↑ Åter till BOKEN

Kapitel 13: Att beräkna globala temperaturer

Om globala temperaturmedelvärden, sneda urval,
tätortseffekter, artefakter och en millenniebugg

Samt offentlighetsprincipen och Climategate

 

 

13.1   Metoder för beräkning av globala temperaturer

Skeptiska strålningsfysiker framhåller att begreppet ”global temperatur” saknar fysikalisk mening. Det kan nog vara sant vad jordens strålningsbalans beträffar. Men det hindrar inte att begreppet kan vara till nytta så som det definieras av klimatologerna, dvs. som ett medelvärde av temperaturer uppmätta på platser med en representativ spridning över hela jordytan. Sådana globala medelvärden beräknas för närvarande regelbundet vid fem institut. Två av dem baserar sina beräkningar på satellitdata. Resten använder sig av temperaturer uppmätta vid mätstationer på jordens yta.

Satellitmätningar av lufttemperaturer kan göras över större delen av jordklotet, varför motsvarande skattningar av globala temperaturer blir tämligen representativa. Tidsmässigt täcker skattningarna dock bara de senaste tre decennierna. Därför hör man mest talas om de globala temperaturer som beräknats på basis av mätstationsdata. Sådana beräkningar utförs av CRU (Climate Research Unit)

i Storbritannien, GISS (Goddard Institute for Space Studies) vid den amerikanska rymdstyrelsen, samt NCDC (National Climatic Data Center) vid den likaså amerikanska National Oceanic and Atmospheric Administration. Dessa tre institut utgår från likartade rådata, inhämtade från nationella mätstationer världen över, men använder sig av något olika metoder för att få fram globala mått från de ursprungliga observationerna.

Vid beräkning av globala temperaturer delar man in jordytan i ett rutnät och försöker få temperaturuppgifter från en mätpunkt inom varje ruta. Det låter sig någorlunda enkelt göras med satellitdata, men är mera problematiskt när man utgår från mätstationsdata. Även om de valda rutnäten är ganska grovmaskiga, så är de finmaskiga nog för att det ska uppstå mängder av observationslösa rutor i mätstationsglesa områden. Dessa ”tomma” rutor kan man antingen negligera eller tilldela förväntade temperaturvärden med hänsyn till vad som uppmätts vid närliggande mätstationer.

GISS försöker fylla tomma rutor med framräknade fiktiva temperaturer. Skeptiker påpekar att de fiktiva temperaturerna vanligen hämtats från varmare belägna mätstationer (enda möjliga sättet att fylla de många tomma rutorna i polarområdena), och anser detta vara skälet till att GISS globala temperaturvärden genomsnittligt är något högre än de som räknats fram av andra institut. CRU och NCDC föredrar att negligera tomma rutor.

När mätstationerna är utvalda, redigeras rådata från dessa genom diverse korrektioner. Det utsagda syftet med korrektionerna är vällovligt. Man vill i görligaste mån kvalitetssäkra beräkningarna av globala temperaturer genom att till exempel ta hänsyn till mätstationernas belägenhet på olika höjd över havet. De beräknade globala temperaturerna redovisas normalt som ”anomalier”, dvs. som avvikelser från medelteperaturen under en specificerad tidsperiod. Det återspeglar att klimatologer och allmänhet inte är primärt intresserade av de globala temperaturernas absolutvärden, utan främst vill veta om temperaturerna uppvisar en fallande eller stigande trend.

Men för att bestämma temperaturtrenden vid en viss mätstation behövs inga som helst korrektioner av de temperaturer som uppmätts vid stationen under den tid den varit verksam. Därför är det förvånansvärt att inget beräkningsinstitut försökt bestämma de globala temperaturtrenderna utgående från den observerade trenden för varje enskild station enligt uppmätta okorrigerade rådata. Eller är det så att man har försökt, men inte varit nöjd med de resultat man fått?

Temperaturberäkningarna vid CRU, GISS och NCDC leds av prominenta alarmister. Institutens rapporter har legat till grund för alarmisternas förmodande att det pågår en skenande global uppvärmning. Under 1900-talet hyste även skeptiker stor tilltro till institutens uppgifter om den globala temperaturutvecklingen. Den tilltron har kraftigt försvagats under 2000-talet.


13.2   Millenniebuggen

Då den rika världens samhällen började datoriseras på 1970-talet föreföll 2000-talet så avlägset att programmerare ofta förutsatte att årtal börjar med siffrorna 1 och 9. När 2000-talet närmade sig blev man ängslig för att sådana programmeringsmisstag skulle ställa till problem vid millennieskiftet, varför mycken möda lades ner på att leta upp eventuella misstag i datorprogrammen för korrektion. Felsökningsarbetet tycks ha lönat sig. Millennieskiftet passerade utan att några större missöden inträffade i datorvärlden på grund av så kallade millenniebuggar.

