↑ Åter till BOKEN

Kapitel 12: Skeenden på lång sikt

Om kol/syrecykeln och skälen till att jordens
atmosfär innehåller 21 procent syre, men bara
några hundradels procent koldioxid

Samt om vådan av att fossilisera kolföreningar
och nyttan med att elda upp fossila bränslen

 

 

12.1   Varför är luftens koldioxidhalt så låg?

Under industriell tid har luftens koldioxidhalt ökat från 0,03% till 0,04%. Är det något att rädas för? Det tycker inte jag, med tanke på gasens oumbärlighet för livet på jorden. Som biokemist vill jag i stället påstå att lufthalten av koldioxid är skrämmande låg, även efter ökningen till 0,04%.

Koldioxid har en väldokumenterad positiv effekt på växters tillväxt (NIPCC 2007, Kapitel 7), något som drivhusodlare ibland dragit nytta av genom att höja gasens halt på artificiell väg. Världens viktigaste sädesslag, ris, ger optimal avkastning vid en koldioxidhalt runt 0,10%. Vid sådana måttligt förhöjda koncentrationer av koldioxid har tillväxtökningar i storleksordningen 25–100% observerats för i stort sett alla undersökta växtarter. Och när växterna mår bra, mår även växtätarna och rovdjuren bra. Därför finns det all anledning att betrakta luftens nuvarande koldioxidnivåer som suboptimala för livet på jorden. Livet blir frodigare vid högre nivåer. Några toxiska effekter av koldioxid ser man normalt inte förrän halten överstiger 1%.

Atmosfären på jordens grannplanet Venus består till mer än 95% av koldioxid. Detsamma gäller för grannplaneten Mars. Astronomer anser att även jordens atmosfär en gång i tiden utmärkts av höga koldioxidhalter. Sedan dess har halten sjunkit till så låga nivåer att man med normalt kemisk språkbruk kan säga att luften numera endast innehåller spårmängder av koldioxid. Varför har det blivit så, och varför just på jorden?

En möjlig förklaring finner vi i vattnets fasegenskaper och planeternas olika avstånd från solen. På Venus är temperaturen så hög att vatten företrädesvis föreligger i ångform. Mars är så kall att vatten företrädesvis föreligger som is. Men på jorden har vatten kunnat ansamla sig i flytande form och bilda oceaner. Det har haft en avgörande inverkan på atmosfärens sammansättning av flera skäl:

     •      Koldioxidens stora vattenlöslighet har medfört att större delen av luftens koldioxid tagits
.            upp av oceanerna

      •      Oceanerna har gett upphov till ett kretslopp av vatten i form av avdunstning, nederbörd,
            
och återflöde till oceanerna. Kretsloppet har fört salter till havet genom så kallad kemisk
.            vittring till lands, vilket lett till en långsam kontinuerlig utfällning av svårlösliga
.            karbonater till havs med åtföljande successiv minskning av oceanernas och luftens halt

.               av koldioxid

      •      Närvaron av vatten i flytande fas har lett till uppkomsten av liv. Levande organismer har
.            producerat kolföreningar vilka kontinuerligt fossiliserats i viss utsträckning och
därmed
.            bidragit till att avlägsna koldioxid från hav och luft

De enorma mängderna koldioxid i jordens ursprungliga atmosfär har alltså i stor omfattning omfördelats till hydrosfären i takt med att oceanerna bildades när jorden var ung. På längre sikt har det skett en långsammare omfördelning av kolföreningar från atmosfären och hydrosfären till litosfären genom kemisk och biologisk fossilisering. Det är denna långsamma bildning av kolhaltiga mineral (kalksten, krita, fossila bränslen) som omsider sänkt luftens koldioxidhalt till de nuvarande låga nivåerna.

Men varför har vi i förindustriell tid hamnat på nivåer runt 0,03%? Det ska jag strax försöka ge ett svar på, men för att komma därhän ska jag först ta upp varifrån jordatmosfären tros ha fått sitt syre.


