols skrivelse till IPCC återfinns på en skeptisk hemsida.181 Där påträffar man också en skrivelse till IPCC från Robert Stavins, som i likhet med Tol varit koordinerande huvudförfattare och därför även han automatiskt blivit utsedd till att lämna ett författarbidrag till sammanfattningen för beslutsfattare. Stavins beklagade sig över att endast en fjärdedel av hans bidrag återstod efter det att regeringsrepresentanter av politiska skäl vägrat godkänna vetenskapligt korrekta bedömningar och data som de ansåg strida mot sin regerings intressen. I en tidningsintervju deklarerade han att slutdokumentet hade blivit en sammanfattning som inte var skriven för beslutsfattare, utan av beslutsfattare.

Liknande kritik förde Europeiska Institutet för Klimat och Energi (EIKE) fram vid sin granskning av den femte IPCC-rapportens sammanfattning för beslutsfattare.182 Man fann att sammanfattningen ger en motsägelsefull, överförenklad och snedvriden bild av huvudrapporternas vetenskapliga innehåll. I väsentliga avseenden (t. ex. temperaturutvecklingen, de polära havsisarna, extremvädren, havsnivåhöjningen, skördeutbyten och utrotningen av växt- och djurarter) befanns dessutom sammanfattningens slutsatser och varningar stå i strid med nästan alla empiriska mätdata och naturligt observerade trender.

NIPCC lade 2013 och 2014 fram två rapporter som likaledes opponerade mot IPCC:s alarmistiskt vinklade bedömningar i den femte rapporten. Men i den senare har faktiskt IPCC:s huvudförfattare i flera avseenden varit mindre alarmistiska än IPCC:s regeringsrepresentanter. Världens regeringar har fått upp ögonen för sin makt över IPCC:s beskrivning av det vetenskapliga kunskapsläget och använt sig av den, enligt Stavins för att förbättra sin förhandlingsposition i framtida överläggningar om begränsningar av koldioxidutsläppen. Att den femte IPCC-rapportens sammanfattning för beslutsfattare förtiger 2000-talets temperaturstillestånd och fortsätter att sia om katastrofala effekter av en global uppvärmning som enligt termometrarna har upphört återspeglar inte det vetenskapliga kunskapsläget utan de politiska direktiv som världens regeringar gett sina IPCC-representanter.


179   
http://us4.campaign-archive1.com/?u=c920274f2a364603849bbb505&id=c6a443f94c&e=f4e33fdd1e
180    http://news.nationalgeographic.com/news/2014/07/140703-ipcc-climate-report-deleted-data-global-warming-science/
181    http://judithcurry.com/2014/04/26/stavins-and-tol-on-ipcc-wg3
182    http://www.eike-klima-energie.eu/news-cache/ipcc-2014-synthese-kontra-messungen-und-fakten/

.
.
15.7   Är debatten över?

I kampanjtalen inför 1992 års amerikanska presidentval hävdade blivande vicepresidenten Al Gore att giltigheten av det alarmistiska budskapet blivit vetenskapligt bevisad. ”Debatten är över”, sa han och ville gå från ord till handling i klimatfrågan.

Min egen uppfattning av vad som hänt är att den allmänna debatten av klimatförändringarna snarare inleddes när frågan politiserades mot slutet av 1900-talet. Sekonderad av Manns hockeyklubba och IPCC lyckades Al Gore med skräckpropaganda få den allmänna opinionen att svänga från en ointresserad eller tämligen skeptisk inställning till en tro på huvuddragen i det alarmistiska budskapet. En motsvarande förskjutning av opinionen kunde skönjas i vetenskapliga kretsar, där man normalt litar på att forskare ger en korrekt redovisning av de observationer man gjort.

Wegmankommissionens sågning av hockeyklubban återuppväckte skepticismen. Temperaturutvecklingen under 2000-talet belyste det alarmistiska budskapets svaga vetenskapliga grunder. Climategate och övriga ”gates” kvaddade tilltron till IPCC och dess slutsatser. Inom forskarvärlden blev det uppenbart att alarmisterna inte kunde göra anspråk på att uttrycka den allmänna meningen bland klimatologer, ej heller att vara talesmän för majoriteten av forskare i allmänhet. Tvärtom har de alarmistiska klimatologerna alltmer distanserat sig från forskarvärlden i övrigt.

Vetenskapligt företräds alarmismen främst av klimatmodellerare och klimatologer som sökt framställa 1900-talets globala uppvärmning som historiskt unik. De senare har med hockeyklubban och andra försök att dödförklara den medeltida värmeperioden och det holocena optimet kommit på kollisionskurs med skeptiska klimatologer och forskare inom geologi, biologi och astronomi. Instituten som beräknar globala temperaturer från meteorologiska mätstationsdata inför korrektioner som meteorologer inte vill kännas vid, och underlåter att införa korrektioner (tätortseffekten) som meteorologer anser nödvändiga. De alarmistiska institutens och temperaturforskarnas ådagalagda hemlighetsmakeri står i strid med grundläggande principer för all vetenskaplig forskning.

De IPCC-stödda klimatmodellerna förser oss med skrämmande förutsägelser som prognostiker betraktar som ovetenskapliga och otjänliga som underlag för politiska beslut. Fysiker, matematiker, kemister och skeptiska klimatologer underkänner modellprognoserna av andra skäl. Kommer därtill att modellernas förutsägelser om ständigt stigande temperaturer har falsifierats av temperaturutvecklingen efter 1996 och även i en mångfald andra avseenden motsägs av de senaste årens empiriska tester.

Är debatten över? Nej, den vetenskapliga debatten tar aldrig slut. Men grunderna för det alarmistiska budskapet håller på att smulas sönder och samman av den kunskapsinhämtning som skett och fortlöpande sker. Prominenta alarmister som Al Gore och James Hansen vägrar numera att ställa upp i vetenskapliga debatter. Alarmistiska handböcker (inklusive en svensk sådan) råder numera sina läsare att inte debattera vetenskapliga aspekter av klimatfrågan. Man är inte intresserade av fortsatt deltagande i en debatt som på den ena punkten efter den andra påvisat hur vetenskapligt ohållbart det alarmistiska budskapet är. Man nöjer sig med att fortsätta att försöka skrämmas.

Det får mig att tro att Al Gore, Hansen och många alarmister med dem saknar egentligt intresse för de vetenskapliga problemen rörande koldioxidens klimateffekt. Man förefaller vara mera intresserade av att skapa opinion för politiska åtgärder syftande till att begränsa de hälso- och miljömässiga nackdelar som användningen av fossila bränslen för med sig. Det är förvisso ett sympatiskt politiskt mål. Men vad som är miljöpolitiskt önskvärt måste särskiljas från det vetenskapliga problemet att fastställa hur verkligheten ser ut.