↑ Åter till BOKEN

Kapitel 11: Klimatmodellernas prognoser

Om växthuseffektens fingeravtryck
och 2000-talets temperaturutveckling

Gamla och färska spådomar rörande

de framtida temperaturerna,
samt
klimatmodellers prognosförmåga

 


11.1   Deskriptiva modeller

De röda mätpunkterna i Bild 48 A visar hur den medelvärdesutjämnade globala temperaturen har utvecklats under 1900-talet. De beskrivs tämligen väl av den dragna blå kurvan, vilken beräknats genom att anpassa ett sjundegradspolynom med minsta-kvadrat-metoden. Polynomet är alltså en bra deskriptiv modell, som dessutom förutsäger att temperaturen kommer att stiga kraftigt i framtiden.

Bild 48 anpassning av polynom

I Bild 48 B har på samma sätt ett åttondegradspolynom anpassats till mätpunkterna. Den nya modellen ger en ännu bättre beskrivning av mätvärdena (även om det inte syns för blotta ögat), men leder till helt andra förutsägelser av den framtida temperaturutvecklingen.

Exemplen ovan illustrerar att det inte är speciellt svårt att tillfredsställande beskriva mätresultat genom att anpassa modeller som innehåller ett stort antal justerbara parametrar. De deskriptiva modellerna i Bild 48 ger en god beskrivning av den observerade temperaturutvecklingen. Men det innebär inte att de förmår ge någon tillförlitlig information om de framtida temperaturerna.

De IPCC-stödda klimatmodellerna befinner sig fortfarande på ett utprovande preliminärt stadium där man genom subjektiva val av ett stort antal justerbara parametervärden försöker simulera redan gjorda klimatobservationer, främst de från 1900-talet fram till nutid. Dessa avancerade klimatmodeller har i princip större möjligheter än rent deskriptiva modeller att leda till korrekta förutsägelser. Men för att den möjligheten ska kunna realiseras måste två villkor vara uppfyllda. För det första ska modellerna vara deskriptivt giltiga, dvs. tillfredsställande kunna återge de observationer man redan gjort. För det andra måste modellerna valideras, dvs. deras prognosförmåga måste styrkas med någon av ett flertal tillgängliga metoder.

Låt oss granska vilka förutsägelser de IPCC-stödda klimatmodellerna lett till i två fundamentala avseenden som uppmärksammats av skeptiker! Det ena rör modellernas simulering av 1900-talets kända förhållanden, det andra modellernas prognoser för temperaturutvecklingen under 2000-talet.


11.2   Växthuseffektens fingeravtryck

Varför blir det så varmt inne i ett växthus? Det fanns en tid när man trodde att det berodde på att glaset i växthuset inte släpper ut den infraröda värmestrålningen. Det är den tron som gett växthuseffekten dess namn. Sedan fann man att det blir ungefär lika varmt i växthus byggda av material som släpper ut värmestrålning, och då fick man tänka om. Den sköna värmen i ett växthus, och den olidliga hettan i en bil som stått parkerad i sommarsol, orsakas inte av glasrutornas oförmåga att släppa ut värmestrålning. Likväl har den med balansen mellan inkommande och utgående strålningsenergi att göra.

När sommarsolen skiner mitt på dagen ligger temperaturen som ger strålningsbalans vid den sydsvenska markytan någonstans mellan 60 och 80 ˚C. Så höga gradtal skulle våra sydsvenska termometrar ha ställt in sig på om lufttemperaturen endast hade bestämts av strålningsbalansen. Men det gör den inte. Temperaturen inne i ett växthus sänks snabbt när man öppnar ventilationsfönstren.

Yttemperaturerna på jorden bestäms nämligen av samspelet mellan samtliga processer som bidrar till värmetransport från jordytan till rymden. Rangordnat är det luftkonvektion, vattenavdunstning och strålning som utgör de väsentligaste processerna. Markytan svalkas av genom luftkylning, men den marknära luften förblir varmare än luften högre upp i atmosfären.