Under 2000-talet började amerikanska skeptiker granska rapportunderlaget för GISS:s beräkningar av kontinentala och globala temperaturer. Man fann att 80% av de beaktade amerikanska mätstationerna har en olämplig placering i närheten av artificiella värmekällor.122 Vidare upptäckte man ett oväntat värmehopp i de korrigerade temperaturerna för en viss mätstation och misstänkte att det kunde bero på installationen av en värmeproducerande anläggning i stationens närhet. För att få hjälp med att testa denna misstanke kontaktade man Steve McIntyre, mannen som knäckte Manns hockeyklubba. Efter analys kunde McIntyre konstatera att ett likartat värmehopp fanns i temperaturserierna för flertalet mätstationer och att hoppet inträffade i januari år 2000.

McIntyre blev därför övertygad om att GISS hade en millenniebugg i något av sina korrigeringsprogram och bad att få ta del av de beräkningsmetoder GISS använt sig av. GISS, som då leddes av klimatalarmismens fader James Hansen, vägrade att lämna ut sådan information. Då publicerade McIntyre år 2007 statistiska belägg för existensen av den troliga millenniebuggen. GISS svarade samma år med att leta upp buggen och korrigera temperaturserierna.

I den amerikanska klimatdebatten hade Al Gore och hans meningsfränder gjort stort nummer av att nio av de tio varmaste åren i USA sedan temperaturmätningarnas start infallit under 1990- och 2000-talet. Efter korrektionen av millenniebuggen såg GISS:s tio-i-topp lista för USA:s varmaste år ut som anges i Tabell 7. 1998 var inte längre det varmaste året på hundratals år. Tätplatsen intogs i stället av 1934. Ytterligare fem år från tiden före 1990 hade hamnat på den nya tio-i-topp listan, medan endast ett år från 2000-talet fanns med. 1930-talet framstod som det varmaste decenniet på hundratals år, med fyra placeringar på listan.

tabell 7

Den statistiken var inte Hansen nöjd med. Något år efter korrektionen för millenniebuggen ändrade GISS på nytt sina temperaturdata för USA. År 1998 återtog förstaplatsen på tio-i-topp listan, 1934 petades ner till tredje plats, och tre år från 2000-talet fick tillbaka rangen av att tillhöra de tio varmaste. Ändringen föranleddes av att man inte längre förlitade sig på sina egna beräkningsmetoder, utan baserade de nya uppgifterna på data framtagna av NCDC och CRU.

Så har vi fått ytterligare ett typexempel på hur forskares förväntningar påverkar de resultat man kommer fram till. Det alarmistiskt styrda GISS upptäckte inte millenniebuggen på egen hand, eftersom buggen gav upphov till temperaturändringar i den förväntade riktningen mot uppvärmning. När man efter påpekande kunnat konstatera att det fanns en bugg, förkastades de egna resultaten eftersom de stod i strid med förväntningen att de senaste decennierna ska vara varmare än 1930- talet. I stället accepterade man andra instituts data som gav starkare stöd för denna förväntning.

GISS anser alltså att deras egna beräkningar av globala temperaturer är otillförlitligare än andra instituts. En talesman för GISS har bekräftat detta i en intervju, varvid han framhöll NCDC som tillförlitligast vad avser amerikanska temperaturer och CRU vad avser globala temperaturer.123

Låt oss därför titta lite närmre på de senare två institutens beräkningsmetoder!

 


13.3   Mätstationernas antal och urval

NCDC och CRU negligerar mätstationstomma rutor vid beräkningarna av globala temperaturer. Då får man ett temperaturmått som visserligen är missvisande ur representativ aspekt, men som ändå kan vara användbart för huvudsyftet att fastställa hur temperaturen ändras med tiden. Så länge man använder sig av samma urval av mätstationer håller missvisningen sig konstant och påverkar därför inte beräkningen av temperaturtrender.

Såväl antalet som urvalet av mätstationer har emellertid ändrat sig starkt med åren. Effekterna av detta (och andra problem med institutens beräkningar av globala temperaturer) har diskuterats av meteorologerna D’Aleo och Watts i en omfattande översiktsartikel som jag kommer att hänvisa till på flera ställen i detta kapitel.124 Av deras artikel framgår att beräkningarna av globala temperaturer före 1980 grundade sig på rapporter från mer än 6 000 mätstationer. Sedan dess har antalet beaktade mätstationer först sjunkit till cirka 1500, och sedan stigit till cirka 3000. Bortfallet av mätstationer var speciellt stort under 1990-talet och har främst berört de kalla delarna av världen, t. ex. norra Ryssland och Kanada.

Bortfall av kalla mätstationer leder självfallet till en skenbar höjning av den framräknade globala temperaturen. D’Aleo & Watts ger referens till en studie i vilken stationsbortfallet efter 1990 uppskattades ha åstadkommit en skenbar höjning av den globala temperaturen med 0.2 ˚C. Skeptiker hävdar därför att större delen av 1990-talets beräknade globala uppvärmning kan vara skenbar och i själva verket återspegla bortfallet av rapporter från kalla orter, bland från ett antal Sibiriska mätstationer vars verksamhet upphörde vid Sovjetunionens upplösning.

