↑ Åter till BOKEN

Kapitel 14: IPCC som bedömningsinstans

Om IPCC:s organisation och sätt att arbeta

Samt uppmärksammade fall där IPCC dragit
slutsatser på vetenskapligt ohållbara grunder

 


14.1   Miljörörelsen och klimatalarmismen

I likhet med andra organismer ägnar vi människor oss åt aktiviteter som ytterst tjänar syftet att säkra artens fortbestånd genom att förse oss med näring och annan välfärd. Liksom andra organismer påverkar vi därigenom den omgivande miljön. Huruvida de miljöeffekter vi åstadkommer ska betraktas som önskvärda eller ej är ett politisk problem. Likaså är det en politisk fråga att avgöra om aktiviteter som ger oönskade miljöeffekter ändå kan tolereras på grund av den välfärd de skapar.

I de industrialiserade länderna har skapandet av välfärd tillåtits ske till priset av viss miljöförstöring. Varefter välfärdsmålen uppfyllts har miljöaspekterna rönt ökad uppmärksamhet, och under senare hälften av 1900-talet har en politisk miljörörelse vuxit fram i den rika delen av världen. Det är lätt att sympatisera med flertalet av denna rörelses mål. Alla vill vi ha tillgång till frisk luft, rent vatten och en ofördärvad natur. Alla inser vi att befolkningsökningen och den ekonomiska tillväxten inte kan fortsätta i evighet. De miljöpolitiska kontroverserna har gällt hur vår strävan efter överlevnad och välfärd ska vägas samman med vår strävan att minimera miljöförstöring.

Miljörörelsen har i det avseendet fäst så stark vikt vid miljöaspekterna att den kommit att uppfattas som tillväxtfientlig. Miljövänner har med rätta identifierat förbränningen av olja och kol i kraftverk, fabriker och fordon som den främsta källan till förorenande utsläpp i industrialiserade samhällen. Därför vill man skära ner på de förorenande aktiviteterna. Man vänder sig ofta mot vad man uppfattar som ett slösaktigt konsumtionssamhälle med ohämmad ekonomisk tillväxt enligt kapitalistiska spelregler. Man har en sympatisk dröm om ett samhälle med hållbar utveckling. Ett samhälle där allt avfall återanvänds, alla förorenande utsläpp är eliminerade och inga begränsade resurser förbrukas.

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå varför miljörörelsen genast tog fasta på det klimatalarmistiska budskapet. Man hade sedan länge drivit linjen att nyttjandet av fossila bränslen måste begränsas för att mildra miljöproblem som luftföroreningar, tungmetallutsläpp och försurningen av sjöar. När fossil koldioxid dessutom misstänktes kunna ge upphov till en katastrofal global uppvärmning framstod kraven på begränsningar av användningen av fossila bränslen som ännu väsentligare.

Det var för att få politiker att agera i sådan riktning som FN:s miljöorganisation tillsammans med oroade klimatologer inom Världsmeteorologiska organisationen tog initiativet till att bilda IPCC. Alltsedan detta organ inrättades har dess ledning utgjorts av övertygade alarmister. Det framgår av ett otal uttalanden av organisationens ordförande, granskningsredaktörer och koordinerande huvudförfattare.


14.2   Att låta hypotes föregå observationer

I empirisk forskning läggs nya hypoteser normalt fram för att förklara de observationer man gjort. Sedan testar man hypoteserna experimentellt för att se om de kan falsifieras och på så sätt leda till vetenskapliga framsteg. Den alarmistiska grenen av klimatologin har vuxit fram genom en omvänd arbetsgång. Först har man presenterat hypotesen att utsläppen av fossil koldioxid har en katastrofal klimatpåverkan genom växthuseffekten. Därefter har man letat efter observationer som skulle kunna stödja denna hypotes.

Så kan man också arbeta som forskare. Problemet är att man då avhänder sig möjligheten att göra vetenskapliga framsteg (hypoteser kan inte befästas, utan endast falsifieras), samt bedriver sin forskning med en bestämd förväntning om vad resultaten ska visa. Det senare är en bekymmersam möjlig felkälla. Risken för att se i syne eller missbedöma och feltolka blir speciellt stor om förväntningarna är av sådan art att de bäst beskrivs som förhoppningar eller farhågor. Ju starkare förväntningar, desto större risk att ta miste.

Klimatalarmismen har uppstått ur oro och farhågor, ibland av sådan känslomässig styrka att man talat om civilisationens eller livets undergång. Budskapet har ofta lagts fram av människor med stort samhällsengagemang och starka sympatier för miljörörelsen. I många fall har dessa sympatier haft sin grund i en allmänpolitisk övertygelse. Världens mest uppmärksammade alarmist Al Gore var, som bekant, amerikansk politiker av hög rang inom det Demokratiska partiet. De europeiska alarmisternas vetenskaplige frontalfigur, CRU-chefen Phil Jones, är en känd kärnkraftsmotståndare och betecknar i ett av Climategate-mailen skeptikernas internet-hemsidor som högervridna.147 Klimatfrågan har blivit politiskt inflammerad, vilket avsevärt ökat riskerna för att förväntningar ska styra tolkningen av erhållna forskningsresultat.

Självfallet är det helt i sin ordning att forskare engagerar sig politiskt. Alla forskare har en egen livsåskådning och egen syn på vad som är bra och dålig politik. Men alla är inte klimat-alarmister, utan det alarmistiska budskapet har gett upphov till den största vetenskapliga kontroversen i modern tid. Under sådana förhållanden förefaller det uppenbart olämpligt att låta den ena sidan i kontroversen ha ett avgörande inflytande över den utvärdering av det vetenskapliga kunskapsläget som politiker gett IPCC i uppdrag att genomföra.

Likväl är det så man låtit IPCC bedriva sitt arbete.