Luftens temperatur avtar normalt med ökande höjd över marken enligt kurvor som meteorologerna kan räkna fram med sina värmetransportmodeller. Man har även funnit att kurvorna måste påverkas på ett karakteristiskt sätt av en ökning av växthuseffekten. Lufttemperaturerna höjs överlag, men upp till ungefär en mils höjd blir temperaturhöjningen större ju högre upp man kommer.

Övre troposfären skall med andra ord värmas starkare än markluften vid en global uppvärmning genom växthuseffekten. Detta är ett unikt kännetecken för växthuseffekten, ett så kallat ”fingeravtryck” som särskiljer växthuseffekten från naturliga värmekällor. Alla klimatmodeller som hänför större delen av 1900-talets globala uppvärmning till koldioxidens växthuseffekt förutsäger att detta fingeravtryck existerar och att det bör vara speciellt framträdande i tropikerna. Det illustreras av den blå kurvan i Bild 49, vilken baseras på likartade förutsägelser av 22 olika klimatmodeller.

Bild 49 fingeravtryck

Problemet för alarmister är att modellförutsägelserna inte stämmer överens med de observationer man gjort vid temperaturmätningar från satelliter och väderballonger. Under det sena 1900-talets globala uppvärmning har övre troposfären inte värmts mer än markluften, utan mindre (de svarta kurvorna i Bild 49).

Skeptiker tar dessa observationer som ett helt avgörande belägg för att växthuseffekten inte har gett något större bidrag ens till det sena 1900-talets globala uppvärmning. Växthuseffektens fingeravtryck återspeglar nämligen den mekanism som ger upphov till effekten enligt de meteorologiska teorier och samband alarmisterna stöder sig på. Värms inte de högre luftlagren mera än marklagren kan man inte få någon växthuseffekt genom förändringar av temperatur-gradienterna i troposfären.

Alarmister är medvetna om detta och har riktat stark kritik mot de temperaturdata som erhållits från satelliter och väderballonger. I den fjärde rapporten hävdar IPCC att diskrepansen mellan sådana mätresultat och klimatmodellernas förutsägelser har försvunnit efter det att mätfel korrigerats. Tar man hänsyn till observationernas statistiska spridning, finner man enligt IPCC att övre troposfären och den marknära luften har värmts ungefär lika mycket under perioden 1979–2004. Därför går det inte att hävda att övre troposfären värmts mindre än den marknära luften.

Må så vara, men det var inte det saken gällde. Det intressanta spörsmålet var om observationerna är förenliga med klimatmodellernas förutsägelse att övre troposfären ska värmas mer än den marknära luften. I det avseendet erkänner IPCC indirekt att förutsägelsen saknar stöd av de observationer som gjorts. Man ser ingen påtaglig skillnad i de observerade temperaturerna för marknära luft och den övre troposfären.

Men den intressantaste frågan ur vetenskaplig aspekt är om observationerna avviker så starkt från modellernas förutsägelser att de senare falsifieras. Det kan man avgöra med statistiska metoder. Sådana analyser genomfördes år 2009 av Klotzbach et al.107 och år 2010 av McKitrick et al..108 Båda grupperna fann att det föreligger en statistiskt signifikant skillnad mellan den observerade uppvärmningen av övre troposfären och klimatmodellernas förutsägelser. Därav drog grupperna slutsatsen att klimatmodellerna kraftigt överdriver koldioxidens växthuseffekt.

Även NIPCC tog upp fingeravtrycksproblemet i sin första rapport. Där betecknade man IPCC:s beskrivning av problemet som vilseledande och kom fram till samma slutsats som de två ovannämnda forskningsgrupperna: Diskrepansen mellan observationer och förutsägelser är signifikant och falsifierar hypotesen att det sena 1900-talets globala uppvärmning huvudsakligen orsakats av växthuseffekter.

Växthuseffektens fingeravtryck kan alltså inte ens upptäckas under sent 1900-tal då utsläppen av växthusgaser ständigt ökat och enligt IPCC gett upphov till en global uppvärmning utan motstycke på drygt tusen år. Det kan man ställa samman med observationen (Avsnitt 10.8) att återstrålningen av värme från atmosfären till jordens yta minskat sedan 1997, trots att utsläppen av växthusgaser fortsatt att öka under 2000-talet. Det förefaller befogat att fråga sig om det överhuvud taget finns någonting som tyder på att utsläppen av växthusgaser har haft en signifikant inverkan på de globala temperaturerna.