Förvånansvärt nog betraktas rutor för beräkning av globala temperaturer ibland som tomma trots tillgången på lämpliga mätstationer. En statlig rysk institution riktade år 2009 stark kritik mot CRU på sådana grunder.125 Man påpekade att CRU bara beaktat en fjärdedel av de ryska mätstationerna, varför 40% av landets yta lämnats utan täckning ”av andra skäl än frånvaron av meteorologiska stationer och observationer”. Genom detta sneda urval hade CRU kommit fram till att det ryska bidraget till temperaturändringen var 0,64 ˚C högre än vad det skulle ha blivit om man tagit hänsyn till samtliga ryska mätstationer.

CRU:s stationsurval skapade alltså en falsk uppvärmning med 0,64 ˚C för 12% av jordens landyta, vilket signifikant påverkar skattningen av den globala landtemperaturen. Den ryska institutionen hävdade att meteorologiska data för Ryssland inte ger stöd för någon global uppvärmning, och antydde att CRU avsiktligt baserat sig på ett urval ägnat att ge en annan bild.

Klimatologen John Christy ser i stället det sneda urvalet som ett resultat av att institut som GISS och CRU endast beaktar mätstationer som man kan anknyta sig till på elektronisk väg. Därigenom får man en underrepresentation av stationer i svåråtkomliga områden, med åtföljande felskattning av temperaturtrenderna. Effekten är enligt ovan högst signifikant i Ryssland med dess stora polar- och glesbygdsområden, men den tycks även föreligga i tropikerna.

Det var i varje fall vad Christy fann år 2009 vid en studie av temperaturutvecklingen i Östafrika (Tabell 8). Data från det fåtal mätstationer GISS och CRU beaktat i denna region svarade mot en uppvärmning på cirka 0,8 ˚C under perioden 1979-2004. Grundade man beräkningarna på data från alla mätstationerna inom regionen befanns uppvärmningen vara tre gånger mindre. Christys förklaring till denna stora skillnad var att institutens urvalskriterier ger en överrepresentation av mätstationer i tätortsmiljö och att man inte genomfört adekvata korrektioner för den så kallade tätortseffekten.

tabell 8


124   J. D’Aleo & A. Watts, Surface Temperature Records; Policy Driven Deception?,
       Science and Public Policy Institute 27 Aug 2010
125   www.cato-at-liberty.org/new-study-hadley-center-and-cru-apparently-cherry-picked-russias-climate-data

 

13.4   Tätortseffekten (urban heat islands)

Förbränning av kolföreningar producerar värme, vare sig det rör sig om fossila bränslen eller biobränslen. Energiförbrukning överhuvud taget ger upphov till värme. Enligt IPCC är sådan mänsklig värmeproduktion försumbart liten jämfört med instrålningen av solenergi och kan inte ha bidragit påtagligt till 1900-talets globala uppvärmning.

Större delen av det värmealstrande energiutnyttjandet sker emellertid i tätortsområden, vilka därför uppvisar signifikant högre temperaturer än omgivande glesbygdsområden. Temperaturskillnaden är i storleksordningen 1 ˚C för småbyar och mer än 4 ˚C för storstäder.126 En tätort blir alltså varmare vartefter den växer till sig.

Under 1900-talet har jordens befolkning ökat från 1,5 miljarder till 7 miljarder. I kombination med ökad urbanisering och fortskridande industrialisering har detta lett till att i stort sett alla jordens tätorter vuxit sig allt större och blivit allt varmare på grund av lokal värmeproduktion. Mätstationer belägna i tätorter registrerar därför temperaturer som återspeglar klimatförändringar överlagrade med en artificiell uppvärmning orsakad av tätortens tillväxt.

Hur stark denna tätortseffekt är i USA framgår av resultaten i Bild 54, sammanställda av fysikern Edward Long på basis av NCDC:s data. Bilden anger rådata för 1900-talets temperaturutveckling i tätorter respektive glesbygd. Tätorter uppvisar en fyra gånger kraftigare uppvärmningstrend (0,8 ˚C/århundrade) än glesbygd (0,2 ˚C/århundrade) under de senaste femtio åren.

Bild 54 Long temp i USA

Skeptikernas kritik av mätstationsurvalet har uppenbarligen varit befogad. I USA har man beslutat att bygga upp ett helt nytt nät med mätstationer belägna på behörigt avstånd från tätorter. Man anser alltså att glesbygdskurvan i Bild 54 ger en tillförlitligare bild av den kontinentala temperaturutvecklingen än tätortskurvan. GISS tycks ha haft rätt när man efter eliminering av millenniebuggen kom fram till att 1930-talet var förra århundradets varmaste decennium i USA.