147
   Climategate email 1254832684, Oct 6 2009

 


14.3   IPCC:s organisation och arbetssätt

FN:s klimatpanel IPCC är ett politiskt organ och inte ett vetenskapligt. Själva Panelen består av 194 representanter för statliga regeringar. Av dessa diplomater är det stora flertalet byråkrater snarare än aktiva forskare. Den svenska regeringens förhandlingar med IPCC sköts av ett statligt verk, inte av universitet och högskolor där den vetenskapliga spetskompetensen finns.

Panelen sammanträder årligen och har den formella beslutande makten i arbetet med att ta fram en IPCC-rapport som utvärderar det vetenskapliga kunskapsläget rörande klimatförändringar. Panelen utser IPCC:s ordförande och Byrå, vilka har den verkställande makten och därmed i praktiken avgör vad som kommer att stå i rapporten. Byrån utgörs av IPCC:s ordförande, dess tre vice ordförande, samt ytterligare 27 personer med ordet ”ordförande” i sin funktions-beskrivning. När jag talar om IPCC:s ledning avser jag Byrån samt övriga personer (t. ex. koordinerande huvudförfattare och granskningsredaktörer) med ett övergripande inflytande på IPCC:s vetenskapliga bedömningar.

Utvärderingen av det vetenskapliga kunskapsläget görs av Byrån och huvudförfattare som utses av Panelen på Byråns förslag. Huvudförfattarna är experter inom något av de hundratals problemområden som beaktas av IPCC och skriver samman ett rapportbidrag för sitt eget specialområde. Expertbidragen sammanställs under ledning av koordinerande huvudförfattare till kapitel i rapportens tre huvuddelar. När utkast till hela rapporten färdigställts ges IPCC:s experter, externa granskare samt regeringsrepresentanter möjlighet att lägga fram ändringsförslag i två omgångar. IPCC:s ledning avgör i förhandlingar med de politiska representanterna vilka ändringsförslag som ska beaktas och fastställer därmed hur den slutliga versionen ska se ut. Ledningen utformar också rapporternas politiskt betydelsefulla ”Sammanfattning för beslutsfattare” och ”Syntesrapport” i förhandlingar med Panelens regeringsrepresentanter.

Ett sådant upplägg av den vetenskapliga utvärderingen ger politiker och IPCC:s ledning ett helt avgörande inflytande över beskrivningen av kunskapsläget. Slutrapporterna uttrycker ledningens och regeringsrepresentanternas mening. Enskilda IPCC-experter eller externa granskare bereds ingen möjlighet att reservera sig mot vad som skrivs. Avvikande meningar redovisas inte.

Under sådana förhållanden vore det naivt att tro att IPCC:s ledning skulle kunna bortse från sin ideologiska övertygelse och avstå från möjligheten att ge slutrapporten en alarmistisk inriktning. Vid presenterandet av de senaste två rapporterna offentliggjorde ledningen sammanfattningen för beslutsfattare innan den vetenskapliga huvudrapporten var färdigställd. Sedan anmodades experter och granskare att endast lägga fram ändringsförslag som var förenliga med sammanfattningen. Först bestämde man alltså vilka politiskt betydelsefulla slutsatser den vetenskapliga utvärderingen skulle leda till. Sedan fick de vetenskapliga experterna färdigställa sin utvärdering med förbehållet att den inte fick ifrågasätta de alarmistiska slutsatser som ledningen redan dragit i samråd med Panelens politiska regeringsrepresentanter.

Alarmisterna har makten i IPCC. Ett flertal prominenta skeptiker har sedan länge beskyllt IPCC:s ledning för att utnyttja denna maktposition till att torgföra det alarmistiska budskapet i politiskt syfte. Det har stora delar av de politiska och vetenskapliga etablissemangen, liksom journalistkåren, länge vägrat att tro. Efter Climategate har det dock framkommit ett flertal graverande omständigheter som tenderat att rubba tilltron till IPCC:s bedömningar av det vetenskapliga kunskapsläget. Låt oss titta på några av de mest uppmärksammade fallen!


14.4   Hide the decline (dölj nedgången)

Enligt en granskning av bakgrunden till vissa Climategate-mail148 samlades hösten 1999 några av IPCC:s huvudförfattare i Tanzania för att diskutera utformningen av 2001 års rapport om jordens temperaturutveckling. Det var i den rapporten man skulle lansera Michael (Mike) Manns hockey-klubba och föra fram budskapet att 1990-talet varit det varmaste decenniet på tusen år på grund av 1900-talets globala uppvärmning. Detta ville man stödja med ett diagram som visade hur temperaturen varierat de senaste tusen åren enligt indirekta skattningar gjorda av tre olika grupper (ledda av Mann, CRU-chefen Phil Jones, samt klimatologen Keith Briffa från samma universitet som Jones). Problemet var att Briffas årsringsanalyser visade att temperaturen sjunkit efter 1960. Alla i IPCC-rummet var enligt ett mail överens om att Briffas data med dess temperaturnedgång var problematiska och riskerade att försvaga det tilltänkta huvudbudskapet.

Hur man löste detta problem framgår av ett mail som Jones några månader senare skickade till Mann, Briffa och ytterligare tre forskare i den inre kretsen efter att ha färdigställt det diskuterade diagrammet för publikation i ett uttalande av Världsmeteorologiska Organisationen. Den centrala meningen i mailet löd:149

           I´ve just completed Mike´s Nature trick of adding in the real temps to each series for
.           the last 20 years (i.e. from 1981 onwards) and from 1961 for Keith´s to hide the decline.

Detta mail avslöjade att Mann och Jones dolt obekväma saker i mätserier genom ett trick och klargjorde att Climategate inte skulle kunna sopas under mattan. Jones suspenderades som chef för CRU, och utredare fick i uppdrag att bland annat granska vad som låg bakom hans ordval i det citerade mailet. Även Mann blev föremål för utredning i USA. Utredarna friade omsider bådadera från misstankar om fusk. Motiveringen var att ingendera hade hittat på eller förvanskat några data, utan bara hade presenterat ett urval av befintliga data på ett sätt som stödde det budskap man ville förmedla.