Alarmisterna anser att så är fallet och hävdar att vi kan lita på de IPCC-stödda klimatmodellernas förutsägelser. 2000-talets temperaturutveckling säger något helt annat.


107 
P. J. Klotzbach et al., 2009, Journal of Geophysical Research 114:D21102
108  R. McKitrick et al., 2010, Atmospheric Science Letters 11:270

 


11.3   2000-talets globala temperaturer

I 2001-års rapport stödde IPCC två spådomar rörande det första decenniet av det nya millenniet: Utsläppen av fossil koldioxid kommer att öka. Därför kommer även den globala temperaturen att fortsätta att stiga i en av klimatmodellerna förutsagd initial takt av 0,2–0,4 ˚C per decennium.

Nu kan vi konstatera att spådomen om utsläppens storlek besannats, medan spådomen om temperaturutvecklingen falsifierats av verkligheten. 1900-talets globala uppvärmning kulminerade år 1998 och har därefter avstannat. Efter 1996 (dvs. från och med 1997) har de globala yttemperaturerna inte uppvisat någon statistiskt signifikant ändringstendens överhuvud taget, illustrerat i Bild 50 på basis av satellitbestämda temperaturdata för den lägre troposfären.

Bild 50 hiatus

Innan jag går in på vad andra läser ut av resultaten i Bild 50 ska jag peka på två slutsatser jag själv direkt drar från dem:  

För det första har samtliga IPCC-stödda klimatmodeller misslyckats med att korrekt förutsäga temperaturutvecklingen under 2000-talet. Förutsägelserna har inte ens varit kvalitativt korrekta, trots att de avser de första modellerade decennierna där ackumuleringen av beräkningsfel borde vara som minst. Man kan inte lita på modellernas förutsägelser.

För det andra ger den uteblivna globala uppvärmningen under 2000-talet klart belägg för att jordens globala yttemperatur påverkas av faktorer som ingen av klimatmodellerna har tagit korrekt hänsyn till. Dessa faktorer är uppenbarligen av större betydelse än växthuseffekten. Annars skulle inte växthuseffektens temperaturhöjande bidrag ha kunnat upphävas, om det nu överhuvud taget är av påtaglig storlek.


11.4   Alarmisternas syn på 2000-talets temperaturer

Runt millennieskiftet var alla överens om att 1998 års temperaturtopp hade orsakats av El Niño och att temperaturerna de närmast efterföljande åren sänktes på grund av La Niña. Under nästa El Niño kommer den globala uppvärmningen att ta fart igen, trodde alarmisterna. Men så blev det inte. När IPCC år 2007 skulle lägga fram sin fjärde rapport stod det klart att en ny El Niño passerat utan att temperaturerna höjts över 1998 års nivå.

Likväl försökte alarmister ge sken av att den globala uppvärmningen hade fortskridit som vanligt. Sedan föregående rapport har temperaturerna fortsatt att bli högre, hävdade IPCC helt ogenerat i 2007 års rapport (WG1; Section 9.4.1.1). I den allmänna klimatdebatten slutade man upp med att ange hur mycket varmare (dvs. kallare) det blivit sedan tidigare toppnotering. I stället relaterade man nya temperaturdata till 1900-talets medeltemperaturer, eller visade kurvor som utjämnats över tillräckligt många år för att dölja temperaturtrenden under 2000-talet.

Och så började man upprätta tio-i-topp-listor för årsmedeltemperaturerna. Elva av de tolv senaste åren är de varmaste sedan 1850, står det att läsa i 2007-års IPCC-rapport (WG1; p. 36). Så kan det vara enligt de data IPCC stöder sig på, men beskrivningen ger en vilseledande bild av 2000-talets temperaturtrend. Även alarmister inser att den uteblivna globala uppvärmningen under 2000-talet falsifierar klimatmodellernas förutsägelser och utgör ett hot mot det alarmistiska budskapet.