 

126   T. R. Oke, 1973, Atmospheric Environment7:769

 


13.5   Korrektionsprogram

Vid beräkning av globala temperaturer försöker GISS korrigera mätstationernas rådata för tätorts-effekten, medan CRU och NCDC negligerar den. I stället förlitar sig de senare instituten på att tätortseffekten ska elimineras av korrektionsprogram som upptäcker och åtgärdar oväntade språngvisa ändringar i de rapporterade medeltemperaturerna från individuella mätstationer. Problemet är att temperaturökningar på grund av tätortseffekten inte uppstår språngvis utan är ett smygande resultat av tätorternas kontinuerliga tillväxt.

Longs analys av resultaten i Bild 54 visade att NCDC:s korrektioner av rådata endast sänkte temperaturtrenden för tätorter från 0,8 till 0,7 ˚C/århundrade. Korrektionsprogrammen förmådde alltså inte eliminera mer än en sjättedel av tätortseffekten, vilken enligt rådata uppgick till 0,6 ˚C/århundrade. Det innebär att det av NCDC beräknade bidraget från USA till den globala uppvärmningen under senare halvan av 1900-talet till stor del representerar en artificiell tätortseffekt snarare än en klimatförändring.

Longs arbete är enligt D’Aleo & Watts översiktsartikel bara en av ett stort antal studier som visat att tätortseffekten gravt underskattats vid försök att beräkna kontinentala och globala temperaturtrender för 1900-talet. Påfallande många av studierna har lett till slutsatsen att ungefär hälften av den uppvärmning som rapporterats för landområden av NCDC och CRU återspeglar tätortseffekten snarare än en global förändring av klimatet. Slutsatsen stöds av att institutens beräknade globala uppvärmning av landområden varit ungefär dubbelt så stor som uppvärmningen av havsområden.

Det finns alltså stark anledning att misstänka att NCDC överdriver den globala uppvärmningen genom att använda sig av korrektionsprogram som inte förmår eliminera tätortseffekten. Men Longs analys av resultaten i Bild 54 avslöjade en ännu märkligare omständighet. Efter NCDC:s korrektioner av rådata höjdes temperaturtrenden för glesbygdsstationer från 0,2 till cirka 0,7 ˚C/århundrade. Korrektionsprogrammen inför alltså ett drastiskt uppvärmningspåslag för mätstationer vars temperaturangivelser det inte finns någon större anledning att korrigera överhuvud taget.

Så vad har sig NCDC använt sig av för korrektionsmetoder när man fått fram sådana resultat? Enligt D’Aleo & Watts orsakas uppvärmningspåslaget troligen av en homogeniserings-korrektion. Det är en viktad medelvärdesutjämning av data för mätstationer inom en viss radie, vilken får till följd att eventuella tätortseffekter smetas ut över ett stort antal stationer i stället för att elimineras.

Och hur korrigeras rådata vid CRU, det institut vars rapporter i första hand legat till grund för IPCC:s bedömning av den globala uppvärmningen? Det har det varit förvånansvärt svårt att få besked om.


13.6   Offentlighetsprincipen

Den svenske naturgeografen och klimatforskaren Wibjörn Karlén har funnit att den fjärde IPCC-rapportens temperaturkurvor för Norden anger en avsevärt större uppvärmning än vad meteorologiska data för nordiska mätstationer tyder på. Han påpekade detta för Kevin Trenberth och Phil Jones, koordinerande huvudförfattare av motsvarande avsnitt av rapporten, och bad att få veta vad IPCC använt sig av för stationsurval och beräkningsmetoder.127 Trenberth hänvisade till Jones, chefen för CRU, och Jones ignorerade Karléns bön.

Karlén är inte den ende som förgäves har försökt reproducera de regionala temperaturkurvor som ligger till grund för CRU:s beräkningar och IPCC:s bedömningar av globala data. Ej heller är han den ende som har fått erfara att CRU och motsvarande institut i USA i det längsta vägrat lämna ut källdata och källkoder för sina beräkningar. De alarmistiska cheferna tycks ha ansett sig basa för institut som inte omfattas av det vetenskapliga kravet att gjorda beräkningar ska redovisas i tillräcklig detalj för att kunna reproduceras och kontrolleras.

Steve McIntyre började redan 2002 påpeka det orimliga i en sådan inställning, omsider uppbackad av andra skeptiker. Om inte institutens rapporter uppfyller kravet på reproducerbarhet, blir alla studier som på något sätt nyttjat sig av institutens temperaturberäkningar vetenskapligt värdelösa. Dessutom framhöll han att instituten finansieras med statliga medel och därför omfattas av Freedom of Information Act, de anglikanska ländernas motsvarighet till den svenska offentlighetsprincipen.

Det senare argumentet visade sig efter mycket stötande och blötande ha juridisk bärkraft i såväl USA som Storbritannien. År 2008 ålades en av IPCC:s amerikanska huvudförfattare att offentliggöra efterfrågade källdata. Hösten 2009 ställdes CRU inför ett liknande åläggande rörande institutets beräkningar av globala temperaturer. Då förklarade CRU-chefen Jones att han inte kunde lämna ut sådan källinformation, eftersom kritiska rådata försvunnit i samband med ett flytt.