12.2   Hur jordatmosfären fick sitt syre

Syre är det vanligaste grundämnet på jorden. Det föreligger till allra största delen bundet i form av oxider (t. ex. bergarter och vatten), vilket hänger samman med att syre är mycket starkt oxiderande. Därför krävs det starka energikällor för att frigöra syre ur oxiderna. Utanför biosfären kan en oxid som vatten i stort sett endast sönderdelas naturligt till syre och väte genom elektrolys (åska) och fotolys (solljus).

Det finns olika åsikter om hur det gick till när solen och planetsystemet bildades. Därför råder det också delade meningar om hur den ursprungliga atmosfären såg ut och förändrades medan jorden var ung. Fotolys och elektrolys av vatten tycks dock inte ha förmått bidraga påtagligt till att frigöra syre. Det stora flertalet forskare förefaller nämligen vara överens om att luft och hav i stort sett var helt syrgasfria de första tre årmiljarderna efter jordens tillkomst för 4,6 miljarder år sedan.

Under dessa syrgasfria årmiljarder uppstod livet i form av encelliga organismer och finslipades genom naturligt urval. Organismerna utvecklade allt sinnrikare mekanismer för funktioner som celldelning, ämnesomsättning, energiförsörjning och den genetiska koden. De ursprungliga haven och sjöarna var mycket rika på koldioxid, varför organismerna tidigt tycks ha byggt upp en ämnesomsättning baserad på kolhydratsyntes genom koldioxidfixering. Sådan syntes kräver reduktionsmedel (t. ex. svavelväte). Tillgången på dessa kan ha begränsat det tidiga livets utbredning.

Den begränsningen upphävdes när cyanobakterier (blågröna alger) för ungefär två miljarder år sedan lärde sig att producera kolhydrater genom fotosyntes. Närmre bestämt förvärvade cyanobakterierna förmågan att med solljuset som energikälla använda vatten som reduktionsmedel vid kolhydratproduktionen. Vattnets väte byggdes in i kolhydraterna. Vattnets syre blev en avfallsprodukt:

                                       n CO2 + n H2O(HCOH)n + n O2

Till en början hölls syrgaskoncentrationen i hav och luft nere av att oceanerna innehöll stora mängder av syrgasreducerande ämnen. När dessa ämnen förbrukats efter några hundratals miljoner år, började oceanerna att syrsättas. Därmed syrsattes även atmosfären, eftersom syrets vattenlöslighet är så liten att mer än 95 % av det producerade syret bör ha avgasats till luften.

Syrsättningen av hydrosfären var säkerligen den värsta miljökatastrofen jorden någonsin varit utsatt för. Syrgas var ett första rangens miljögift för den tidens organismer, vilka utvecklats i syrgasfri miljö. Större delen av de dittills utvecklade livsformerna dog troligen ut, förgiftade av syrgasen.

I gengäld uppstod andra livsformer, bakterieätare och avfallsätare som levde på de kolföreningar cyanobakterierna kontinuerligt skapade genom sin fotosyntes. Många av dessa snyltare (inklusive våra egna förfäder) skaffade sig energi genom att förbränna kolföreningarna med syrgas.

Livet gick vidare och utvecklades vidare, bland annat mot flercelliga organismer. Vid den så kallade kambriska explosionen för drygt 500 miljoner år sedan expanderade livet dramatiskt, och omsider tog det sig även upp på land. Där kunde landlevande alger och gröna växter bidraga till fortsatt bildning av den fotosyntetiska avfallsprodukten syrgas.

Mot den bakgrunden förefaller det troligt att syret i jordens atmosfär till helt övervägande del är av biologiskt ursprung och har frigjorts som avfallsprodukt vid den fotosyntetiska koldioxidfixeringen. Låt oss spinna vidare på den tanken!