IPCC:s koordinerande huvudförfattare Kevin Trenberth har försökt avvisa detta hot med påståendet att IPCC aldrig någonsin har lagt fram några realistiska klimatprognoser som kan falsifieras av observationer.109 Enligt honom har ingen av de av IPCC beskrivna modell-beräkningarna utgått från observerade startvärden, och inget av de modellerade klimattillstånden svarar ens avlägset mot det fortlöpande observerade klimatet. Det har han säkerligen rätt i. Därför kan man fråga sig hur många framtida årtionden, århundraden eller årtusenden de modellerade klimattillstånden kan förväntas uppvisa denna förödande svaghet.

År 2012 spetsades debatten om 2000-talets temperaturer till. Sexton prominenta skeptiker hävdade i debattartiklar i Wall Street Journal att IPCC:s temperaturförutsägelser numera falsifierats av verkligheten.110 Trenberth, i spetsen för trettioåtta alarmister, genmälde att den uteblivna uppvärmningen under 2000-talet tvärtom är helt förenlig med klimatmodellernas förutsägelser när hänsyn tas till dessas felmarginaler. På den alarmistiska hemsidan Realclimate illustreras detta med ett diagram som visar att det 95-procentiga konfidensintervallet för IPCC:s modellbaserade förutsägelser omfattar såväl starkt stigande som svagt fallande temperaturer under perioden 2000–2011.111

Ytligt sett kan därför alarmisterna tyckas ha fog för påståendet att 2000-talets globala temperaturer faller inom ramen för de IPCC-stödda klimatmodellernas förutsägelser. I själva verket grundar sig deras resonemang på ett vetenskapligt tankefel begånget redan när klimatmodellernas förutsägelser utvärderades av IPCC.

Den givna nollhypotesen vid ett statistiskt test av storleken av en skattad temperaturförändring är att den senare är noll, dvs. obefintlig. Förutsäger klimatmodellerna att en specificerad temperatur kommer att höjas i viss angiven mån med ett 95-procentigt konfidensintervall som även omfattar sänkningar av temperaturen, så saknar den skattade temperaturhöjningen statistisk signifikans. IPCC borde aldrig ha gett sådana skattningar rangen av befäst kunskap. Klimatmodellernas förutsägelser skulle i dessa fall ha lett till slutsatsen att de inte ger något vetenskapligt hållbart belägg för att de globala temperaturerna kan förväntas komma att stiga i framtiden.

När IPCC år 2013 skulle lägga fram sin femte rapport stod det klart för alla att den globala uppvärmningen uteblivit i mer än 15 år. Uppvärmningen har tagit en paus, som alarmister föredrar att beskriva det. I 2013-års huvudrapport diskuteras möjliga förklaringar till att de IPCC-stödda klimatmodellerna misslyckats med att förutsäga 2000-talets temperaturutveckling. Där påpekar man att modellerna kan ha överdrivit växthuseffektens styrka och underskattat solaktivitetens betydelse. Alternativt skulle växthuseffekten kunna ha dolts av ökade utsläpp av luftföroreningar (jämför Avsnitt 11.6) eller av att oceanernas multidekala oscillationer befinner sig i sin köldfas.

Dessa diskussioner innebär ett erkännande av att klimatmodellerna inte tagit vederbörlig hänsyn till väsentliga antropogena och naturliga processer av betydelse för temperaturutvecklingen och att man därför inte kan lita modellernas förutsägelser och ta dem som underlag för samhälleliga beslut. Den slutsatsen förmår inte IPCC dra, men det finns andra som har gjort det.

Låt oss därför vidga perspektivet genom att även diskutera modellförutsägelsernas prognosvärde!


109  
K. E. Trenberth, 2007, http://blogs.nature.com/climatefeedback/2007/06/predictions_of_climate.html
110   http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203646004577213244084429540.html?mod=google  
111   http://www.realclimate.org/index.php/archives/2012/02/bickmore-on-the-wsj-response/

 


11.5   Klimatmodellernas prognosförmåga

IPCC:s rapporter redogör för en uppsjö av prognoser framtagna med klimatmodeller: Förväntade koldioxidnivåer fram till år 2100 under olika förutsättningar, motsvarande beräknade förhöjda temperaturer globalt och regionalt, därav föranledda katastrofhot, hur dessa kan avvärjas med samhälleliga åtgärder av olika slag, och så vidare.