Kort därefter fick världen ta del av information från CRU av ett helt annat slag, en händelse som snabbt döptes till Climategate efter den amerikanska Watergate-skandalen.


127
W. Eschenbach, 2009, http://wattsupwiththat.com/2009/11/29/when-results-go-bad/

 

 

13.7   Climategate

Den 17 oktober 2009 upplystes prominenta klimatbloggare om att man på en rysk server kunde återfinna utdrag ur CRU:s email-korrespondens sedan tidigt 1990-tal jämte cirka 3000 filer rörande CRU:s datorprogram. Email-filerna är åtkomliga på internet, utan128 eller med129 kommentarer.

De första dagarna uppfattade man det hela som att CRU blivit utsatt för ett dataintrång från en utomstående hackare. Numera tycks de flesta vara av åsikten att det rör sig om en intern läcka. Någon välinsatt CRU-anställd ”whistleblower” kan ha offentliggjort mailen. Avsikten har möjligen varit att ge ett komplement till vad Jones några veckor tidigare angett som skäl för sin ovilja och oförmåga att lämna ut begärda källdata och källkoder.

En stor del av de offentliggjorda mailen visar nämligen hur en inre krets av alarmistiska IPCC-författare (en amerikansk gruppering med ”hockeyklubbans” uppfinnare Michael Mann som huvudperson, samt en brittisk gruppering runt CRU-chefen Jones) under flera år gett varandra råd om hur man ska kunna kringgå offentlighetsprincipen och undvika att behöva lämna ut information om källdata och källkoder. Ignorera kraven, avvisa kraven, åberopa dataskyddslagar, hänvisa till sekretesslöften, och så vidare. Jones ger exempel på vad han själv ”gömt sig bakom”,130 och Mann råder honom att inte lämna ut några data överhuvudtaget eftersom det skulle ske ”på vår egen risk”.131 Risk för vad?

Oviljan att lämna ut källinformation riktar sig speciellt mot McIntyre, vars förmåga att upptäcka beräkningsfel man tycks ha respekt för efter det att han knäckt hockeyklubban och upptäckt millenniebuggen. Redan år 2005 varnar Jones i ett mail Mann för att lägga ut datafiler på nätställen han inte har full kontroll över.132 McIntyre har varit ute efter CRU:s data i flera år, säger Jones och tillägger att han kommer att radera filen hellre än att lämna ut den till någon.

I ett mail till Mann några månader senare säger Jones att han vet varför McIntyre inte kan reproducera hans resultat: Programmen som CRU använder genomför många fler korrektioner än de som specificerats i Jones publikationer.133 Likväl vägrar Jones att lämna ut några källkoder. Han vill helt enkelt slippa att bli granskad.

Omsider står det klart för de hemlighetsfulla alarmisterna att de kan komma att åläggas att lämna ut information enligt offentlighetslagarna. Då ändrar de taktiska råden karaktär. Förneka att du innehar data som faller under offentlighetsprincipen. Offentliggör oväsentliga data. När en i den inre alarmistkretsen våren 2008 står inför hotet att tvingas offentliggöra sina email rörande IPCC:s arbete, kommer han och Jones överens om att radera alla sådana mail. Jones uppmanar därefter Mann och en annan berörd kollega att göra likadant.134 Mann hjälper honom att sprida budskapet till en kollega som Jones saknade adressen till.135

Men varför lägger dessa tongivande klimatologer ner så stor möda på att avvisa det vetenskapligt självklara kravet att forskare måste redovisa hur de kommit fram till sina resultat? Vad är det man vill dölja? För CRU:s vidkommande hittar man en väsentlig del av svaret i Climategates 274 sidor långa ”Harry-read-me”-fil om problem med beräkningsprogrammen.136 Programmeraren som fått i uppdrag att åtgärda problemen uttrycker förtvivlan över att allt är en enda röra. Programmen innehåller data av okänt ursprung, korrektioner med okänd effekt, massor av mätstationer räknas dubbelt, och för en station finns data registrerade i tre decennier innan den inrättades.

CRU:s databaser och datorprogram tycks alltså ha varit så ostrukturerade och fulla med fel att de inte tålt en offentlig granskning. Likväl har de använts av CRU, och institutets beräkningar har legat till grund för IPCC:s bedömningar av såväl regionala som globala temperaturer i 2007-års rapport. Hur mycket dessa beräkningar har påverkats av felaktigheter i CRU:s databaser och program är det ingen som vet. I en BBC-intervju efter Climategate medgav Jones att CRU:s databaser är i bristfälligt skick.137 Eftersom inga rådata sparats, kan institutets beräkningar av historiska globala temperaturer inte ens reproduceras av dem själva. Därmed förlorar beräkningarna vetenskapligt värde. Ivetenskapliga sammanhang kan man inte acceptera okontrollerbara resultat som beräknats från hemliga data med hemliga metoder. Det gäller även IPCC:s rapporter och är speciellt beaktansvärt efter vad som genom Climategate kommit fram om den dåliga kvaliteten av CRU:s beräkningsprogram.