Manns trick i tidskriften Nature var att avbryta de indirekta temperaturserierna cirka 1970 och överlagra dem med 1900-talets temperaturserier skattade från mätstationsdata. IPCC använde sig av ett liknande trick i sin tredje rapport. Man tog endast med den del av Briffas data som stödde hockey-klubban. Den del som visade på en temperaturnedgång efter 1960 utelämnades. Att Briffas data visades i stympad form doldes genom att överlagra diagrammet med en kurva som visade direkt uppmätta temperaturer.

Jones gick ett steg längre i diagrammet som färdigställdes åt Världsmeteorologiska Organisationen. Han ersatte de ”problematiska” delarna av de indirekta resultaten med de globala temperaturer som beräknats vid hans institut och presenterade den kombinerade kurvan som resultat av indirekta mätningar. Det är en klar oegentlighet ur vetenskaplig aspekt.

Jones har försvarat sig med att Briffas indirekta data efter 1960 var uppenbart felaktiga och därför doldes och ersattes med direkta data för att inte ge en missvisande bild av den verkliga temperaturutvecklingen. Det låter trovärdigt som förklaring till hur han och IPCC resonerat i sin utvärdering. Man har låtit sig styras av sina förväntningar.

Men tänk om det är temperaturskattningarna från mätstationsdata som är ”uppenbart felaktiga” mot slutet av 1900-talet? Och vad har ett utredande organ som IPCC för anledning att dölja någonting överhuvud taget?

 
148  
S. McIntyre, 2009, http://climateaudit.org/2009/12/10/ipcc-and-the-trick/#more-9483
149   Climategate email 0942777075, Nov 16 1999

 


14.5   Vad döljandet av nedgången dolde

Vid en vetenskaplig utvärdering av kunskapsläget är man normalt speciellt noga med att klarlägga på vilka punkter det föreligger motstridiga resultat, detta för att ge anvisning om i vilka avseenden kunskapsläget behöver förbättras. IPCC borde ha redovisat Briffas publicerade temperaturserie i sin helhet, vilket en granskare av manuskriptet till den tredje rapporten krävde.150 Sedan kunde man ha förklarat varför delar av Briffas resultat bedömdes som otillförlitliga.

I stället föredrog man att dölja delar av de resultat man skulle utvärdera. Det mest uppenbara skälet anger de berörda IPCC-författarna själva i sina mail. Att presentera en kurva som pekade på fallande temperaturer under sent 1900-tal skulle ha försvagat budskapet att det pågår en global uppvärmning som gjort 1990-talet till det varmaste decenniet på tusen år. Man ville framställa kunskapsläget som klarare än det var.

Men ur IPCC:s synvinkel fanns det ett ännu väsentligare skäl att dölja delar av de utvärderade resultaten. Briffas data visade att hans indirekta temperaturskattningar från årsringsanalyser stod i strid med IPCC:s syn på de direkt uppmätta temperaturerna och inte ens förmådde återge den kvalitativa trenden i det sena 1900-talets uppvärmning. Därav skulle man kunna dra slutsatsen att årsringsdata är otillförlitliga som indirekta mått på temperaturer. Ger sådana data inte korrekt information över tidsperioder där de har kontrollerats, finns det ingen anledning att tro att de ska göra det över tids-perioder där de inte kan kontrolleras.

Men den slutsatsen ville inte IPCC dra, eftersom det skulle ha diskvalificerat Manns hockeyklubba som främst baserades på årsringsdata. I stället accepterade man Briffas årsringsanalyser i den mån de stödde hockeyklubban. Samtidigt insåg man att andra skulle kunna betrakta årsringsdata som otillförlitliga om Briffas temperaturkurva med dess sentida nedgång presenterades i sin helhet. Det vill jag inte vara tvungen att bjuda skeptiker på, förklarade huvudförfattaren Mann i ett mail,151 och Briffa gick omsider med på att delar av hans data doldes i IPCC:s tredje rapport.

Politiker kan tillåta sig att vinkla sin framställning genom att utesluta fakta som inte stöder det man vill förfäkta. Men när forskare utvärderar gjorda observationer enligt sådana principer, ägnar de sig inte längre åt vetenskap utan åt politisk agitation.

I Kapitel 4 anförde jag andra argument till stöd för min slutsats att IPCC:s lansering av Manns hockeyklubba saknade vetenskaplig trovärdighet. Climategate har avslöjat att IPCC:s huvudförfattare var medvetna om trovärdighetsbristerna, men föredrog att dölja dessa. Man ville förmedla ett alarmistiskt budskap och förmådde därför inte att ge en objektiv beskrivning av det vetenskapliga kunskapsläget.


150
  http://camirror.wordpress.com/2009/11/26/ipcc.reviewer-show-the-decline/
151   Climategate email 0938018124, Sept 22 1999

 


14.6   Peer-review

Vetenskapliga resultat kan ges offentlighet på mångahanda sätt. De kan till exempel läggas fram i konferensrapporter, i doktorsavhandlingar, i monografier, eller i internationella facktidskrifter. Numera har det även blivit vanligt att presentera forskningsresultat på internet. Normalt publicerar professionella forskare sig företrädesvis i vetenskapliga tidskrifter för att säkrast nå den läsekrets man i första hand vill informera om sina resultat.