Prognoser är av utomordentligt intresse inom många samhällsområden, varför prognostisering utgör ett fristående vetenskapligt ämne. Två av världens främsta experter inom detta ämne (Kesten Green och Scott Armstrong) granskade år 2007 de klimatprognoser som lades fram i IPCC:s fjärde rapport.112 De drog slutsatsen att prognoserna är ovetenskapliga och otjänliga som underlag för politiska beslut.

Vad prognosexperter och andra skeptiker sedan tidigt 1990-tal invänt mot är att klimat-modellerna inte har validerats, dvs. att deras prognosförmåga inte har styrkts. Green & Armstrong fann att klimatologerna inte ens har försökt att validera sina modeller enligt någon av de många metoder den prognostiska vetenskapen anvisar. I IPCC:s första rapport fanns ett kapitel med titeln ”Validering av klimatmodeller”. I det konstaterade man att klimatmodellerna efter lämpliga val av parametervärden kunnat fås att beskriva grova huvuddrag av 1900-talets temperaturutveckling. Men sådan deskriptiv anpassning av modeller till gjorda observationer utgör inte någon validering (något som belystes i Avsnitt 11.1 med de anpassade modellerna i Bild 48). Green & Armstrong framhåller tvärtom att modellanpassning genom parameterjusteringar är en olämplig åtgärd i prognostiska sammanhang.

I efterföljande rapporter har IPCC undvikit att diskutera klimatmodellernas validering. Någon eller några i IPCC:s ledning har insett att klimatmodellerna vetenskapligt sett är värdelösa som prognos-instrument. Därför har man gett direktiv om att ordet ”prognos” inte ska användas i rapporterna, utan ersättas med ordet ”projektioner”. På så sätt tycks man försöka undkomma den vetenskapliga kritiken att modellerna inte är validerade. Green & Armstrong kritiserar specifikt detta vilseledande språkbruk. Även projektionerna utgör prognoser och används som sådana i IPCC-rapporten.

Modellernas deskriptiva giltighet är ett nödvändigt villkor för att de ska vara av prognostiskt intresse. Men det är inte ett tillräckligt villkor, eftersom man kan konstruera ett oändligt antal modeller som ger en minst lika god beskrivning av temperaturutvecklingen (jämför Avsnitt 11.1). Vill man hävda att en viss modell är användbar för prognoser måste man styrka att modellen klarar av att ge någorlunda korrekta förutsägelser.

Och i det avseendet har ingen av de IPCC-stödda klimatmodellerna validerats av verkligheten, utan tvärtom falsifierats. Samtliga modeller har förutsagt att den globala medeltemperaturen ska stiga kraftigt under hela 2000-talet, om vi inte minskar utsläppen av fossil koldioxid. Verkligheten visar att jordytans medeltemperaturen legat still efter 1996, trots att 36% av den totala mängden utsläppt fossil koldioxid sedan 1750 har släppts ut under perioden 1997–2014. De IPCC-stödda modellerna är inte längre ens deskriptivt giltiga.

Sakläget är därför sådant att det för närvarande saknas validerade modeller för långsiktiga klimatprognoser. I det läget säger Green & Armstrong att politiker enligt prognostisk vetenskap bör utgå från att det framtida klimatet kommer att förbli som det nuvarande.


112  
K. C. Green & J. S. Armstrong, 2007, Energy & Environment18:995

 


11.6   Vi har hört den förut

Om inte utsläppen av fossil koldioxid minskas kommer den globala medeltemperaturen som sagt att höjas flera grader innevarande århundrade, enligt de IPCC-stödda klimatmodellerna. Det modellutfallet har man försäkrat sig om att få genom att bland annat välja ekvationer och parametervärden på sådant sätt att växthuseffektens tendens att höja temperaturen framställs som mycket starkare än luftföroreningars tendens att minska den. 1970 gjorde klimatmodellerarna tvärtom. Då framställdes luftföroreningarnas avkylande effekt som långt starkare än växthuseffekten genom val av ekvationer och parametervärden anpassade till att stödja det budskapet (Bild 51).