12.3   Kol/syrecykeln

The bottom is nådd
.  Lennart Bergelin

Vid den kambriska explosionen hade atmosfärens halt av koldioxid enligt skattningar av IPCC och andra sjunkit till ungefär 0,6%, medan syrgashalten stigit till en eller några få procent. Sedan dess har koldioxidhalten fortsatt att sjunka och syrgashalten fortsatt att stiga. Nu innehåller atmosfären 21% syrgas. När kommer syrgashalten att ha stigit till, säg, 23%?

Enligt IPCC:s kolcykeldata tar biosfären årligen upp cirka 60 ppm koldioxid genom fotosyntes. Varje konsumerad koldioxidmolekyl ger upphov till en syrgasmolekyl, vilket innebär att fotosyntesen årligen producerar 60 ppm syrgas (volymprocent av gasformiga ämnen är direkt jämförbara vad molekylantalet beträffar). Därför borde det inte ta mer än cirka 350 år innan biosfären genom fotosyntes har producerat tillräckligt med syrgas för att kunna höja atmosfärens syrgashalt från 21% till 23%. Det förefaller kanske paradoxalt, med tanke på att det tagit mer än en halv miljard år att bygga upp atmosfärens nuvarande syrgasnivå.

Förklaringen är att så gott som all producerad syrgas tämligen omgående förbrukas i förbränningsprocesser. Numera svarar kolcykeln för huvudparten av denna förbränning, och så har det troligen varit ända sedan den kambriska explosionen. Kolcykeln föreskriver att det råder balans mellan fotosyntes och förbränning av det som fotosyntetiserats. Det innebär att kretsloppet egentligen är en kol/syrecykel. Den koldioxid som förbrukas genom fotosyntes återbördas till atmosfären genom förbränning av de fotosyntetiserade föreningarna, och vid förbränningen förbrukas den syrgas som bildats vid fotosyntesen.

Så länge kol/syrecykeln är perfekt balanserad kan fotosyntesen varken ändra på atmosfärens halt av koldioxid eller halten av syre. Men när de fotosyntetiserade kolföreningarna fossiliseras i stället för att förbrännas uppstår en obalans som leder till att en motsvarande mängd syrgas ackumuleras i atmosfären. Det är alltså fossiliseringen av biologiska kolföreningar som har lett till att atmosfärens syrgashalt ökad till 21%.

Kan det verkligen stämma? Om luftens koldioxidhalt bara var 0,6% när den kambriska explosionen inträffade, så kan ju inte fossiliseringen av dessa 0,6% ha ökat syrgashalten med mer än just 0,6%. Det är vid pass 35 gånger mindre än den skattade ökningen från någon enstaka procent till 21%.

Jodå, det stämmer fint som ögat. Om luften innehöll 0,6% koldioxid under kambrium, så bör oceanerna då (liksom nu) ha innehållit cirka femtio gånger så mycket koldioxid i form av kolsyrasalter. Den totala mängden koldioxid i luft och hav bör därför ha varit tillräckligt stor för att kunna åstadkomma en höjning av syrgashalten till 21%. Jag håller det till och med för troligt att syrgashalten hamnat på 21% av det enkla skälet att motsvarande mängd omsättningsbar koldioxid var vad som fanns tillgängligt för 600 miljoner år sedan och därmed har kunnat fossiliseras fram till nu.

Däremot lär syrgashalten aldrig kunna komma upp i 23% på fotosyntetisk väg. För att höja syrgashalten från 21% till 23% skulle biosfären nämligen behöva fixera (och fossilisera) ytterligare 2% = 20 000 ppm = 42 000 GtC koldioxid. Så mycket omsättningsbar koldioxid finns det inte längre kvar på jorden. Atmosfären, biosfären och hydrosfären sammantaget innehåller mindre än 42 000 GtC koldioxid enligt IPCC:s kolcykeldata. Lite förenklat skulle man kunna säga att syrgashalten fastnat på 21% eftersom fossiliseringen av kolföreningar omsider har drivit jordens omsättningsbara kol-dioxidreservoarer i botten.