Alla vetenskapliga tidskrifter använder sig av ett granskningsförfarande för att avgöra om ett insänt manuskript ska publiceras eller ej. Granskningsansvaret ligger på tidskriftens redaktörer. Flertalet större tidskrifter använder sig dessutom av peer-review. Det innebär att den ansvarige redaktören inhämtar råd från en eller flera etablerade forskare inom det aktuella fältet. Dessa av redaktören utsedda granskare får läsa det insända manuskriptet och ge sin syn på om det ska refuseras eller kan accepteras (som det är eller efter specificerade förslag till ändringar). Sådan förhandsgranskning leder ofta till att insända manuskript förbättras, men den ger ingen som helst garanti för att manuskriptens vetenskapliga resultat eller slutsatser är korrekta. Trovärdigheten av publicerade data och deras tolkning avgörs helt och hållet av den efterhandsgranskning som andra forskare inom fältet kan genomföra som en del av den vetenskapliga processen.

IPCC ska enligt sitt av Panelen fastställda regelverk endast utvärdera resultat publicerade i vetenskapliga tidskrifter som använder sig av peer-review. Det är en något förvånande begränsning med tanke på att resultat inte nödvändigtvis publiceras i tidskrifter och att det finns tidskrifter som avstår från peer-review av principiella skäl. Etablerade forskares förhandsgranskning av manuskript kan nämligen lätt få karaktären av censur.

Climategate har klargjort att den senare nackdelen med peer-review är reell och beaktansvärd, åtminstone vad klimatologisk forskning beträffar.152 Email-korrespondensen mellan personer i den inre IPCC-kretsen runt Phil Jones och Michael Mann visar att man med rätta ansett sig ha unika möjligheter att bli utsedda som granskare och därmed kunna tillstyrka publikation av alarmistiska artiklar och avstyrka publikation av skeptiska artiklar. Enstaka skeptiska arbeten som trots sådana försök till censur publiceras under 2000-talets första fem år ger upphov till upprörda kommentarer om att peer-reviewen varit illegitim, eftersom invändningarna från granskare ur inre kretsen inte beaktats. Man skyller censurmisslyckandet på skeptiskt inställda redaktörer och planerar samordnade aktioner för att få sådana redaktörer avskedade genom smutskastning och hot om bojkott av berörda tidskrifter.

Dessa ansträngningar att söka förhindra publiceringen av skeptiska arbeten vittnar om att ledande personer inom IPCC haft en dålig förståelse för den vetenskapliga processens grundkrav att alla relevanta observationer och tolkningar måste beaktas. Man har inte varit intresserade av att göra någon allsidig utvärdering av kunskapsläget. Det kan bland annat utläsas från ett mail som Phil Jones år 2004 skickar till Michael Mann.153 Den senare hade ondgjort sig över två skeptiska tidskriftsartiklar som publicerats efter peer-review, och Jones svarar:

         I can’t see any of these papers being in the next IPCC report. Kevin and I will keep
.         them out somehow, even if we have to redefine what the peer-review literature is.

Kevin syftar på Kevin Trenberth, som jämte Jones är en av de två koordinerande huvudförfattarna till kapitlet om den globala uppvärmningen i den vetenskapliga delen (WG1) av IPCC:s fjärde rapport. Jones har redan i förväg bestämt sig för att utvärderingen ska ge ett alarmistiskt svar. Han har för avsikt att se till att så blir fallet genom att förhindra att skeptiska artiklar tas upp till utvärdering, även om detta kräver oetiska åtgärder.


152
   http://newzealandclimatechange.wordpress.com/2011/11/27/climategate-2-and-corruption-of-peer-review/
153   Climategate email 1089318616, July 8 2004

 


14.7   Himalayagate (Glaciergate)

I 2007-års rapport uppgav IPCC att glaciärerna i Himalaya drar sig tillbaka snabbare än någon annanstans i världen och med 90% sannolikhet kommer att ha smält bort år 2035 eller tidigare om utsläppen av fossil koldioxid tillåts fortsätta att öka. Uppgiften har flitigt citerats av alarmister, inte minst av IPCC:s tidigare ordförande Rajendra Pachauri.

År 2009 lade den indiska miljöministern fram en rapport enligt vilken forskningsresultat framtagna av inhemska glaciologer inte gav något som helst stöd åt IPPC:s uppgift om Himalayas glaciärer. Ministern anklagade IPCC för att ha torgfört en alarmistisk åsikt utan vetenskapliga belägg.

IPCC reagerade snabbt och aggressivt. Ordföranden Pachauri betecknade den skeptiska indiska rapporten som nationell voodoo-vetenskap. Han framhöll att IPCC:s rapport var internationell och framtagen av tusentals forskare efter bedömning av vetenskaplig peer-review litteratur.154

Några månader senare framkom det155 att IPCC:s uppgift om Himalayaglaciärernas avsmältning hade hämtats från en kampanjskrift utgiven av miljöorganisation Världsnaturfonden och stödde sig på en artikel publicerad 1999 i det populärvetenskapliga magasinet New Scientist. Den senare artikeln var baserad på uppgifter lämnade vid en intervju av en indisk forskare som i efterhand meddelat att han bara hade framfört en spekulation. Det förelåg inga belägg i form av observationer, inga peer-review publikationer, inga vetenskapliga rapporter överhuvud taget till stöd för IPCC:s bedömning.

I januari 2010 erkände den indiske klimatologen Murari Lal (koordinerande huvudförfattare av det aktuella rapportavsnittet) i en intervju att han varit medveten om att så var fallet, men att han ändå tagit med uppgiften för att sätta press på politiker och få dem att agera.156 Ytterligare efterforskning har gett vid handen att externa granskare kritiserat uppgiften om Himalayas avsmältning utan att möta IPCC-ledningens gehör för sina synpunkter. Spekulationerna i New Scientist hade dessutom vederlagts av glaciologer i vetenskapliga arbeten som genomgått peer-review.