128  
http://di2.nu/foia/
129   http://www.lavoisier.com.au/articles/greenhouse-science/climate-change/climategate-emails.pdf
130   Climategate email 1076336623, Feb 9 2004
131   Climategate email 1076359809, Feb 9 2004
132   Climategate email 1107454306, Feb 2 2005
133   Climategate email 1114607213, Apr 27 2005
134   Climategate email 1212063122, May 29 2008
135   http://dailycaller.com/2011/03/08/penn-state-whitewashed-climategate/
136   http://www.torontosun.com/comment/columnists/lorrie_goldstein/2009/11/29/11967916-sun.html
137   http://news.bbc.co.uk/2/hi/8511701.stm

 


13.8   Nya Zeelands artificiella uppvärmning

Nya Zeeland har uppvisat en större global uppvärmning (cirka 0,9 ˚C) än världen i övrigt under 1900-talet. Åtminstone förhåller det sig så enligt landets National Institute of Water and Atmospheric Research (NIWA), som presenterat temperaturkurvan i Bild 55 A. Den har tagits fram av en av IPCC:s huvudförfattare, Jim Salinger, som påbörjade sina beräkningar på 1980-talet medan han var gästforskare vid CRU. Salinger blev anställd vid NIWA, men hans onyanserat alarmistiska utlåtanden ledde omsider till att NIWA anmodade honom att ej längre uttala sig i media å institutets vägnar. Efter upprepade brott mot detta direktiv avskedades han våren 2009.

Bild 55 temp Nya Zeeland

Salinger har vid förfrågningar vägrat offentliggöra källdata och källkoder för sina beräkningar. Efter hans avskedande fann en grupp Nya Zeeländska klimatologer att NIWA på sin server lagt ut rådata för de sju mätstationer som beaktats vid beräkningarna av landets medeltemperatur. Därför kunde man genomföra motsvarande beräkningar på basis av de okorrigerade temperaturerna. Den kurva man då erhöll (Bild 55 B) visade att 1900-talets uppvärmning av Nya Zeeland enligt rådata varit så liten (0,06 ˚C) att den saknade statistisk signifikans. Eftersom rådata inte korrigerats för tätortseffekten kunde det rent av vara så att Nya Zeeland i själva verket avkylts.

Det var ett uppseendeväckande resultat. NIWA:s rapporterade uppvärmning av Nya Zeeland hade inte avlästs på termometrarna, utan uppstått i datorn genom korrektion av observationerna. Begreppet människoframkallad uppvärmning fick en ny innebörd.

Salinger förklarade att korrektionerna bland annat hänförde sig till att en av mätstationerna bytt läge. Det är ett legitimt skäl för korrigering, men kan inte förklara uppkomsten av en temperaturtrend, ej heller varför alla mätstationerna utom en uppvisar en framkorrigerad uppvärmning. Skeptikerna fortsatte därför att kräva att beräkningsmetoderna skulle redovisas. I januari 2010 tvangs NIWA medge att man inte kunde ange på vilka grunder korrektionerna utförts.

Det är tydligen endast Salinger som vet hur den korrigerade kurvan beräknats. Och Salinger säger bara att han använt sig av samma standardmetoder som andra institut, ett uttalande som i ljuset av Bild 55 skrämmer mera än det lugnar.


13.9   Kritik av alarmisternas temperaturberäkningar

Avslöjandet om Nya Zeelands artificiella uppvärmning kom månaden efter Climategate och drog uppmärksamhet till den kritik som det senaste decenniet riktats mot de alarmistiska institutens beräkningar av regionala och globala temperaturer.

För Nordens del hade Wibjörn Karlén funnit att 1900-talets temperaturutveckling varit snarlik den i USA:s glesbygder: Uppvärmning till 1940, sedan avkylning fram till 1980 följt av en ny uppvärmning som höjt årsmedeltemperaturen till 1940 års nivå. D’Aleo & Watts ger referens till forskare som konfirmerat Karléns resultat genom att granska våra nordiska meteorologiska register.

De senare ger nämligen klara besked138 om hur de uppmätta medeltemperaturerna år 2000 genomsnittligt ligger i förhållande till temperaturtoppen vid slutet av 1930-talet: Ungefär lika högt i Sverige (se Bild 56), Finland och Norge. Några tiondels grader lägre på Island och Färöarna. 0,2 ˚C högre i Danmark, som är det befolkningstätaste av länderna (tätortseffekten) och dessutom endast svarar för 3% av landytan. Sammantaget har alltså Norden år 2000 nätt och jämnt nått upp till 1940 års temperaturnivå enligt meteorologernas beräkningar av nationella årsmedelvärden. IPCC:s och CRU:s rapporter att 1940 års nivå överstigits med 0,5 ˚C tycks alltså även de vara baserade på beräkningar där korrektionsprogrammen framkallat en stark artificiell uppvärmning.