12.4   Fotosyntesens kompensationspunkt

Men atmosfärens förindustriella koldioxidhalt var cirka 0,03%, och bottnen borde väl ges av noll procent? Ja, det är riktigt om det är likgiltigt huruvida biosfären hålls vid liv eller ej. Men vill vi ha kvar en biosfär av nuvarande omfattning och utformning, så är bottnen redan nådd för havens och luftens koldioxidhalter. Låt mig förtydliga varför!

Fotosyntesen av kolhydrater från koldioxid och vatten är en komplex process bestående av ett flertal delreaktioner som vi inte behöver gå in på i detalj. Hos så kallade C3-växter, dit det mesta av jordens grönska hör, sker själva fixeringen av luftens koldioxid genom att koldioxiden reagerar med en femkols sockerart. Därvid bildas det två identiska trekolsföreningar (därav beteckningen C3-växter) som organismen kan tillgodogöra sig i sin ämnesomsättning:

                                CO2 + C–C–C–C–C 2 C–C–C

Reaktionen katalyseras av ett enzym med namnet ribulosbisfosfat-karboxylas/oxygenas, vanligen förkortat till rubisco. Det är ett av världens äldsta enzym och tros ha existerat minst en miljard år innan cyanobakterierna började producera syrgas. Tråkigt nog för C3-växterna katalyserar rubisco även en analog fixering av syrgas. Därvid bildas det en nyttig trekolsförening samt en onyttig tvåkolsförening. Den senare måste växterna göra sig av med genom att förbränna den, vilket leder till bildning av koldioxid genom så kallad fotorespiration. Syrgasfixeringen motverkar därför den nyttiga fixeringen av koldioxid.

Hur stor del av de två fixeringsreaktionerna som går till nyttiga ändamål avgörs av kvoten mellan lufthalterna av koldioxid och syre. För varje given syrgasnivå finns det en viss koldioxidhalt där växternas respiration ger upphov till lika mycket koldioxid som växterna fixerar genom fotosyntes. Denna så kallade kompensationspunkt anger hur hög koldioxidhalten minst måste vara för att växterna ska kunna åstadkomma någon nettosyntes av kolföreningar genom fotosyntes. För den nuvarande syrgasnivån på 21% ligger kompensationspunkten för C3-växter ungefär vid en koldioxidhalt av 0,01%. Sjunker halten under denna bottennivå (100 ppm) finns det inte ens en teoretisk möjlighet för C3-växterna att hålla sig vid liv.

I praktiken torde det krävas åtskilligt högre lufthalter av koldioxid för att C3-växterna och av dessa beroende organismer ska ha någon chans att överleva. Enligt data presenterade av jordbruksverket sjunker skördeutbytet av skandinaviska brödsädsväxter snabbt mot noll redan när koldioxidhalten närmar sig 200 ppm (Bild 53). Det är på denna låga svältgränsnivå som koldioxidhalten enligt IPCC har legat under de istider som dominerat jordens tillstånd de senaste två årmiljonerna.

Bild 53

De stora massutrotningar av liv som inträffat under jordens historia har nästan undantagslöst sammanfallit med istider. Det finns många hypoteser om vad som orsakat kylan (vulkanutbrott, meteornedslag, kosmisk strålning, etc.). Men effekten på landlivet kan i samtliga fall mycket väl ha varit relaterad till att kylan genom ökning av koldioxidens vattenlöslighet sänkt atmosfärens koldioxidhalt så mycket att en mångfald C3-växter inte längre kunnat leva på sin fotosyntes.

Det kan till och med vara så att svältgränsen för nutidens C3-växter ligger runt 200 ppm koldioxid av den enkla anledningen att den senaste istiden lett till utrotning av alla växter som krävt högre koldioxidhalter för att kunna överleva.