IPCC hade alltså negligerat tillförlitliga uppgifter i den vetenskapliga peer-review litteratur man skulle utvärdera och i stället baserat sin bedömning på felaktiga uppgifter från icke-vetenskapliga källor man saknade anledning att utvärdera. Skeptiker fann detta så graverande att man döpte det nya avslöjandet till Himalayagate (även kallat Glaciergate). IPCC fann omsider för gott att offentligen ta tillbaka sitt kritiserade påstående om Himalayas glaciärer. Ordföranden Pachauri förklarade att man gjort ett beklagligt avsteg från direktiven att endast granska tidskriftsarbeten som genomgått peer-review, men försäkrade eftertryckligt att detta var ett enstaka misstag.

Så förhåller det sig emellertid inte. Januari 2010 rapporterade den kanadensiska journalisten Donna Laframboise att hon vid snabbsökning i den fjärde IPCC-rapporten funnit alarmistiska bedömningar som i ytterligare 16 fall grundat sig på kampanjmaterial från Världsnaturfonden.157 Snöklotet hon därmed satte i rullning växte sig snabbt stort på internet. Efter några veckor hade man upptäckt ett femtiotal fall där IPCC stött sina bedömningar på så kallad grå litteratur, dvs. artiklar som inte publicerats i vetenskapliga tidskrifter och därmed ej heller genomgått peer-review. Många av dessa var kampanjartiklar från Världsnaturfonden och Greenpeace. Andra kom från källor som studentuppsatser, tidningsartiklar, pressmeddelanden, en skrift med utrustningsråd för Antarktisbesökare, samt ett magasin för bergsklättrare.158

Laframboise organiserade då en genomgång av hela IPCC-rapporten med hjälp av granskare från tolv länder. Efter fem veckors arbete hade man funnit att inte mindre än 5587 av rapportens totalt 18531 referenser hänförde sig till grå litteratur.159 IPCC:s misstag att använda sig av grå litteratur var alltså inte en enstaka händelse utan tämligen systematiskt begånget.

Ett fall är inget fall, men 5587 fall är 5587 fall för mycket. När IPCC ger vetenskaplig status åt kampanjmaterial från aktivistorganisationer som Världsnaturfonden och Greenpeace strävar man inte efter att utvärdera det vetenskapliga kunskapsläget, utan ägnar sig åt miljöpolitisk agitation.


154
   http://www.quadrant.org.au/magazine/issue/2012/3/the-fictive-world-of-rajendra-pachauri
155   http://www.telegraph.co.uk/comment/columnists/christopherbooker/7062667/Pachauri-the-real-story-behind-the-Glaciergate-scandal.html
156   http://www.dailymail.co.uk/news/article-1245636/glacier-scientists-says-knew-data-verified.html
157   http://nofrakkingconsensus.blogspot.se/2010/01/more-dodgy-citations-in-nobel-winning.html
158   http://wattsupwiththat.com/2010/01/30/gate-du-jour
159   http://www.noconsensus.org/ipcc-audit/findings-main-page.php

 


14.8   Africagate

Andra starkt uppmärksammade fall av alarmistiska IPCC-bedömningar grundade på ovederhäftiga källor rör den globala uppvärmningens påstådda katastrofala effekt på korallreven, Amazonas regnskogar, samt skördeutfallet i Afrika. Jag nöjer mig med med att redogöra för det senare fallet, vilket döpts till Africagate av skeptiker.160

I sammanfattningen av den fjärde rapporten säger IPCC att den globala uppvärmningen för Afrikas del kan leda till att utbytet av regnberoende åkerbruk i flera länder kommer att ha halverats år 2020. Det är en synnerligen alarmerande slutsats som IPCC-ordföranden Pachauri upprepade gånger lyft fram. Den har även citerats av FN:s generalsekreterare. Svälthotet är fortfarande en realitet för stora delar av jordens befolkning.

IPCC:s bedömning grundar sig enligt huvudrapporten på en artikel publicerad i en skrift utgiven av den kanadensiska lobbyorganisationen Internationella Institutet för Hållbar Utveckling. Artikelförfattare är en marockansk konsult inom handeln med utsläppsrätter. Hans slutsatser rör Marocko, Tunisien och Algeriet, har dragits av honom själv från andras utredningsresultat, och ger en falsk bild av vad utredarna kom fram till i arbeten som tillhör den grå litteraturen.

De arbeten konsulten refererar till visar nämligen att skördarna i Algeriet förväntas öka med mer än 100% fram till år 2020. Modellberäkningar antydde att ökningen kunde bli cirka 6% lägre än så, om den globala uppvärmningen fortskrider enligt IPCC:s värsta scenarier. Beträffande Tunisien ansåg utredarna att den globala uppvärmningen kommer att öka nederbörden, men var osäkra på om detta skulle kunna upphäva den vattenbrist man redan lider av. Man hoppades på positiva effekter, men ville inte ta ut glädjen i förhand. Det var endast i Marocko man befarade att en global uppvärmning skulle kunna ha negativa effekter. En regeringsutredning uppskattade genom modellstudier att spannmålsskörden under perioden 2000–2020 riskerar att minska med 10% under normalår och med upp mot 50% om landet drabbas av torka.

Den senare uppskattningen, hämtad från grå litteratur, utgör fjädern som IPCC bygger en alarmistisk väckarklocketupp av. Att halva skörden kan falla bort vid torka är föga uppseendeväckande, men IPCC förvanskar den marockanska utredningens prognos till att skördarna halveras under normalår. Prognosen avsåg endast spannmål, men IPCC generaliserar den till att gälla åkerbruk i allmänhet. Prognosen avsåg endast Marocko, men IPCC generaliserar den till att gälla flera länder och lyfter fram den som belysande för Afrika i dess helhet. Inte ett ord om att skördeutfallet i Marockos grannland Algeriet förväntades ha fördubblats år 2020. Inte ett ord om att det senare åtminstone delvis kan ses som ett resultat av de stigande koldioxidhalterna och den globala uppvärmningens förväntade positiva effekt på nederbörden.