Bild 56 temp i Sverige


Karlén hade även funnit det omöjligt att reproducera IPCC:s rapporter om temperaturutvecklingen i Arktis, delar av Afrika och Australien. Christy har konfirmerat att IPCC gravt har överskattat uppvärmningen av Östafrika (Tabell 8). I NIPCC-rapportens utförliga Section 3.6 finner man att detsamma gäller för IPCC:s bedömning av temperaturutvecklingen i Arktis. Analys av registrerade data för 222 mätstationer i Australien ledde enligt D’Aleo & Watts till slutsatsen att denna kontinent (i likhet med Nya Zeeland) inte visat någon uppvärmningstrend överhuvud taget under 1900-talet. IPCC:s överskattning av uppvärmningen i USA och Ryssland har jag redan nämnt.

D’Aleo & Watts ger en mångfald ytterligare belägg för att IPCC:s bedömning av den globala uppvärmningen bygger på beräkningar som introducerat artificiella trender mot högre temperatur genom stationsbortfall, tätortseffekten, och olämpliga korrektionsmetoder.


138  
http://www.smhi.se/hfa_coord/nordklim/index.php?page=dataset

 

 

13.10   Hur alarmisterna svarat på kritiken

Efter Climategate tycks de amerikanska instituten GISS och NCDC ha vinnlagt sig om att söka öka öppenheten rörande beräkningarna av globala och regionala temperaturer. CRU har emellertid med stöd av moderorganisationen East Anglia University stått fast vid sin vägran att redovisa källuppgifter om vilka mätstationsdata deras beräkningar utgått från. Sommaren 2011 fann engelsmännens Information Commissioner’s Office att sådana data utgör offentliga uppgifter som universitet i ett specifikt ärende ålades att lämna ut. Universitetet och CRU fogade sig i utslaget.139 Därmed kan man kanske hoppas att eran med hemliga data och hemliga beräkningsmetoder nu ska vara över.

Däremot har inget av de tre instituten ansett det nödvändigt att ändra sina beräkningsmetoder. GISS har fortsatt att hävda att Arktis är den region som värmts upp snabbast på jorden. Färska kontrollberäkningar visar att den temperaturtrenden, i likhet med Nya Zeelands, huvudsakligen uppstått i datorerna. Station för station finner man att rådata genom ”korrektioner” pålagts en stigande temperaturtrend i storleksordningen 0,3–0,8 ˚C/århundrade på Island och Grönland,140 i Ryssland och Norge,141 samt utmed Norra Ishavet.142

År 2012 ersatte CRU dataserien CRUTem3 för globala temperaturer med en uppdaterad version CRUTem4 som inkluderar data från Arktis. Därigenom lyckades man pressa 2000-talets temperaturer ytterligare någon tiondels grad uppåt, så att år 2005 och 2010 kom att framstå som varmare än det tidigare toppåret 1998. Skeptiker påpekade omgående att problemet snarare är att fastställa om de nuvarande temperaturerna ens än högre än de var runt 1940. Meteorologen Watts styrkte sin kritik av CRU:s nya temperaturserier med analyser som visade att Arktis påstådda uppvärmning under 1900-talet bland annat uppkommit genom korrektioner som sänkt temperaturerna under 1900-talets första hälft. För temperaturutvecklingen fram till 1940 uppgick den framkorrigerade avkylningen i medeltal till 0,7 ˚C för 26 specificerade arktiska mätstationer.143

I ett arbete år 2009 påvisade en grupp prominenta skeptiska klimatologer att globala temperaturer som beräknats från markstationsdata svarar mot signifikant starkare uppvärmningstrender än vad man får fram från havstemperaturdata eller från satellitmätningar.144 Man drog slutsatsen att detta kan hänföras till att markstationsberäkningarna är behäftade med artificiella värmepåslag. D’Aleo & Watts översiktsartikel identifierar flera uppenbara källor till sådana artificiella påslag. NIPCC bedömer med referens till ett stort antal studier att negligering av tätortseffekten är den väsentligaste källan till artificiella värmepåslag vid beräkningar av såväl regionala som globala temperaturtrender.

GISS, NCDC och CRU har än så länge (maj 2015) föredragit att bortse från den framförda kritiken av institutens beräkningsmetoder. Det är inte bästa sättet att återställa förtroendet.


139  
http://www.uea.ac.uk/mac/comm/media/press/2011/July/crutem3
140   http://notalotofpeopleknowthat.wordpress.com/2012/01/
141   http://notalotofpeopleknowthat.wordpress.com/2012/02/28/
142   http://notrickszone.com/2012/03/01/
143   http://wattsupwiththat.com/2012/03/19/crus-new-hadcrut4-hiding-the-decline-yet-again-2/
144   P. J. Klotzbach et al., 2009, Journal of Geophysical Research114:D21102

 

13.11   Konsekvenser av skeptikernas kritik

Kontrollberäkningarna av regionala temperaturer har visat att stora delar av världen (Antarktis, Australien, Nya Zeeland och Ryssland) varken har blivit varmare eller kallare under 1900-talet. Likväl är det få skeptiker som betvivlar att jorden globalt sett värmts upp. Vad man hävdar är att uppvärmningen troligen bara har varit vid pass hälften så stor som IPCC rapporterat. Den korrekta globala temperaturutvecklingen skulle kunna vara snarlik den man observerat i Arktis, Norden och USA:s glesbygd: En temperaturtopp 1940, följt av avkylning till cirka 1970 och sedan ny uppvärmning mot 1940-års nivå.