Bild 51

Den tidens klimatmodeller spådde att vi skulle gå mot allt kallare tider på grund av våra industriella utsläpp. Då var det risken för en ny istid alarmister skrämdes av eller försökte skrämmas med för att få politikerna att begränsa användningen av fossila bränslen. I ett anförande år 1970 på världens första Jordens Dag framställde den amerikanske ekologen Kenneth Watt vid Swarthmore College i USA hotbilden på följande sätt:

          The world has been chilling sharply for about twenty years. If present trends continue,
.         the world will be about four degrees colder for the global mean temperature in 1990,
.         but eleven degrees colder in the year 2000. This is about twice what it would take to
.         put us into an ice age.    …
.         We have about five more years at the outside to do something.


Nog förefaller Watts argumentering bekant. Byter man ut avkylning mot uppvärmning, så får man med smärre modifieringar av tids- och temperaturskalan fram vad nutidens alarmister försöker skrämma oss med. Inklusive påståendet att det är bråttom att vidtaga åtgärder för att undvika den hotfulla klimatförändringen.

Watts oro var obefogad. Han trodde för mycket på modeller som inte var validerade. Modellernas konstruktion baserade sig på att de globala temperaturerna hade sjunkit i två decennier, samt den ideologiska övertygelsen att avkylningen framkallats av våra industriella utsläpp.

Nutida alarmister tänker i samma banor som Watt. Man hyser en vetenskapligt omotiverad tilltro till modeller som inte har validerats. Modellernas konstruktion baserar sig på att de globala temperaturerna har stigit i två decennier (1978–1998), samt den ideologiska övertygelsen att uppvärmningen orsakats av våra industriella utsläpp.

Watt höll sitt anförande medan de dåtida klimatmodellerna fortfarande var deskriptivt giltiga. Dessutom var han förståndig nog att villkora sina spådomar med reservationen ”Om den nuvarande trenden håller i sig”. Nutida alarmister fortsätter att hävda att vi hotas av en katastrofal global uppvärmning, trots att det sena 1900-talets uppvärmningstrend brutits och därmed falsifierat de modeller det nutida alarmistiska budskapet stöder sig på.


11.7   Vad är klimat och vad är väder?

1970-talets oro för den globala avkylningen försvann när temperaturerna började stiga igen på 1980-talet. Då fick alarmister i stället anledning att oroa sig för en global uppvärmning. Borde inte den senare oron vara obefogad nu när den globala uppvärmningen avstannat? Nej, säger alarmister. Temperaturutvecklingen under ett enda decennium utgör väder. Klimatet utgörs av det genomsnittliga vädret över en lång tidsperiod, minst 30 år.

Men då borde väl även den globala uppvärmningen under perioden 1978–98 räknas som väder? Jodå, så ser många på saken. Skeptiker och alarmister är överens om att den globala uppvärmningen före 1940 huvudsakligen var av icke-antropogent ursprung. Avkylningen eller bristen på uppvärmning 1940–1978 lär inte heller den kunna hänföras till någon växthuseffekt. Det enda alarmister kan åberopa till tydligt stöd för ett samband mellan utsläppen av växthusgaser och 1900-talets temperaturutveckling är att jorden värmts upp de tjugo åren mellan 1978 och 1998. Därefter har den globala uppvärmningen avstannat, trots att utsläppen fortsatt att öka.

Man skulle alltså kunna säga att det nuvarande alarmistiska budskapet om koldioxidutsläppens växthuseffekt endast stöds av att det var vackert väder i två decennier mot slutet av förra århundradet. Då steg temperaturerna på många ställen i världen. I Arktis, Nordamerika och Norden blev det ungefär lika varmt som det var mot slutet av 1930-talet (Kapitel 13).

Alarmister hävdar att vi skyndsamt måste vidtaga åtgärder för att begränsa koldioxidutsläppen. Den brådskan tycks vara politiskt betingad och återspegla en rädsla för att förlora det goda opinionsläge man kortfristigt skaffat sig genom sin skrämselpropaganda. I själva verket har vi vunnit tid i förhållande till klimatmodellernas förutsägelser, närmre bestämt de snart tjugo år som den globala uppvärmningen uteblivit efter 1996.