I IPCC:s huvudrapport bibehölls källuppgiften att en halvering av skördeutfallet skulle kunna ske under perioden 2000–2020. I den sammanfattande Syntesrapporten anger man att halveringen nås år 2020. Därmed ger man intrycket att den globala uppvärmningen fortlöpande försämrar skördeutfallet, så att det kommer att ha halverats redan efter styvt ett decennium. Den som ängslas för effekterna av ett varmare klimat lär inte kunna undgå att dra slutsatsen att med denna halveringstakt riskerar afrikanerna att efter ytterligare några decennier inte ha mycket mer än utsädet kvar att skörda.

Vad Africagate beträffar har IPCC inte nöjt sig med att ge vetenskaplig status åt alarmistiska åsikter uttryckta av en privatperson och en miljöaktivistisk organisation. Man har även tillåtit sig att förstärka åsikternas alarmistiska karaktär genom förvanskningar av det bakomliggande källmaterialet.


160
  http://eureferendum.blogspot.se/2010/02/and-now-for-africagate.html

 


14.9   Judithgate

Sommaren 2010 drog en tjeckisk bloggare uppmärksamhet till vad han betraktade som ytterligare en IPCC-skandal, omsider döpt till Judithgate; en engelskspråkig version av bloggarens inlägg återfinns på en internetsida som även ger referens till övriga i detta avsnitt beskrivna sakförhållanden.161 Bloggaren hade upprörts av IPCC:s slutsats i 2007-års rapport att solaktiviteten har en minimal inverkan på klimatet. Han hävdade att denna bedömning baserar sig på en enda huvudförfattares (Judith Lean) utvärdering av sitt eget arbete.

Riktigt så illa är det inte. Alarmisten Judith Lean ger i sitt bidrag till 2007-års IPCC-rapport en fullt acceptabel redogörelse för sin syn på kontroversen mellan skeptiker och alarmister rörande solaktivitetens inverkan på jordens temperaturutveckling. Låt vara att hon genomgående betraktar egna och andra alarmisters arbeten som tillförlitligare än skeptikernas, men hon döljer inte att det föreligger en kontrovers. Likväl får hennes alarmistiska grundinställning till följd att hon vid utvärderingen av kunskapsläget lägger avgörande vikt vid ett eget arbete från år 2004. I detta arbete omvärderar Lean och en kollega andra solforskares slutsats att den direkt uppmätta solarkonstanten visat en uppåtgående trend under 1900-talets senaste två decennier.

Därför är det lätt att inse vad den tjeckiske bloggaren betraktar som skandalöst. Den väsentligaste mothypotesen till det alarmistiska budskapet är att jordens temperaturutveckling främst styrs av ändringar av solens aktivitet. Då kan det inte vara vettigt att låta denna mothypotes bedömas av en alarmist som i sina arbeten redan tagit avstånd från hypotesen. Leans slutsats att solarkonstanten inte uppvisar någon långsiktig variation bygger på satellitdata som Lean omtolkat genom korrektioner som satellitforskarna själva betecknar som obefogade. Då är det föga lämpligt att låta henne själv stå för utvärderingen av sin slutsats och de kontroversiella korrektioner den bygger på.

Det insåg den norska regeringen vid sin granskning av rapportutkasten. Man fann att mer än en expert borde deltaga i utvärderingen av solaktivitetsfrågan, samt att betydelsen av Leans arbete från år 2004 borde tonas ner. IPCC vägrade att beakta de norska anmärkningarna med motiveringen att man redan hade tagit ställning i dessa frågor.

Det visar att alarmisterna har makten i IPCC och utnyttjar den. Ledningen visste vad man ville ha för svar i solaktivitetsfrågan. Därför utsåg man en huvudförfattare med känd alarmistisk inställning, så att man skulle få det svar man ville ha. Leans bedömningar representerar inte någon konsensus inom hennes forskningsområde, utan står i strid med slutsatser dragna av ett flertal forskare med minst lika stort expertkunnande som hennes.

Judithgate sticker hål på myten att IPCC:s rapporter sammanfattar vad en ”överväldigande majoritet av världens forskare” anser. Rapporterna ger endast uttryck för vad IPCC:s regeringsrepresentanter, IPCC-ledningen och de av ledningen utvalda huvudförfattarna anser, vilket är en helt annan sak.


161  
http://climatechange.thinkaboutit.eu/think4/post/judithgate_ipcc_consensus_was_only_one_solar_physicist

 


14.10   IPCC:s bedömning av temperaturutvecklingen

Himalayagate och andra ”gates” är onekligen besvärande för IPCC. Ur vetenskaplig synpunkt framstår de dock som bagatellartade misstag jämfört med IPCC:s allmänna bedömning av det alarmistiska budskapets grundläggande hypoteser. Som belysande exempel ska jag i detta och efterföljande två avsnitt sammanfatta den fundamentala kritik som kan riktas mot IPCC:s bedömningar av den holocena temperaturutvecklingen, växthuseffektens fingeravtryck, och klimatmodellernas tillförlitlighet.

Begreppet ”den medeltida värmeperioden” har inte uppstått av sig själv, utan på grund av existensen av övertygande geologiska, biologiska, historiska och klimatologiska belägg för att temperaturerna under tidig medeltid var minst lika höga som de nuvarande. Beteckningen ”det holocena optimet” har myntats av likartade skäl. Det finns överväldigande belägg (Avsnitt 5.3) för att Jorden var mycket varmare än nu för 4 0008 000 år sedan.