Hur som helst är det uppenbart att luftens nuvarande koldioxidhalt ligger skrämmande nära kompensationspunkten för C3-växter och har gjort så under hela istidsåldern. Halten är så låg att den även under innevarande interglaciala värmeperiod är suboptimal och begränsar storleken av jordens biosfär. Varje höjning (åtminstone upp till en fördubbling) av koldioxidhalten ger oss en signifikant grönare jord med ökad biomassa. Varje sänkning av koldioxidhalten kommer att vara till förfång för huvudparten av nu levande organismer och leda till en minskning av biosfärens omfattning. Det är vad man kan utläsa av Bild 53 och en uppsjö likartade data, refererade av NIPCC.


12.5   Vådan av att fossilisera kolföreningar

Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen,
gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol
                                                                  Evert Taube

Vid den kambriska explosionen var kvoten mellan luftens halt av koldioxid och syrgas mer än hundra gånger högre än nu. På den tiden ställde inte den onyttiga fixeringen av syre till något bekymmer för växternas fotosyntes. Koldioxid fanns i överflöd, och så förblev det troligen ända fram till för några tiotals miljoner år sedan. Mycket tyder därför på att biosfären har varit långt mera omfattande än nu under stora delar av den efterkambriska tiden. Många anser att toppvärdena för jordens samlade biomassa nåddes under den frodiga perioden karbon för runt 300 miljoner år sedan.

Under karbon och den efterföljande perioden perm fossiliserades i varje fall ovanligt mycket växtmaterial. 80% av jordens kända stenkolsreservoarer är från dessa perioder. Sedan dess har fossiliseringen av kolföreningar fortsatt, sakta men säkert. En femtedel av världens kända oljereservoarer bildades under perioden krita för runt 100 miljoner år sedan. Då avsattes också stora minerallager av kalciumkarbonat i form av kalksten och krita från havslevande organismers skal och skelett.

Vartefter fossiliseringen av kolföreningar fortskridit, har luftens och havens koldioxidhalt minskat och syrgashalten ökat. Den onyttiga fixeringen av syrgas har därmed blir alltmera besvärande för C3-växterna, och koldioxidhalten har omsider sjunkit till suboptimala nivåer farligt nära kompensationspunkten. Detta har med stor säkerhet lett till en minskning av den totala mängden biomassa. Livet har blivit mindre frodigt. Koldioxid har blivit en biologisk bristvara, som det råder stark konkurrens om.

Denna konkurrens kan förklara varför det under de senaste 10 årmiljonerna har utvecklats ett flertal så kallade C4-växter, vars förmåga att ta upp koldioxid är långt större än C3-växternas. C4-växter använder en del av den upptagna solenergin till att koncentrera koldioxiden i de celler där fotosyntesen sker. Därigenom kan sådana växter (t. ex. exotiska gräsarter som majs, sockerrör och hirs) överleva även om luftens koldioxidhalt skulle sjunka ner mot 10 ppm.

C4-växternas överlägsenhet vad koldioxidupptaget beträffar motverkas av deras något större behov av energi i form av solljus. Därför har de än så länge främst varit konkurrenskraftiga i tropikerna, där de även kunnat dra nytta av sin större förmåga till vattenhushållning. Räknat i biomassa utgör C4-växterna ännu endast 3–4% av jordens växtlighet. Likväl anses de redan svara för ungefär hälften av landvegetationens årliga upptag av koldioxid. Det visar vilken oerhörd fördel C4-växterna har i konkurrensen om koldioxid och ger en antydan om i vilken riktning utvecklingen är på väg.

Så länge luftens koldioxidhalt förblir suboptimal löper de vackra C3-blommorna på Sjösala äng stor risk att utkonkurreras av C4-växter. Forskare vid Lantbruksuniversitetet har varnat för att C4-ogräs av flera arter är på väg att etablera sig i Sverige.121 En utrotning av jordens C3-växter tycks stå för dörren. Det kan uppfattas som en miljökatastrof av samma rang som utrotningen av jordens ursprungliga livsformer som inte tålde syrgas.

Kommer därtill att fossiliseringen av kolföreningar genom sin utarmning av luftens koldioxidhalt kan vara den huvudsakliga anledningen till att jorden långsiktigt blivit allt kallare och de senaste årmiljonerna hamnat i istidsåldern.