Så vad global uppvärmning beträffar riskerar vi inte mycket om vi ser tiden an i ytterligare tjugo år utan att vidtaga några åtgärder alls för att minska utsläppen av växthusgaser. Tvärtom undviker vi att lägga ner enorma kostnader på åtgärder som mot bakgrund av det nuvarande kunskapsläget (Kapitel 9) inte kan förväntas ha de av IPCC beräknade effekterna på luftens koldioxidhalt och temperaturutvecklingen.

Därtill kommer att vi inte behöver många år till för att drastiskt förbättra kunskapsläget. Uteblir den globala uppvärmningen även under resten av 2010-talet, lär det bli svårt att hävda att det varma vädret 1978–98 huvudsakligen orsakades av utsläppen av fossil koldioxid. Redan den uteblivna uppvärmningen under 2000-talets första decennium har varit förödande för tilltron till det alarmistiska budskapet.

Klimatologer är inte de enda som har anledning att uttala sig om jordens framtida temperaturer. Nästa avsnitt behandlar förutsägelser som framlagts av solforskare och som står i bjärt kontrast till de IPCC-stödda klimatmodellernas prognoser.


11.8   Prognoser baserade på solaktiviteten

IPCC fann i 2007-års rapport att naturliga faktorer högst bidragit till 10% av 1900-talets globala uppvärmning. Bedömningen grundade sig på beräkningsresultat erhållna med klimatmodeller konstruerade av alarmister. I dessa hade man endast tagit hänsyn till solaktivitetens direkta effekt på solarkonstanten, medan växthuseffekten förutsattes vara kraftigt förstärkt av positiv återkoppling. Hade man i stället förutsatt att växthuseffekten endast är direkt, medan ökad solinstrålning förstärks av positiv återkoppling, skulle man med samma bedömningsmetod ha kommit fram till att det är växthuseffekten som ger minimala bidrag.

En mera beaktansvärd synpunkt än den IPCC uttryckt har framförts av solforskaren Lockwood.113 Hans studier visar att solens magnetfält började försvagas mot slutet av 1980-talet, vilket tyder på någon form av minskad solaktivitet. Likväl fortsatte den globala uppvärmningen under 1990-talet. Därav drog Lockwood slutsatsen att variationer av solaktiviteten inte har något påtagligt inflytande på den globala temperaturutvecklingen.

Lockwoods resonemang bygger på förutsättningen att minskad solaktivitet har en omedelbar effekt på jordens yttemperatur. Skeptiker har emellertid lagt fram resultat som tyder på att effekten kan vara tidsfördröjd med 5–15 år. Den uteblivna uppvärmningen under 2000-talet skulle alltså mycket väl kunna vara en följd av att solaktiviteten började minska redan vid slutet av 1980-talet.

Ett otvetydigt tecken på att solaktiviteten faktiskt har minskat på senare tid ges av antalet solfläckar, vilket varit avsevärt lägre under solcykel nr 23 (1997–2009) än under de föregående två cyklerna. Solcykel 23 var dessutom osedvanligt lång (12,5 år), något som likaså tyder på minskad solaktivitet. Analys av sådana solfläcksdata fick australiern David Archibald att redan 2006 dra slutsatsen att solcykel 24 och 25 bör bli ovanligt svaga, medan den alarmistiskt inställda amerikanska rymdstyrelsen (NASA) då bedömde att solcykel 24 skulle bli starkare än solcykel 23.

Från senare redovisade analyser drar Archibald slutsatsen att vi går mot avsevärt kallare tider de närmaste decennierna, så att de globala temperaturerna kan komma att sänkas med 2 ˚C.114 Samma slutsats har sedan flera år tillbaka dragits av ryska astrofysiker, vilka numera är övertygade om att vi efter 2014 kommer att gå mot flera decennier med ihållande kyla av samma dignitet som 1600-talets lilla istid.115