IPCC bedömer att sådana belägg endast påvisar existensen av lokala holocena värmeperioder och inte säger något om de globala förhållandena. Den bedömningen är felaktig och vilseledande. Det vetenskapliga kunskapsläget avgörs av de observationer som gjorts, inte av vad man tror skulle kunna vara ett möjligt utfall av observationer man inte gjort. En välgrundad beskrivning av kunskapsläget rörande de holocena värmeperioderna gavs i IPCC:s första rapport år 1990. Sedan dess har beläggen för de holocena värmeperiodernas existens och globala karaktär kraftigt förstärkts, vilket bland annat framgår av NIPCC:s rapporter. Det förefaller uppenbart att IPCC med sin karakterisering av beläggen som lokala observationer endast sökt skaffa sig en förevändning att kunna bortse från resultat som strider mot den alarmistiska grundhypotesen att Jordens nutida globala medeltemperatur är unikt hög.

IPCC:s bedömning att 1900-talets globala uppvärmning har varit exceptionellt snabb grundar sig på ett vetenskapligt felaktigt resonemang, strider mot de observationer som gjorts, och kan inte gärna uppfattas som något annat än ett avsiktligt försök att främja det alarmistiska budskapet genom en vilseledande argumentering (Avsnitt 5.4).

Vetenskapliga artiklar måste alltid innehålla så detaljerade källuppgifter att erhållna resultat kan kontrolleras och reproduceras. Påståenden som inte styrks av sådana källuppgifter saknar vetenskapligt kunskapsvärde. När IPCC sammanställde sin fjärde rapport stod det klart att alarmisterna inom kretsen som försökte reparera Manns hockeyklubba (Mann, Jones, Briffa m. fl.) utelämnat väsentlig källinformation i sina publikationer och konsekvent vägrat att hörsamma andra forskares begäran att få tillgång till informationen. Detsamma gällde de rapporter om globala temperaturer som de statliga beräkningsinstituten CRU, GISS och NCDC fortlöpande lämnat. IPCC borde ha negligerat sådana ostyrkta resultat och rapporter vid sin utvärdering av det vetenskapliga kunskapsläget. Så enkelt och solklart är sakläget ur vetenskaplig aspekt.

I stället sätter IPCC bocken till trädgårdsmästare. Climategate-mailen visar att CRU-chefen Phil Jones med råd och dåd varit en pådrivande person bakom den inre alarmistkretsens policy att inte lämna ut kritisk källinformation. Denne person utses till koordinerande huvudförfattare för den fjärde IPCC-rapportens kapitel om temperaturutvecklingen. Kunskapsläget beskrivs sedan med mängder av diagram och uppgifter beräknade vid CRU från oangivna rådata med hemliga metoder. I själva verket har man i detta avseende inte utvärderat någon kunskap överhuvud taget, utan endast levererat en mängd ostyrkta påståenden som inte förtjänar vetenskapligt beaktande.

Oroar man sig för att det pågår en hotfull global uppvärmning, borde man vara angelägen om att få fram så korrekt information som möjligt om temperaturutvecklingen. Alarmister inom och utom IPCC tycks ha månat mera om att informationen ska vara så skrämmande som möjligt.


14.11   IPCC:s bedömning av växthuseffektens fingeravtryck

Om du kommer in i ett ovanligt varmt kök, misstänker du kanske att man glömt att stänga av någon av köksspisens elplattor. Det kan du snabbt kolla genom att undersöka om någon av plattorna är varm. Är plattorna kalla måste det vara något annat som har värmt köket.

En liknande enkel tanke ligger bakom det i Kapitel 11 beskrivna testet av växthuseffektens finger-avtryck. Om inte de högre luftlagren (övre troposfären) värmts mera än marklagren, så kan inte växthuseffekten ha varit den främsta anledningen till höjningen av de marknära temperaturerna. Av Avsnitt 11.2 framgick att direkta mätningar visat att de högre luftlagren inte har värmts mera än marklagren, dvs. att växthuseffektens värmeplatta har varit kall. Det har fått skeptiker och NIPCC att dra slutsatsen att växthuseffekten inte kan ha lämnat något större bidrag till den globala uppvärmningen under den studerade perioden 1980–2000.

Vad säger då IPCC? Jo, i den tredje rapporten konstaterade man att det förelåg en diskrepans mellan direkta mätresultat och klimatmodellernas förutsägelser, men förmodade att detta berodde på brister i mätinstrumenten och andra systematiska mätfel. Det får man gärna tro, men tro har ingenting med vetande att göra. Kunskapsläget avgörs av de mätningar som gjorts. Misstänker man att det är fel på mätningarna får man avvakta till dess sådana fel och deras effekter belagts, innan man upphöjer misstanken till kunskap. IPCC:s hänvisning till vad man tror är inte någon utvärdering av kunskapsläget utan alarmistisk agitation. De vetenskapliga observationerna strider mot det alarmistiska budskapet, och därför försöker man misstänkliggöra dem.

I den fjärde rapportens ”Sammanfattning för beslutsfattare” säger IPPC att problemet med den tidigare påvisade diskrepansen inte längre existerar, eftersom nya mätningar visat att de teoretiska och uppmätta temperaturtrenderna överlappar varandra och därmed stämmer överens inom ramen för deras osäkerhet. NIPCC har presenterat resultaten i Bild 58 för att beskriva det föreliggande kunskapsläget, dvs. de trender som beräknats teoretiskt med klimatmodeller (histogrammet) respektive de som uppmätts från ballonger och satelliter (de röda punkterna). De lägsta modellvärdena är i samma storleksordning som de högsta direkt uppmätta värdena. Alltså överlappar de två mätserierna varandra vad extremvärdena beträffar. Det är detta som IPCC tar som belägg för att diskrepansen mellan modellförutsägelser och observationer är upphävd.

Bild 58 temptrend fingeravtryck


En sådan argumentering är gravt vilseledande, säger NIPCC med rätta. Att enstaka extrem-värden överlappar varandra är oväsentligt. Vad man vill veta är om trendernas medelvärden i
de två dataserierna skiljer sig signifikant från varandra. Det kan man avgöra med elementär statistisk analys, välkänd och frekvent tillämpad inom all empirisk vetenskap. IPCC underlät
att grunda sin bedömning på en sådan analys. Men den genomfördes tämligen omgående av skeptiker (Avsnitt 11.2). Därför vet vi nu att den observerade diskrepansen är statistiskt signifikant. Växthuseffektens värme-platta har varit kall under den globala uppvärmningen 1980–2000, trots att luftens koldioxidhalt då varit som högst under 1900-talet.