121
  H. Eckersten et al., Statens Offentliga Utredningar 2007:60 Bilaga B 24

 


12.6   Livet under istidsåldern

Alarmister framställer ofta den globala uppvärmningen som ett hot mot livet på jorden. Det får mig att undra om vi bor på samma planet. Själv har jag svårt att hitta några tecken på att vår natur far illa av värme. Tvärtom är livet som frodigast där medeltemperaturen är som högst.
Den globala uppvärmningen under 1900-talets har inte ändrat på det förhållandet. Biosfärens naturliga tillväxt har ökat globalt, även i de redan heta tropiska regnskogarna.

Vad jag i stället ser är en jord som långsiktigt blivit alltmer avkyld och numera nått en istidsålder där naturen ständigt kämpar mot kölddöden. Under 85% av de senaste 2 årmiljonerna har vår planet varit täckt av omfattande inlandsisar, vilka slagit ut stora delar av livet till lands. Under
de relativt sett kortvariga interglacialerna har den permanenta istäckningen begränsats till polar- och fjäll
områden, men de livshotande effekterna av kylan har haft större utsträckning än så.
Det bär den
nuvarande interglacialen klart vittnesbörd om, åtminstone för oss nordbor.
Hösten den är kärv,
vintern ett fördärv.

Varje höst vissnar flertalet svenska växtarter ner, eftersom de inte kan upprätthålla normala livsaktiviteter under vinterkylan. Lövträd fäller sina blad och går in i ett vilotillstånd för att överleva vintern. Björnar, igelkottar, grodor, ormar och ödlor går i ide av samma anledning. Mängder av fåglar överger de vintriga delarna av jorden och flyttar till varmare nejder för att kunna överleva. Massor av insekter och andra småkryp försvinner likaså ur sikte, gud vet vart, och dyker inte upp igen förrän värmen återvänt. Och själva kryper vi in i våra uppvärmda hus för att inte frysa ihjäl.

Ur biologisk aspekt är det uppenbart att istidsåldern varit till förfång för livet på jorden och minskat dess utbredning och omfattning. Isbjörnar finns inte i Arktis för att de älskar polarkylan, utan för att de är en av de få arter som lyckats leva med den. Samma sak gäller för pingvinerna i Antarktis. Polarområdena är fattiga på liv, och artfattigdomen på grund av kylan sträcker sig långt utanför polcirklarna. Norra halvklotets karga tundror med permafrost når på sina ställen söder om skånska breddgrader. Vintertid lamslås stora delar av jordens djur- och växtliv även i de tempererade klimatzonerna.

Denna naturens kamp mot kylan bevittnar vi årligen, trots att vi nu befinner oss i en interglacial värmeperiod. Långt värre har det varit under de regelbundet återkommande långvariga istiderna. Människan höll på att utrotas som art under den senaste istiden, vid vars slut antalet individer enligt genetiker sjunkit till några få tusen överlevare. Neanderthalmänniskan överlevde inte istiden. Även nästa istid lär krympa såväl utbredningen som omfattningen och artrikedomen av livet på jorden. Den kommer att bli en katastrof för såväl natur som mänsklig kultur av skäl som är så uppenbara att jag inte behöver orda om dem.

I stället frågar jag mig hur jorden har hamnat i denna förödande kalla istidsålder. Vad har orsakat den långsiktiga trenden mot allt lägre globala temperaturer? Kan vi göra något för att undvika uppkomsten av en ny istid, eller för att åtminstone mildra effekterna av den?


12.7   Kan vi undkomma en ny istid?

Jorden var mycket varmare för hundratals miljoner år sedan när atmosfärens koldioxidhalt var mycket högre än nu, säger IPCC och tar det som belägg för att koldioxiden har en signifikant växthuseffekt. Man anser med andra ord att det är minskningen av luftens koldioxidhalt som har fört in jorden i istidsåldern. Mycket talar för att det kan förhålla sig så. Det går i varje fall inte att skylla den långsiktiga trenden mot lägre temperaturer på en minskad solaktivitet. Astronomer har lagt fram övertygande belägg för att solens aktivitet långsiktigt ökar i en takt av cirka 10% per årmiljard.