År 2011 meddelade American Astronomical Society att även amerikanska forskare funnit belägg för att solaktiviteten håller på att kraftigt minska.116 Den amerikanska rymdstyrelsen NASA har anslutit sig till denna syn. Där bedömer man numera att solcykel 24 kommer att bli den svagaste på hundra år, dock utan att avge några spådomar om kommande temperaturer.117 En norsk forskargrupp beräknar på basis av påvisade nya korrelationer mellan solfläcksdata och globala medeltemperaturer att de senare kommer att sänkas med 1 ˚C fram till år 2020.118

Efter 2012 har det publicerats ett flertal arbeten där lokala eller globala temperaturer, liksom diverse temperaturrelaterade klimatologiska data, tillfredsställande beskrivits med modeller som huvudsakligen tar hänsyn till ändringar av solaktiviteten och som helt negligerar växthuseffekten. Författarna har i inlindade ordalag dragit slutsatsen att temperaturutveckligen vid jordytan bestäms av solen snarare än av våra utsläpp av växthusgaser.

Ett belysande exempel ges av den modell som matematikern David Evans presenterade är 2014.119 Han hade inspirerats av arbetet där Friis-Christensen & Lassen påvisat att det föreligger en korrelation mellan solfläcksantalet i en solcykel och jordens yttemperatur i den efterföljande solcykeln (Avsnitt 6.3; Bild 20). Genom våganalyser (Fouriertransformer) fann Evans belägg för att denna fördröjning av temperatureffekten har sitt ursprung i en eftersläpning på cirka 11 år mellan solens magnetiska egenskaper och solens energiutstrålning. Därav drog han slutsatsen att temperatureffekterna på jorden huvudsakligen uppstår genom någon form av förstärkning av de i och för sig små ändringarna av solarkonstantens storlek och konstruerade sin modell därefter.

Vid en NASA-konferens år 2013 diskuterades sambandet mellan solaktiviten och jordens klimat.120 Där påpekades bland annat att de små ändringarna (cirka 0,1%) av solarkonstantens storlek under en solfläckscykel gäller för större delen av solljusets spektralområde (ultraviolett, synligt, infrarött), medan instrålningen av extremt ultraviolett ljus typiskt ändras så mycket som tiofaldigt (1 000%). Denna extremt kortvågiga strålning absorberas i stratosfären, men man frågade sig om dess starka intensitetsvariation gav effekter som på ett eller annat sätt fortplantades ned till jordytan och åstadkom solcykelsignalen i temperaturer och andra klimatologiska fenomen.

Bild 52 Evans modell

Bild 52 visar att Evans modell ger en tillfredsställande beskrivning av temperaturutvecklingen efter 1850, trots att den helt negligerar växthuseffekten. Modellen falsifierar med andra ord alarmisternas påstående att det är omöjligt att beskriva 1900-talets globala uppvärmning som ett resultat enbart av naturliga faktorer. I motsats till de IPCC-stödda klimatmodellerna förmår Evans modell återge de senaste två decenniernas temperaturstillestånd, samt spår att temperaturerna kommer att sjunka det kommande decenniet.

Sålunda har det utkristalliserats två klara motpoler i spådomarna om framtidens temperaturer. Alarmister tror att den globala uppvärmningen kommer att återupptas på grund av växthus-effekten. Solforskare tror att vi går mot kallare tider på grund av den minskande solaktiviteten. Det lär inte dröja många år innan det står klart vilken av dessa spådomar som ligger närmast till att gå i uppfyllelse.

Med det konstaterandet ska jag släppa 2000-talet och i stället gå över på skeenden och spådomar över tidsperioder av en helt annan storleksordning.

 

113   M. Lockwood & C. Fröhlich, 2007, Proceedings of the Royal Society A 463:2447
114   http://www.davidarchibald.info/
115   H. Abdussamatov, 2012, Applied Physics Research 4:178
116   http://wattsupwiththat.com/2011/06/14/american-astronomical-society-to-make-major-solar-announcment/

117   http://solarscience.msfc.nasa.gov/predict.shtml
118   J.-E. Solheim et al., 2012, Journal of Atmospheric and Solar-Terrestial Physics 79:14
119   D. Evans, 2014, The notch-delay Solar Theory, http://sciencespeak.com/climate-nd-solar.html

120   htp://science.nasa.gov/science-news/science-at-nasa/2013/08jan_sunclimate/