Den möjligheten stöds även av resultat erhållna med indirekta temperaturmarkörer. Sådana data ger temperaturskattningar som under 1900-talet senare hälft är avsevärt lägre än de uppmätta och korrigerade temperaturer som beskrivs i IPCC:s rapporter (jag återkommer till det i Avsnitt 14.4). Diskrepansen är så tydlig att man det senaste decenniet börjat hänvisa till den under namnet divergensproblemet.145 En möjlig lösning på detta problem är att de indirekta markörerna ger en sannare bild av temperaturutvecklingen än vad IPCC:s rapporter gör, och att den verkliga bilden är den som observerats i Arktis, Norden, och USA:s glesbygd.

Skulle så vara fallet, står alarmisterna inför starkt förvärrade trovärdighetsproblem. Den redan svaga korrelationen mellan temperatur och atmosfärens koldioxidhalt skulle ytterligare försvagas. Klimatmodellerarna skulle få ännu svårare att simulera 1900-talets temperaturkurva och bli tvungna att drastiskt skriva ner prognoserna för 2000-talets förmodade uppvärmning. Budskapet att jorden är varmare än den varit på tusen år skulle få mildras till att jorden blivit lika varm som på 1930-talet.

För svensk del behöver vi inte begränsa oss till att betrakta 1900-talets temperaturutveckling. En av världens tidsmässigt längsta temperaturserier har registrerats i Uppsala. De årsmedeltemperaturer som uppmätts där under perioden 1722–2005 finns (efter viss, men inte full, korrektion för tätorts-effekten) utlagda på SMHI:s hemsida och återges i Bild 57. Av denna framgår att det var ovanligt varmt i Uppsala år 2000, då årsmedeltemperaturen översteg 7 ˚C. Men det gjorde den även 1988, två år under 1930-talet, två år under 1770-talet, två år under 1730-talet, samt 1723.

Bild 57 temp i Uppsala

Följaktligen är det inte mycket som tyder på att den nutida värmen i Uppsala med omnejd är exceptionell historiskt sett. Stadens högsta korrigerade årsmedeltemperatur uppmättes faktiskt år 1723. Sedan dess har varma år omväxlat med kalla år och varma decennier med kalla decennier. Det intryck man får av Bild 57 är att Uppsala under industrialismens tid uppvisat en tämligen trendlös temperaturutveckling.

SMHI:s rapporter om Uppsalas och Sveriges temperaturutveckling hänför sig förvisso till lokala förhållanden. Men vi kan lita på dem eftersom vi vet vilka observationer och beräkningsmetoder de stöder sig på. Det kan man dessvärre inte säga om IPCC:s rapporter om jordens regionala och globala uppvärmning.

Sommaren 2012 meddelade meteorologen Anthony Watts att han tillsammans med ett antal kollegor genomfört en detaljerad kontrollberäkning av USA:s temperaturutveckling 1979–2008 med metoder som godkänts av Världsmeteorologiska organisationen.146 Resultaten konfirmerade att NCDC genom olämpliga korrektioner och negligering av tätortseffekten fått uppvärmningen av USA att framstå som ungefär dubbelt så stor som den varit enligt välbelägna mätstationer.

Fortsatta kontrollstudier har bekräftat att de temperaturtrender som GISS, NCDC och CRU beräknat för mätstationer världen över som regel avviker från vad rådata visar, alltid i riktning mot starkare uppvärmning. Vidare har av instituten rapporterade historiska temperaturdata ändrats upprepade gånger utan någon förklaring, alltid i riktning mot starkare uppvärmning. Det har minskat tilltron till institutens beräkningsmetoder och omsider fått det politiska etablissemanget att reagera.

I april 2015 meddelade den engelska Global Warming Policy Foundation att man tillsatt en internationell arbetsgrupp bestående av eminenta klimatologer, fysiker och statistiker och gett den i uppdrag att förutsättningslöst granska beräkningarna av globala temperaturer. Målsättningen anges vara att granskningen ska klargöra vad de införda korrektionerna av rådata har för effekter och i vilken mån de är vetenskapligt befogade eller ej.

Det förefaller vara ett bra första steg för att nå fram till globala temperaturdata som är helt befriade från artificiella påslag. Att ha tillgång till korrekt information om temperaturutvecklingen är av utomordentligt intresse för många vetenskapliga ämnesområden, naturvetenskapliga (t. ex. biologi) såväl som humanistiska (t. ex. historia).