Låt oss därför anta att IPCC har bedömt situationen korrekt. Då kan man konstatera att fossiliseringen av kolföreningar är den egentliga orsaken till att koldioxidhalterna långsiktigt minskat så att jorden har hamnat i en istidsålder. Vill vi bryta den långsiktiga trenden mot allt lägre temperaturer bör vi återföra fossilt kol till atmosfären i form av koldioxid, till exempel genom förbränning av fossila bränslen. Men kan det rädda oss från att drabbas av en ny istid?

Knappast! De kända reservoarerna av fossila bränslen utgör enligt IPCC 3700 GtC. Förbränner vi dessa reservoarer av kol, olja och gas kommer atmosfären att tillföras koldioxid svarande mot 1 750 ppm. Därav kommer på sikt 98,5% att tas upp i hydrosfären och biosfären enligt IPCC:s kolcykel-schema, varför det bestående bidraget till ökning av atmosfärens koldioxidhalt inte blir större än 26 ppm. Det är ungefär lika mycket som halten har ökat de senaste femton åren. Motsvarande uppvärmningsbidrag lär inte kunna frälsa oss från någon ny istid, inte ens enligt alarmisternas sätt att beräkna växthuseffekter.

Vill vi bestående återställa luftens koldioxidhalt till de nivåer (500–1000 ppm) som tycks ha före-legat för några miljoner år sedan, måste vi i själva verket frigöra vid pass tjugo gånger så mycket fossil koldioxid som förbränningen av de kända reservoarerna av fossila bränslen kan ge. Hur det skulle kunna gå till får framtida generationer fundera på. Att ge sig på jordens väldiga lager av kalksten och krita och bränna dem till cement för att frisätta den fossiliserade koldioxiden hjälper föga. Cement används till betong och murbruk, vilka karboniseras när de stelnat och efter några år åter tagit upp huvudparten av den koldioxid som frisattes vid cementtillverkningen.

Är det troligt att det ska inträffa en ny istid? Ja, det verkar vara en ofrånkomlig utveckling om vi inte vidtar åtgärder för att drastiskt höja atmosfärens växthuseffekt eller drastiskt öka världens produktion av energi med teknik (t. ex. solpaneler och kärnkraft) som ger ett nettobidrag till jordens uppvärmning. Vind- och vattenkraft ger inte något värmande nettobidrag. Fusionskraft skulle kunna vara en lösning, men sådan teknik har vi ännu inte lärt oss att behärska.

De senaste tre årmiljonerna har jorden med regelbundna intervall blivit svårt nedisad ett fyrtiotal gånger. Det finns stor anledning att tro att regelbundenheten kommer att utsträcka sig till en fyrtioförsta nedisning och att denna redan är i antågande. Interglacialerna brukar vara 10 000–20 000 år långa. Den nuvarande har redan bestått i 12 000 år.

Starten på en istid måste definitionsmässigt utmärkas av att glaciärerna växer till sig, och det gör de för närvarande inte generellt. Å andra sidan karakteriseras temperaturkurvor alltid av Livet i Finnskogarnas ”Först så går det upp, så går det ner, …”. Trender på hundraårsnivå betyder inte så mycket. Det avgörande är den långsiktiga trenden på, säg, tusenårsnivå.

Och i det avseendet är det uppenbart att den nuvarande interglacialens topptemperaturer nåddes under det holocena optimet för vid pass 6 000 år sedan. Sedan dess har temperaturen långsiktigt sjunkit. Under det holocena optimet var Norra Ishavet långvarigt isfritt, så långvarigt att kraftiga strandvallar hann byggas upp längs de arktiska kusterna. Då försvann även glaciärerna så gott som helt från den skandinaviska halvön, och Sibiriens tundraområden tinade upp. Sedan dess har isen återkommit till Skandinaviens fjällområden och på sina ställen (t. ex. vid Jostedalsbreen) brett ut sig rejält. Och Sibiriens tundraområden har åter drabbats av permafrost.