Som forskare frågar man sig varför inte IPCC genomfört samma elementära statistiska analys. Att påvisa att den observerade diskrepansen är statistiskt insignifikant hade varit det mest närliggande och enda vetenskapligt övertygande sättet att ge tyngd åt bedömningen att det inte föreligger någon beaktansvärd diskrepans. Enligt NIPCC ägnar sig IPCC åt önsketänkande. Jag kan också tänka mig att IPCC-författarna insett vad en strikt statistisk analys skulle ge för svar och velat undvika att tvingas dra den vetenskapligt korrekta slutsatsen. Man har försökt dölja kunskapsläget i stället för att belysa det.

I 2013-års IPCC-rapport omnämns inte det av skeptiker beaktade fingeravtrycksproblemet. Man döljer det vetenskapliga kunskapsläget genom att låta bli att informera om det. Man förtiger att det föreligger observationer som strider mot den alarmistiska hypotesen att 1900-talets globala uppvärmning huvudsakligen orsakats av antropogena utsläpp av växthusgaser.


14.12   IPCC:s bedömning av klimatmodellers tillförlitlighet

Our models are giving us predictions or projections that are totally reliable
                                                                                       Rajendra Pachauri

När IPCC sammanställde sin tredje rapport var atmosfärfysikern Richard Lindzen en av de vetenskapliga experter som utsetts till huvudförfattare av det sjunde kapitlet, där bland annat klimatmodellernas tillförlitlighet utvärderades. Experterna fann att de existerande modellerna grundar sig på så många osäkra förutsättningar att man inte kan lita på modellprognoserna. I den sammanfattande Syntesrapporten drogs rakt motsatt slutsats: Modellerna har nu blivit så bra att man kan lita på dem.

IPCC:s ledning struntade alltså i den vetenskapliga utvärderingen för att kunna ägna sig åt alarmistisk agitation utgående från klimatmodellernas skrämmande spådomar. Lindzen sade omgående upp bekantskapen med IPCC och blev en av de amerikanska skeptikernas frontalfigurer. Han och andra skeptiker har fortsatt att påpeka att de IPCC-stödda klimat-modellernas förutsägelser om höga framtida temperaturer bland annat grundar sig på alarmisternas subjektiva postulat att växthuseffekten förstärks genom positiv återkoppling. Med en annan ideologisk inställning kunde man lika gärna ha valt att förutsätta att återkopplingen är negativ, vilket förefaller vara ett troligare alternativ enligt Le Chateliers princip och många empiriskt baserade beräkningar (Avsnitt 10.7–10.8).

Vill man utröna något om framtidens klimat står inga andra verktyg till buds än någon form av matematisk extrapolering eller modellering. Därför finns det ingen anledning att klaga på att det bedrivs forskningsarbete med klimatmodeller. Men modellernas förutsägelser blir inte vetenskapligt tillförlitliga och prognostiskt användbara förrän modellerna har validerats. Ingen av de IPCC-stödda klimatmodellerna uppfyller detta fundamentala krav på prognostisk trovärdighet (Avsnitt 11.5). Modellerna är i nuläget (år 2015) inte ens deskriptivt godtagbara, eftersom de inte förmår beskriva den observerade avsaknaden av global uppvärmning efter 1996 (Avsnitt 11.3–11.4).

Alarmisterna i IPCC:s ledning är medvetna om att de stöder klimatmodeller som är prognostiskt värdelösa. Det är därför som IPCC sorgfälligt undviker att använda ordet prognos i sina rapporter och i stället talar om modellernas ”projektioner”. Likväl rapporterar IPCC sida upp och sida ner om vad modellerna förutsäger och vilka hotbilder som modellresultaten pekar på. Man använder modellprojektionerna till att skrämmas med, trots att deras förutsägelser saknar prognosvärde.

Vetenskapligt bedöms modellers prognostiska tillförlitlighet genom att empiriskt testa i vilken mån modellernas förutsägelser besannats. Den processen drar igång så snart det läggs fram förutsägelser. 2009–2012 (dvs. innan IPCC 2013 presenterade sin senaste rapport) publicerades det mer än 400 vetenskapliga arbeten som specifikt testat en eller flera av IPCC:s förutsägelser i 2007-års rapport; arbetena finns listade på en skeptisk hemsida.162 I så gott som samtliga studier fann man att förutsägelserna inte har slagit in. De IPCC-stödda modellförutsägelsernas tillförlitlighet förblir inte bara ostyrkt, utan har numera befästs vara tämligen obefintlig. Förutsägelserna är totalt otillförlitliga, snarare än totalt tillförlitliga som IPCC:s förre ordförande Pachauri försökt få politiker, media och allmänhet att tro enligt avsnittets inledande citat.163

Genom att basera sina bedömningar på modeller som inte validerats begår IPCC samma fel som istidsalarmisterna gjorde på 1970-talet. Man agiterar för det aktuella alarmistiska budskapet genom vetenskapligt obefogad skrämselpropaganda i stället för att ge en korrekt beskrivning av kunskapsläget. Det finns modeller som betonar växthuseffekten och spår att vi går mot varmare tider. Men det finns också modeller som betonar solaktiviteten och spår att vi går mot kallare tider. IPCC intresserar sig till övermått för de förra och negligerar de senare. Den preferensen är inte vetenskapligt befogad, utan politiskt betingad.


162   
http://www.c3headlines.com/bad-predictions-failed.html
163   http://dl.nmmstream.net/media/worldwatch/flash/150109a/mediaplayer.html (efter 19 min 14 sek)