Så nog finns det skäl att förmoda att en ny istid redan är på väg.


12.8   Fossila bränslen är biobränslen

Hållbar utveckling har med rätta blivit en honnörsterm inom miljörörelsen. Vi ska undvika att tära på naturliga resurser genom våra samhälleliga aktiviteter och istället söka bibehålla den naturliga balansen, i den mån man kan skönja någon sådan. Energiframställning med biobränslen är hållbar, eftersom den frisätter lika mycket koldioxid som togs upp när biobränslena producerades och därmed bibehåller balansen i kol/syrecykeln.

Eldning med torv då? Torv består av växtrester som genom bristande tillgång på syrgas undgått att brytas ner i hundratals eller tusentals år. Torvbildning ger en obalans i kol/syrecykeln och tär på atmosfärens redan suboptimala förråd av koldioxid. Att elda med torv återställer balansen och borde därför vara miljömässigt eftersträvansvärt. Så tycks även de flesta inom miljörörelsen numera se det. Torv räknades länge som ett fossilt bränsle, men omklassificerades för några år sedan till ett ”långsamt förnyelsebart” biobränsle.

Den svenska torven har bildats under den nuvarande interglacialen, men det finns torv som är betydligt äldre än så. När torv blir riktigt gammal övergår den till brunkol och så småningom till stenkol. Även brunkol och stenkol borde därför logiskt sett klassificeras som långsamt förnyelsebara biobränslen. Resonemanget kan utsträckas till fossila bränslen i allmänhet. De har alla bildats i biosfären genom obalans i kol/syrecykeln, och balansen kan återställas genom att förbränna dem. De är alla långsamt förnyelsebara. Skillnaden ligger bara i hur snabbt de kan förnyas.

Men varför skulle vi vilja förnya reservoarerna av fossila bränslen? Vad ligger det för hållbart eller eftersträvansvärt i att låta enorma mängder av den för naturen livsviktiga bristvaran koldioxid ligga uppbundna i form av fossila kolföreningar? Borde det inte vara viktigare att förnya jordens omsättningsbara koldioxidreservoarer genom att återställa balansen i kol/syrecykeln?

Som jag ser det utgör de fossila bränslena en icke önskvärd avfallsprodukt som växterna skräpat ner vår planet med på bekostnad av de livsviktiga omsättningsbara reservoarerna av koldioxid. Situationen är för mig analog med att spillningen efter fåglar har byggt upp väldiga lager av guano på olika ställen i världen. Jag ser inget som helst ohållbart i att vi städar upp efter fåglarna genom att nyttja guanon som gödsel och därmed återföra den till de naturliga kretsloppen. Analogt bör vi i görligaste mån städa upp efter växterna genom att förbränna så mycket fossila bränslen som möjligt så att koldioxiden återförs till kol/syrekretsloppet. Det går an att temporärt samla dynga i gödselstackar, men hanteringen blir inte hållbar förrän vi sprider ut dyngan på åkrarna.

Tillståndet på jorden har de senaste 300 miljonerna år långsiktigt präglats av sjunkande yttemperaturer och sjunkande lufthalter av koldioxid. Nu har såväl temperaturer som koldioxidhalter blivit så låga att livet på jorden farit illa av det. Låt vara att vi just nu befinner oss i en interglacial värmeperiod, men kallare tider är med stor säkerhet i antågande och ökad kyla medför sänkta atmosfäriska koldioxidhalter och en minskad biomassa. En ny istid kan med rätta beskrivas som en katastrof. Däremot verkar det perspektivlöst att framställa 1900-talets globala uppvärmning av jorden med 0,7 ˚C som ett hot mot natur och kultur.

Om nu uppvärmningen ens varit 0,7 ˚C. Det senaste decenniet har det framförts stark kritik av alarmisternas sätt att beräkna globala temperaturer.